Göteborgs Amatörönologer

Lunch på Revet

2010-07-17T23:26:00.009+02:00

Motvind ger starka ben. Jag hinner repetera mantrat ett par gånger under cykelturen ut mot havet. Målet är den lilla halvön Revet, som rent tekniskt nog är en ö i och med den grunda kanal som separerar stugområdet från fastlandet. Det är vackert här ute och det blir en väldigt trevlig dag då familjen S har bjudit in till lunch, repriseringar av Sommar i P3 och grundstötningsunderhållning från första parkett.

Till den krämiga salladen dricker vi 2009 Cuvée Therese Rosé från svenskägda Château L'Arnaude. Vinet är, enligt importören, gjort på Grenache, Cinsault och Syrah med det lite udda förhållandet 85/15/5 [sic!]. Efter en mycket kort skalkontakt har vinet enbart vistats i rostfria tankar innan buteljering och detta är också den ljusaste laxrosa rosé vi någonsin skådat.

Doftintrycken lämnar vi därhän i den kraftiga sunnanvinden, men smaken hinner vi uppfatta som härligt elegant med vattniga smultron, sydfransk örtighet, långa stiliga syror och en ganska härlig mineralitet. Eventuella invändningar kommer av att de 14 procenten märks lite väl mycket i avslutet, men utöver den detaljen är sällskapet och vädret var alldeles för trevligt för att man skall vara något annat än helnöjd. Tack för en fantastisk förmiddag på Revet!

ps1 Intervju med Mats Wallin. ds.

ps2 Per Holknekt står för sommarens hittills bästa sommarprat. ds

Sommarlov!

2010-07-09T18:54:00.002+02:00

Efterlängtad, välförtjänt och fylld av förväntan. Spanien fick sin finalplats och andra knäppte upp skjortan och blev semesterfirare. Inte ens ett ihållande regn kunde smolka den med glädje fyllda bägaren. Nä, är det semester gör man bara en rejäl kanna kaffe och sätter sig i favoritfåtöljen med den där tjocka boken. Lägg därtill två träningspass och en flaska champagne så har man i stort sätt drömbilden av de kommande trettiotvå dagarna.

Diebolt-Vallois Blanc de Blancs Prestige Brut är ljust gyllene till färgen och har en ganska blyg doft. Röda äpplen som någon smulat mandelmassa över, en smörad rostad brödskiva, tavelkrita och lite nagellacksborttagning. Smaken inleder fruktigt och med en mousse som fyller hela gommen, för att sedan klinga ut i en söt men lite gles ton. De självklara syrorna finns naturligtvis där men är polerade och avrundade. På minuskontot hamnar en eftersmak som inte är helt bekymmersfri. En god champagne utan tvekan, men vi blir inte riktigt så berörda att vi slår de volter vi hade hoppats på. Förhoppningsvis får vi chans att bli förförda en annan gång.

Bordeaux 2007

2010-06-01T23:22:00.007+02:00

Idag börjar Systembolaget pytsa ut 2007 års viner från Bordeaux. Lanseringen sker i hela fyra omgångar där kommande datum utöver dagens lilla dos är 2 augusti, 1 september samt 15 oktober. För en tid sedan bjud Munskänkarna generöst in till en chans att i lugn och ro prova sig igenom delar av sortimentet. Vi får berättat för oss att 2007 var en tämligen besvärlig årgång för regionen. Växtsäsongen började förvisso lovande med en utomordentlig vår. Sommaren däremot präglades av ihållande regn och hade det inte varit för två veckor av strålande sol precis innan skörd hade nog årgången varit dömd. Nu räddades livhanken en aning och framförallt Merlotdruvan hann mogna till innan skörd.

Nyttigt för erfarenheten och härdande för gommen skulle provningen visa sig bli, och noteringarna korta men koncisa. Jag har valt att publicera poängbedömningar, vilka verkligen inte skall ses som något annat än mitt sätt att rangordna upplevelserna.

Ch Carbonnieux blanc (Pessac-Léognan) har en lite endimensionell måhända, men sådär lagom fruktig, kryddig och blommig doft. Smaken är inte lika lagom – utanpåliggande syror, bristande balans och avsaknad av struktur. (84)
Ch de Fieuzal blanc (Pessac-Léognan) har en frisk, mintig doft av fläder och nässlor. Smaken är sötfruktig men läskande, får en stabil ryggrad av strukturen och bjuder på en kryddig knorr i avslutet. (87)

Ch Chantegrive blanc (Graves) har samma druvsammansättning som de Fieuzal, men är tydligt fruktigare och i viss mån mer infriande i doften med hårda päron och några blad från nässlorna. Smaken är något kraftigare med en lite vidare kostym. Någon har dock slarvat med sömmarna och det hela upplevs lite flaxigt. (85)

Ch Montrose (Saint-Estèphe) lämnar en lyxig doft av stall, kaffe, svarta vinbär och fat. Smaken är i dagsläget lite blyg med stram och lätt kropp. Strukturen talar dock för framtiden. (89)

Ch d'Armailhac (Pauillac) är renare på nosen, med en frisk förnimmelse av cassis och choklad samt några stjälkiga toner längst där bak. Smaken är allt som allt balanserad, avrundad och elegant med lite rostade tendenser. Enda minuset är det något fadda mittpartiet. Gott! (88)

Ch Beychevelle (Saint-Julien) har en ganska bjussig doft av svett, stall och kaffe. Tonen är lite rödbärig även om man naturligtvis hittar de svarta vinbären. Smaken inleder kraftfullt men dör dessvärre ut i ett kort slut. Hyfsad balans däremellan dock med en noterbart trevlig sötfruktig kärna. (87)

Ch Gruaud-Larose (Saint-Julien) har en härligt sötfruktig doft av röda bär som åkt några varv i kaffekvarnen. Balanserad och avrundad munkänsla med ett uns av kryddighet i lättdrucken stil. Ett gott vin. (88)

Ch Cantenac-Brown (Margaux) bjuder på tunna skivor grön paprika, jord och nypon. Smaken följer spåret med en tämligen kraftig, jordig och rund känsla som tyvärr slutar lite kort. Bra, men inte riktigt min kopp. (88)

Ch La Tour Carnet (Haut-Médoc) är mindre bärorienterad i doften med större dos av kärv grönhet. Smaken är stram med en lite irriterande lätt kropp. Utspädd frukt drar ner betyget ytterligare. (85)

Ch Malartic Lagraviere (Pessac-Léognan) har en intressant doft av jord, rostat bröd, grillat kött och tomater med kvistarna kvar. Munkänslan är ungdomlig med påtagliga syror och tanniner. Trots mellanstor kropp lyckas inte mittpartiet fyllas ut. Ganska intetsägande idag. (87)

Ch La Pointe (Pomerol) leder oss rakt ner i segelbåten med den omisskännliga doften av teak och pulverkaffe. Plommon noterar vi också i den blyga och lite uttorkade doften. Smaken blir lite av en besvikelse. Den saknar struktur, kropp och ett anständigt avslut och omdömet landar i ointressant. (85)

Ch Petit-Village (Pomerol) är insmickrande i nosen med plommon kaffebönor och positiv mängd gröna toner. Smaken är korrekt med godkänd andel frukt, balans och längd i avslutet. Ett litet minus för små hål i strukturen, men ett plus för trevlig drickbarhet. (88)

Ch Beau-Séjour Bécot (Saint-Emilion) har en härlig mix av röda bär, plommon och cassis i doften, med en proffsigt rostad nyans. Smaken är medeltät men falnar något efter mittpartiet. Känslan är dock väl sammansatt och strukturen talar för en fin framtid. (89)

Ch Clinet (Pomerol) har en doft svår att värja sig ifrån. Plommon, malet kaffe och mörk choklad i lyxförpackning. Smaken är fyllig och välbalanserad och har alla delar på sin plats. Nog märks det att Michel Rolland vägleder i detta moderna, välextraherade och fullt tillgängliga vin. Finfint idag, men gynnas säkert av tid på rygg. (91)

Ch Canon (Saint-Emilion) har en enkel men fin doft av plommon och valrhona. Smaken är lite svajig, med å ena sidan varm frukt som möts up av fina syror, å andra sidan utspädd kropp och vek personlighet. Helt okej, men ingen upplevelse som består. (87)

Ch Figeac (Saint-Emilion) höjer ribban något med en elegant men komplex doft. Härligt söta bär och snyggt rostade toner. Smaken är fyllig med bra balans, stabil struktur och bra längd i avslutet. Ibland tycks vinet svaja till, men överlag bjuds det på en habil show. (90)

Ch Conseillante (Pomerol) doftar fruktkaka, med kaffe i bryggaren. Plommon och annan torkad frukt samt en lagom dust av grön kärvhet. Smaken står för provningens balansnummer, bravo! Tydlig struktur, läskande syror och bra tryck i frukten. Redan tillgängligt och lovande framtid. Så gott. (92+)

På grund av sin tidigare mognad klarade sig som sagt Merlotdruvan bättre än Cabernetsystrarna detta år, vilket tydligt visar sig med gröna och stjälkiga drag i många av vinerna från den vänstra stranden. En annan genomgående notering är dessvärre korta avslut och en fadd och utspädd känsla i flera av vinerna, men även på denna punkt tycks Merlotdominerande viner mindre drabbade. Någon lång framtid förväntas nog generellt inte den här årgången besitta, 5-10 år beroende på druvsammansättningen gissade importören. Efter en snabb titt i provningsnoteringarna och sedan på aktuell prislista verkar det dock inte bli så många drickfönster man behöver oroa sig för, tyvärr.

3 x Georg Breuer 2008

2010-05-26T16:38:00.013+02:00

Snart kan vi kalla det en vårtradition, traditionen vår. Säsongens Breuerviner i parallella glas, gärna ihop med fisk, vit sparris och övriga Amatörer. Denna gång är vinerna tre till antalet och vi förväntar oss en vidvinklad bild av såväl årgång som vingårdarnas likheter och skillnader. Kartan över vingårdarna i Rheingau avslöjar hur direkta grannar plättarna Rottland och Roseneck är på Rüdesheimer berg, och man behöver inte blicka långt österut för att finna monopolet Nonnenberg. För även om vinfirman Georg Breuer på intet sätt är unik i sin strävan att skapa personliga viner är förhoppningarna om en lektion i ursprungstypicitet allt lite extra höga.

Första glaset är riktigt spännande att sticka ner näsan i. Massor av mineraler som visar sig i många skepnader - som rökig slöja, järn, fiskrens och rått fläskkött. Några oljigt feta inslag i form av mandel och nog plockar doftsinnet upp våt ylle, hur malplacerat det än känns. I munnen ger vinet ett fylligt intryck där kraften inte rubbar balansen. Man slås direkt av den fina skärpan, som måste vara precisionsslipad för att inte eggen ska bli för skör. Den fruktiga kroppen får ganska stort utrymme och det vattnas rejält i munnen av de hyfsat integrerade limesyrorna.

2008 Rüdesheimer Berg Roseneck Riesling

Hurra! Kvällens vinnare med enbart första- och andraplatser i protokollen. Riktigt kul att Roseneck levererade, som nog var lite av en underdog i startledet.

Andra glaset har trions mest infriande doft. Färre mineralanknytningar, ett renare anslag och fler tropiska toner som bitter grape och sött ananasspad. Smaken upplevs något nättare i kroppen och därför tar också syrorna något större plats. Fruktsötman är förhållandevis nedskruvad och mittenpartiet känns inte lika yvigt som motståndarnas, en bättre totalbalans helt enkelt. Vi noterar även en liten metallisk nyans i avslutet.

2008 Rauenthaler Nonnenberg Riesling

Trots en rad olikheter från förra årgången var monopolets karakteristiskt tropiska inslag ganska lätta att härleda. Mer kropp och öppnare framtoning än nollsjuan, på bekostnad av det skarpa fokus vi gillade i fjol. Riktigt gott, favorit hos några provare och en hedrande andraplats totalt.

Tredje glaset har en doft som sticker ut från de övriga startfältet. Parfymerad med drag av blomblad och mogna aprikoser, såsom vi minns de mogna aprikoserna doftar Toscana. Oljigast av de tre och i provningskontext är doften ganska tilldragande i sin udda och särpräglade stil. Smakmässigt presenteras ett kliniskt rent vin blygsam fruktkomponent. Syrorna är sylvassa, men utanpåliggande på ett sätt som inte är helt attraktivt. Jämförelsevis är den övergripande känslan lite fadd, spretig och allmänt oharmonisk. Och är det inte en liten konstig bismak i avslutet..?

2008 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling

Aprikoserna skall tydligen vara typiska för Rottland, annars var det inte mycket vi kände igen eller fick infriat i den här versionen av vinet. Någon föll för vinets egenheter, andra var mer kritiska. Om loppet var jämnt mellan guld och silver rådde det inga tvivel om kvällens tredjeplats.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att noteringarna lätt handlar om lite nyanser här och små skillnader där. Det är med små bokstäver som de olika vinerna viskar ut sina egenheter, om än något mer välartikulerat än hos nollsjuorna. Vi registrerar att årgången adderat bjussighet och i viss mån tidigare drickbarhet, även om lagring kanske råder bot på det yviga och spretiga vi anmärker på idag. Att Georg Breuer skapar individuella viner, där varje enskilt cru får sina egenskaper belysta, är såklart åter värt att berömma. Och även om Rottland fick en hel del gliringar var det mestadels positiva omdömen mellan påfyllningarna. Men trots det dyker frågan upp: hur gärna vi handlar och dricker dessa viner igen? Roseneck må vara undantaget, men risken finns nog att vi, precis som med årgång 2006, inte handlar på oss. Vi vill helt enkelt ha mer fyrverkerier för pengarna. Med detta sagt lovar vi oss snara smakprov från Künstler, Leitz, Weil, Spreitzer eller någon av det andra producenterna från Rheingau.

ps. Något knas är det med formateringen, så långt är vi överens, Blogger och jag. ds.

2006 Castello di Brolio

2010-05-09T22:38:00.008+02:00

Så anlände den äntligen, Barone Ricasolis flaggskepp, i ny prisad årgång. Med den så fina Castello di Fonterutoli i färskt minne och de goda erfarenheterna av tidig konsumtion ser vi ingen anledning att hålla på korkskruven.

2006 Castello di Brolio består av 80% Sangiovese, 10% Merlot och 10% Cabernet sauvignon, som efter 19 dagars skalmaceration får tillbringa först 18 månader på barriquer, varav två tredjedelar nya.

I doften råder inga tveksamheter, pop ’n’ pour till trots. Det är klassiska markörer som plommon, kaffe och tobak, med en italiensk körsbärstvist. En dust av mint hittar man också samt mörka och salta drag av lakrits. Vilken lyx det är att få sitta och sniffa på ett sådant här vin…

Visst smakar vi också och nu blir det om möjligt än mer klassiskt. Kanske ledde doften in oss på ett spår, men nog känns bordeaux-vibbarna påtagliga – i textur, den snygga fatbehandlingen och de rejäla tanninerna. Anslaget, mittenpartiet och avslutet är alla trimmade och packade med extraherad frukt, och syrorna följer upp i den fina längden. Fasligt gott att dricka nu, och lovande framtidsutsikter om man vill spara några år i källaren.

Det var länge sedan vi drack en så god Chianti Classico och som ni säkert redan tolkat in är detta något snäpp bättre än Castello di Fonterutoli. Framförallt är det de bättre integrerade faten vi tycker fäller det sista avgörandet. Vi provar säkert ytterligare en halvflaska inom kort, sedan lägger vi förväntansfullt ner några större varianter i källaren.

Ps. Kvantiteterna är goda så känn ingen brådska. Vill man dessutom dricka äldre årgångar av Castello di Brolio tillhandahåller SB en hyfsad vertikal. Ds.

2007 Josmeyer Riesling Les Pierrets

2010-05-09T12:20:00.007+02:00

Josmeyers små sparvar kommer från 35-åriga stockar i vingårdarna Wintzenheim, Turckheim och Wettolsheim. En varm vår och en ganska blöt sommar resulterade i mogna druvor och skörd redan i slutet av augusti - rekordtidigt för firman som grundades 1854.

2007 Les Pierrets bjuder på en härlig, lite fet rieslingdoft. Mandariner, inklusive de bittra skalen, päron, persikor och ett stort lass vått grus. Lite av den steniga mineraliteten har redan förvandlats till petroleum och cykelslangar i den vidöppna doften som inte visar några tendenser till ungdomlig blygsamhet.

Den första som slår en i smaken är fruktsötman. 6 gram i teorin, men i praktiken är distansen från det halvtorra inte lika tydlig. Stort och fylligt är ledorden Syrorna är mjuka och välintegrerade, men hade gärna fått vara lite högre och stöttat upp den viskösa kroppen. Avslutet håller bra längd med hjälp av den mogna frukten och är nästan krämig i sin textur. Och, som punkt i smakupplevelsen den beska knorren, ett alltid välkommet inslag i alsaceriesling. Till den vita sparrisen fungerade vinet utomordentligt.

Så, visst uppskattar vi den mjuka, mineralstinna och viskösa känslan i det här vinet, men vi blir ändå inte helt sålda. Vi hade nog önskat, eller åtminstone väntat oss, en lite vassare egg och stramare kostym. Lite mer av det krispiga och klingande helt enkelt. Vi nöjer oss med detta smakprov och skippar nog också 2007 Le Kottabé som tydligen ska vara mer fruktdrivet och med mindre mineralkaraktär.

2007 Bosquet des Papes Tradition

2010-05-05T23:06:00.005+02:00

Plaskar runt i kölvattnet. Bokstavligt talat i Valhallabadet med Ted Ås på banan bredvid. Bildligt talat med ett vin som redan druckits både här och där (samt här såklart) sedan släppet för tre månader sedan.

Vi faller gärna för Bosquet des Papes och naturligtvis infrias våra förväntningar en årgång som denna...

2007 Bosquet des Papes är solblekt röd med rosa kant. Oluftad är doften rättfram med en härlig sydfransk palett där tiondelen Syrah i dagsläget tar ganska stor plats. Björnbärsmarmelad, kråkbär, grillkol, sötlakrits och varm smörkola. Garrigue, sardeller och glada miner tillkommer med tiden.

Smakmässigt har vi börjat lära oss hur nollsjuorna från södra rhone ter sig – krämigt, packat med fullmogen frukt och framknuffat av lite extra alkohol. Inget undantag det här. I detta fall med procenten pedagogiskt deklarerad genom en påklistrad 15,5-lapp över cuvéens vanliga 14,5. Är man känslig mot dessa betingelser regleras upplevelsen lättast med en lägre serveringstemperatur. Eller okritiskt granskande. I bägge fallen utlovas en klockren Châteauneuf för direkt konsumtion eller vidare lagring.

Måndagspizza med GAÖ

2010-03-17T11:09:00.013+01:00

Merparten av amatörerna samlas för att låta pizzabak och folieprydda flaskor göra måndagen till veckans höjdpunkt. Fyra pojkar, fyra flaskor vin, tre plåtar deg. Inga konstigheter.

Första vinet är tätt rött med blåstick. Doften är varm och öppen med sura körsbär i främsta led. Plommon och eneträ fyller på i bakgrunden. Munkänslan sparar inte på krutet - kompakt fyllig frukt slår på de större trummorna, får ordentlig skjuts av de gissningsvis 14 procenten och ökar i ett linjärt crescendo. Syror finns där, likaså tanniner, och avslutat klockas till medellångt. Vinet känns seriöst och är gott, även om det saknas lite finess. Doften lurade iväg oss till italien, men värmen och de där pukvirvlarna tyder kanske på Priorat?

2005 Les Terrasses

Kärt återseende av Alvaro Palacios instegsvin! Lite spretigare än vad minnet vill erkänna, men det kan rättas till med lite tid i karaffen. Senare på kvällen uppvisar vinet en tydligare finess, med franska örter och ett alltigenom svalare intryck, flaskan i källaren får härmed sin husarrest förlängd. Kungen av Priorat har blivit större, och den nya årgången 30 procent dyrare…

Andra vinet är även det tät rödblått, men med en något vattnigare kant. Doften möter en redan på avstånd, träslöjden representerar stort med cederträ, välputsad smörkniv av eneträ och visst har lödpennan fått gå varm på de olika träslagen. Björnbär och hallon från bärkorgen samt rökt korv och bacon från charkdisken kompletterar den otroligt charmiga och vidöppna doften. Kul att fastna med näsan i! Smaken är ungdomligt pigg, men helt öppen med alla delar tydligt presenterade. Smaskiga blåbär blir till bra stoppning, syrahkryddan skänker dimension och de pigga syrorna förlänger avslutet. Första glaset är det som tilltalar mest i sin logiska och publikfriande stil, därefter ser tid och luft till att göra vinet lite väl insmickrande för sitt eget bästa. Det står Crozes-Hermitage i skolboken, och nog borde den ha fem år på nacken?

2007 Domaine des Entrefaux Crozes-Hermitage

Andres Lokkos favoritdricka minsann. Positiv överraskning och en lämplig bro för de som vill bekanta sig med norra rhône.

Tredje vinet är rödbrunt till färgen och har en tydlig tegelkant. Doften är alltigenom mogen med läckra drag av läder, mocca, bitter mörk choklad och nypon. Tomatkvistar ger en örtig grönhet till spektrat och gödselhögen som anas är faktiskt riktigt angenäm. Munkänslan är halvfyllig och fyller väl inte riktigt ut löftena från doften. På plussidan skriver vi läskande mitt och helt okej längd, på minussidan något urvattnad frukt och bristande struktur. Känslan är dock att flaskan är i den bättre delen av drickfönstret.
Stilen känns italiensk och mognadstonerna påminner om nebbiolo, men så fastnar ögonen på flaskformen och tvivlen växer.

2002 Ca’ de Monte Barolo

Ah, första nolltvåan från piemonte smakar som den borde och med facit i hand känns allt ganska logiskt. Bortsett från flaskformen vill säga. Marknadsföringstaktik à la Snedhalsen JP Chenet i all ära, med detta är bara så Lustiga huset-förvirrande. På flaskformspunkten är vi ganska konservativa i det här huset.

Fjärde vinet är rött till rödbrunt med spår av fällning och även i detta vin anas en tegelkant. Doften är mogen, men inte alls lika vidöppen som det föregående glaset. Svårflörtat bjuds det inledningsvis bara på läder och en kompakt vägg av likördoppade körsbär. Det är först efter några timmar som delarna läggs fram – sötlakrits, kaffe, tomatkvistar och en mintig tvist. Smaken lutar sig på en vital stomme av drottningsylt, finkorniga tanniner och mjuka men höga syror. Helhetsintrycket är något spretigt, inte minst på grund av det abrupta och lite kärva slutet. Njae, första glaset är ingen jättestor upplevelse och Peer som vet vad det är vi dricker blir lite bekymrad. Och besviken kanske. Men, tendensen upprepar sig dock från doften, timmarna i öppet tillstånd ger stor utdelning och retfullt nog ger sista glaset störst njutning.

1998 Roagna Barbaresco Pajé

Det här vinet behöver alltså tid - i källaren eller i karaffen. Med Schiavenzas välutvecklade barolo från samma år i färskt minne är det anmärkningsvärt att se vad traditionalismen gör för ett vins utveckling. Då gissade vi att mognaden rörde sig om ett årgångsmässigt attribut, men nu ligger budet på att det nog hade mer att göra med arbetet i producentens källare.

Sicken måndag det blev på ganska enkla ingredienser, tack för det vänner!

2006 Domaine La Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets

2010-03-07T22:01:00.003+01:00

Mamma erkänner, hon var nära att bli kvar i Volnay den där hösten 1993. Maken till vacker by hade hon aldrig sett, och vilka extraordinära viner man gjorde där. Och innehöll historien inte något om drömmen att traska runt i gummistövlar med en stilig fransk vinbonde under armen? Naturligtvis återfick hon förnuftet och insåg allt det där med borta bra och hemma lite bättre. Tur är väl det, även om det idag är ett svindlande halmstrå att drömma vidare på för en vinintresserad son. Och visst, nog får hon allt något drömskt i blicken då hon läser på etiketten...

En Caillerets är i glaset vackert rubinrött med hög transparens och vattnig kant. Doften har en härlig pinositet med tall både i form av ved och barr, pepparkakskryddor med kryddnejlikor i främsta led, en svagt parfymerad handcrème och en vildvuxen hallonbuske. Underbart att sitta och sniffa på under tiden oxruladerna puttrar färdigt!

Präglad av årgången gissar vi, har smaken en givmild bärighet som fyller ut hyggligt jämsides den avrundade syran. En liten örtighet hittar man och avslutet är långt och rackarns nästan krämigt. Ord som oklanderligt gör invändningarna få, det är helt enkelt en härlig om än inte spektakulär munkänsla, i ett ganska öppet drickfönster skall tilläggas. Enkelt att tycka om alltså, och det gör samtliga runt bordet. Huruvida vinet representerar Volnay ska vi nog inte uttala oss om, däremot konstateras att det är den klart godaste nollsexan från Bourgogne vi druckit.

2005 Albert Bichot Bourgogne Vieilles Vignes

2010-03-04T21:55:00.010+01:00

Vissa saker är inte allt de påstår sig vara. Under den ytliga presentationen finner man oftast den sanna bilden, vare sig det gäller nyproducerade blomkrukor eller basbourgogne i beställningssortimentet. Eller vad sägs om det här? Chardonnay av hygglig årgång från äldre stockar, som dessutom fått några års flaskmognad, till ett tvåsiffrigt belopp. Kyle Meyer pratar till och med om the greatest burgundy values I've tasted in the last half a dozen years. För bra för att vara sant? Vi gör en Jansson på rökt lax och drar en kork för att ta reda på svaret.

2005 Bourgogne Vieilles Vignes har en parfymerad doft som inte är helt angenäm. Tvål och mandelolja dominerar, följt av jasmin och en tvåtumfyra av furu. Samt en frånvarande frukt som i detta fall helt klart räknas till ingredienserna. Smaken är faktiskt inte mycket bättre den. En kropp med vattnig framsida, en mitt som inte lämnar avtryck och ett oljigt och något beskt avslut. En viss fruktsötma kan vi leta fram, men det hela känns konstlat och, i brist på bättre ord, tråkigt.

Det är inte så ofta vi sågar ett vin här hemma, inte såhär nära fotknölarna i alla fall, men hur gärna vi än vill se ljuset hamnar vi bara i en mörk återvändsgränd där vi tappar våra naiva förhoppningar lika fort som vi fann dem. Tack och lov hittar vi inte vinet i BS längre, så kvar är väl egentligen bara att glömma och gå vidare. Och lita till förnuftet nästa gång.

2005 Domaine Leon Barral Faugères Cuvée Jadis

2010-02-22T11:38:00.008+01:00

Det kommer att dröja innan korken dras ur vår sista flaska 2005 Jadis. Om det någonsin sker. Inte för att den behöver ligga till sig, flaskan vi drack i lördags visade tydligt att drickfönstret var vidöppet. Nej, det verkar helt enkelt inte värt ansträngningen, inte ens för en härlig doft av salmiak, grillkol, plommon och grisurin. Eller för en vital smak med frisk och lite busig bärighet. Blir 50% carignan, 40% syrah och 10% grenache lika med 100% magsjuka sjunker slutbetyget bortom alla mätbara skalor.

Slump säger ni. Då var ni inte med och drack samma vin på Les Papilles förra hösten, och framförallt upplevde ni inte efterspelet påväg hem till hotellet i Marais eller den följande helvetesnatten. Då var vinet lite mer funkigt och mindre rent i frukten, men påföljden var otäckt lik helgens erfarenhet.

Kanske behöver min kropp svavel, eller har jag skapat en betingad reflex mot god mat och Didier Barral? Lärda läsare får gärna ge tips och förklaringsmodeller.

ps. Jag har knappt vågat läsa, men för er som törs provade Finare Vinare Barrals nollsjuor i helgen. ds.

Pizzaviner

2010-02-20T10:36:00.007+01:00

Tre viner följs under ett antal dagar åt som sällskap till hämtpizzor, blöjbyten och allmän spädbarnskoma. Största gemensamma nämnaren är de alla kommer från Italien och på ett eller annat sätt har förgyllt vardagen under den senaste veckan.

La Tense Sassella har stötts och blötts i bloggosfären och av många utsetts till husvin numero uno. När italienska Patrik provade svallade debattvågorna höga angående La Tenses eventuella poporn och coca-cola attribut. Själv tyckte jag nog att dessa hölls i schack tämligen väl och att vinet på det stora hela är fantastiskt välgjort, och faktiskt slankt. Tjänar mängder på att stå öppet en dag eller två då syrorna blir lite piggare och tanninerna lite matvänligare.
Från anrika och prestigefulla Poderi Aldo Conterno hämtas nästa vin. Dolcetton Masante har växt i Bussiasluttningarna utanför Monforte d'Alba och vinifierats helt på stål. Om detta råder heller inget tvivel då man först doftar på vinet som har en bärfruktighet som knappast kunde åstadkommits/bibehållts med ek i spelet. Tydlig ton av krossade blåbär, svartpeppar och en rejäl munfull Listerine. Snälla tanniner förstås, och även syrorna är under kontroll. Ett trevligt vin som dock domineras lite väl mycket av sin bärighet idag. Ett par dagar i öppen flaska gör ingen större skillnad och jag vill hävda att detta kommer vara betydligt roligare med ett par års ytterligare lagring. Idag är Roagnas lilla söta ett roligare alternativ.
Denna Brunello di Montalcino inköptes på gården 2005 under ett spontant besök. Med tanke på de tveksamma lagringsförhållanden flaskan sedan dess har fått genomlida så kändes en snömoddig onsdag i slutet av februari som en utmärkt dag att pop the bottle.
Vinet är förvånansvärt tätt och blodrött nästan helt utan antydan till tegel eller rost. Stor doft av söta, fullmogna körsbär, Borkum Riff piptobak och läder. Smaken är närmast sötfruktig och båda syror och tanniner är klart snälla. Känns inte kokt eller övermoget, bara en smula atypiskt. Hade det serverats blint till mig hade gissningarna snarare fallit på grenache än på sangiovese. Med luft och tid stramas vinet upp och syrorna bättras på men sötfruktigheten består. Tredje dagen i halvöppen flaska är båda syror och tanniner klart bättre men nu har istället allt kraft och frukt i mittpartiet fallit bort. Mind you, detta är ett bra och korrekt vin men något överraskande och inte särskilt ursprungstypiskt. Den konspiratoriskt lagde hade nog undrat om Brunello verkligen var enda druva i denna cuvée.

/Erik

2006 Castello di Fonterutoli

2010-02-05T21:15:00.003+01:00

Förpackningsdiskussioner i all ära, innehållet och möjligtvis volymen är det vi finner intressant. Treliterspåsar har sina praktiska fördelar menar vissa, halvflaskor i glas ännu större hävdar vi. Såvida man inte ska frysa in kanelbullar kan tilläggas. Visst förlorar man kanske lagringsfärdigheter i halvflaskan, men snabbmognad och halverad promillehalt till knappt 51 procent av priset måste ändå ses som vinnande argument. Castello di Fonterutoli hör till den seriösare skaran viner man finner i detta praktiska och måttliga format. Mazzei är firman som ligger bakom och till detta vin hämtas Sangiovese och Cabernet Sauvignon (90/10) från de tre vingårdarna Siepi, Fonterutoli och Belvedere.

Den nya årgången är tät av färgpigment, mörkblått nästan svart mot det röda. Doften är inledningsvis återhållsam och behöver tid för att öppna sig. Jord och kaffe ligger överst ihop med en hyvlad ekplanka, plommon finns i bakgrunden och blomster i det finstilta. Det skitiga anslaget ropar Chianti och trävirket avslöjar uppväxtförhållandet – 16 till 18 månader på franska barriquer, 70 procent nya och samtliga sannolikt skapligt rostade. Munkänslan är tät och innehållet verkar vara hårt packat och väl inslutet. Bären är mörka och chokladen de är doppade i likaså. Man får också brottas lite med spatelfobin, eller skräcken för torra glasspinnar om man så vill. Sträva tanniner krullar tungan och gläder oss som gillar motståndet. Den ungdomliga attityden i frukten blir en skön motvikt till de mörka och sträva och de exemplariskt friska syrorna lättar upp helhetsintrycket avsevärt. Det här blir det fler smakprov av och naturligtvis är vi spända av förväntan vad årsbarnet från Barone Ricasoli kan leverera. 96 poäng från Winespectator och en femteplats på deras årsbästalista talar för en stark sparringpartner. På halvflaska såklart!

2006 Chatueau Gratien Saumur-Champigny

2010-01-22T15:05:00.004+01:00

Hederligt vin. Vin med heder. Vin med personlighet nog att väcka intresse men charm nog för att smickra även den del av publiken som inte spenderar större delen av sina middagar med näsan djupt nedtryckt i handblåsta Riedelkupor. Viner som lämnar mer pengar än dagar kvar i slutet av föräldrapenningschecken.

Gratien & Meyer förefaller vara ett hus med många strängar på sin lyra, bland annat som ägare till Alfred Gratien i Champagne. Kvällens vin hör till husets loireuppställning och består av 100% cabernet franc från AOC Champigny-Saumur. Vackert blårött i glaset är det. Ger till en början rejält bondska drag med stall, hö och vitpeppar. Även ursprungstypiska gröna drag, som dock inte är någon klockren paprika utan något mer stjälkig. Utvecklas mot fin rödblå fruktighet med en del lösningsmedeldimmor och tunna salmiaktoner. Frisk och fruktig munkänsla med höga syror. Ger nästan italienska vibbarna även om tanninerna inte är riktigt i samma skola (läs: grövre). Bra fyllighet med lite tjärig läderkänsla i munnen. Efter ett par timmar i karaff utvecklas vinet mot den mörka sidan och de sötfruktiga dragen blir mer påtagliga. Ytterligare tid lägger till en viss örtbeska. Det är lite volatilt det här, med ganska tvära kast. Dock är helheten väldigt trevlig, och helst till mat förstås. Lagring ett par år råder nog bot på den lite hoppiga stilen.
Både Finare och Godare har prövat och stämplat godkänt.
/Erik

2007 Ridge Geyserville

2010-01-21T22:17:00.009+01:00

Det är första gången vi dricker Geyserville, eller Ridge för den delen, och förväntningarna är högt satta. Teoretiskt blir man lätt övertygad genom bilden av massiv kalifornisk frukt behandlad med fransk filosofi. Resultatet borde bli generositet i balans och fruktdrivet med elegans. Med andra ord formgjutet för våra smaklökar - i teorin som sagt. Med kycklingburgare testar vi tesen i praktiken. Bröstfileerna lindas med bacon, stekytan adderas i pannan och rätt innertemperatur nås i ugnen. Knaperstekt polenta får agera bröd och ugnsrostad paprika samt gelésötad rödvinssås räcker som tillbehör.

2007 Ridge Geyserville är vackert skimrande i glaset. Doften håller det förväntade spåret med välpackad frukt och. Den alltid trevliga kombinationen av jordgubbar, hallon och sötlakrits framträder tydligast. I bakgrunden hittar vi även läder och RX-lim som med de milda fattonerna gör vinet trevligt att sitta och sniffa på.

From the front to tha back, people jump to tha track! Frukten är massiv, fyller munnen och stannar kvar långt in på efterfesten. Fast det är balansen i vinet som lyfter händerna mot taket. Det här är fenomenalt! Närmast leds tanken till blåbärssoppa, elegant och fatlagrad sådan, för känslan är ändå långt ifrån varianten i Mångsbodarna. Så många soltimmar som komprimerats ned i detta glas, utan att innehållet känns varken sötsliskigt eller platt. Intrycket är snarare svalt och vinet klarar dessutom resan mot rumstemperatur utan att förlora dessa karaktärsdrag.

Okej, 2010 har just börjat och den här flaskan är såklart fortfarande i sin ungdom. Balanserat, ungfruktigt och alldeles alldeles underbar idag, men de som vet säger att 5-6 års väntan ger stor utdelning. Då hittar vi också kanske mer av den harmoni som i viss mån saknas i dagsläget. I övrigt kan vi bara gissa. Vad lagrar man egentligen fram hos Zinfandel?

ps. Frankofilen bjuder på såväl smakprov som virtuellt besök med ypperligt läsvärde. ds

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne

2010-01-20T07:41:00.002+01:00

Få champagner från 1996 har nog druckits av så många svenskar de senaste åren. Genom inte mindre än tre lanseringar som nyhet har huset Duval-Leroys blommiga skapelse nått ut i folkhemmet och av rapporterna att döma, skänkt mycket glädje. Jag provar för första gången under en hel kväll, först med familjen och till slut uppkrupen i fåtöljen.
Åldern visar sig genom en vacker färg någonstans mellan mässing och guld. Kompakt, men inte knappnålsstor, mousse blir grädde på moset. Urtypiska toner av lite sur brioche, mogna röda äpplen och nötter eller bittermandel. Fina höga syror, som det sig bör, och en skön munkänsla. Möjligen är dosagen en gnutta för hög, men detta kan också vara inslag av mognande pinot. Inget knivskarpt fokus men gott och välgjort. För mig hamnar detta lite mellan stolarna, den skarpa och precisa ungdomen är borta men åldern höst har ännu inte tagit vid och därför saknar jag lite av mognadstoner och rondör eller pondus. Receptet för den som har liknande känslor som mig inför Champagne blir således att lagra ytterligare, fem år skall inte vara någon omöjlighet. Således blir även slutbetyget någonstans mellan mässing och guld. (91)
/Erik

2005 Bodegas Alto Moncayo Veraton

2010-01-18T20:11:00.005+01:00

Det här med rekommendationer är svårt. Men det blir åtminstone lättare, eller?. Idag hade löften om "18 månader på hälften nya fat" och "stor syltig frukt" kanske inte skickat mig med ilfart till systemet i Nordstan, men när Livets Goda kallade för ett år sen så var jag inte sämre än att jag svarade. Veraton har sedan 2005 tillbringat livet som, i tur och ordning; garnachadruvor i nordspanska Campo de Borja, jäsade druvsaft i nya franska och amerikanska ekfat med riklig pigeage, ofiltrerat vin på väg till Sverige, lätt haussad nyhet på Systembolaget samt nybörjarköp i en brokig vinkällare.
Ner i karaffen och en brunaktig gröt lämnas tacksamt i, den obegripligt tunga, flaskan. Medelfylligt med drag åt blodrött. Fem år har inte trolllat bort vad som kan anses vara en ganska omild fatbehandling, men det är inte heller vaniljpudding i glaset. Här bjuds på rejält med mörkröd frukt inlindad i både örtknippe och lakritsremmar. Över detta ligger en omisskännlig funk som får Peer att gissa Barralskapelse blint. Visst finns det också en äppelmustig ton som skulle kunna leda in på samma spår. Så långt kanske inga stora överraskningar. Men munkänslan mina damer och herrar, munkänslan. Vågar jag säga slank? Visst inte fjäderlätt men ändå harmonisk med höga syror och utan spår av ekbeska eller alkohol (15,5%). Helt enkelt överraskande, trevligt och jo, det är svårt med rekommendationer. Den största invändningen mot vinet är att det är tämligen opersonligt. Var är jorden, var är blodet? (90)
/Erik

p.sObservera att lammfilén på bilden endast agerar rekvisita och att vinet dracks med gott sällskap som enda tilltugg. Är dock i teorin en alldeles utmärkt kompanjon.
p.s 2 Frankofilen har provat storebror Alto Moncayo och gillat.

2005 Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes

2010-01-15T22:48:00.012+01:00

Kvällens kork ryker redan under eftermiddagen medan kvällens middag förbereds. Vi är mittimånaden och bourgognenyheten i fråga kan behöva några timmar för analys. Vi försöker oss på A-Zs oxrulader i hopp om att de blir lika goda som när de serverades i Bagaregården. Receptet påminner till stora delar om Per Morbergs.

2005 Marsannay Les Grasses Têtes är mörkare transparent och vackert rubinröd. Inledningsvis strålar doften ur glaset med smultron, marsipan och pelargoner. Vidare hittar vi mörkare stråk med höstlöv, grillat kött och rosmarin. I munnen är vinet rödbärigt med ganska lätt kropp, men upplevelsen är långt ifrån gles. Sömmarna är väl gömda när smaken håller fokus genom mitten och avslutet är av bra längd. Den ungdomliga frukten driver smaken framåt och syrorna bidrar till en läskande känsla. Invändningarna är som synes få - presentationen är solid och vi gillar det här kort och gott.

Läser man på behöver tydligen vinerna från Côte d'Ors nordligaste kommun några viloår. Producenten rekommenderar 4-8 år i källaren och vi vill inte verka dummare än att hålla med. Oundvikligt blir det också en jämförelse med Simon Bizes Les Bourgeots som vi drack på juldagen. Samma fina drickbarhet och oavgjort på poäng - nosen till Bize och smaken i Clairs favör. Bägge vinerna testar vi igen om två år!

Frostnupet bubbel

2010-01-04T22:02:00.005+01:00

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken

När julens stök var som värst, och kölden som hårdast, var det lätt att glömma bort sina kära viner för en stund. När tanken väl slår en att ett par veckor av köld kanske ändå sätter sina spår i en oisolerad källare så är arbetsbördan inte av det slaget att den tillåter den sju mil långa resan till Tjörn för att kontrollera de vilande buteljerna. När helgen slutligen kommer och resan företas så är det med en gnagande oro i kroppen över en vinkällare som knappast väcker några avundsjuka suckar hos ens "Cellartrack buddies", men som heller inte låter sig ersättas i brådrasket på en snart föräldraledig doktorandlön.
-0,4C lyder den obarmhärtiga domen. Visst kunde det varit värre, men det kunde definitivt varit bättre. Ett av de stackars flasklika frostmobarnen får, väl inbäddad i en filt, följa med hem igen medan de övriga syskonen får tillbringa återstoden av den långa vintern i ett uppvärmt badrum. Tillbaka i civilisationen inleds ett intensivt googlande efter "freezing" och "wine". Generella slutsatser tycks vara att; a) all mognadsprocess upphör vid dessa temperaturer, b) hos vita viner kan kristaller falla ut (inga spår fanns av detta i de transparenta flaskor jag har) och c) vin fryser vid ungefär halva alkoholhalten i grader celsius. Moselrieslingen kring 7% borde alltså teoretiskt ligga värst till. Sett till värde domineras källaren av Champagne, och rent intuitivt känns det som att bubblorna borde ta en del stryk av dylik behandling. Alltså är det en flaska bubbel som får sätta livet till då det empiriskt skall undersökas hur viner klarar frostgrader.
Heidsieck & Co Brut Monopole Blue Top köptes på SB och har fått ungefär ett års lagring i källaren plus ytterligare tid i butik så det var den sista flaskan av ett utgående parti. Dock finns den fortfarande att köpa i många butiker. Vinet utgörs av 70% PN, 20% CH och 10% PM. När grimman lossas och korken vrids dras en första lättnadens suck av det behagliga uppåttrycket. Ytterligare en när vinet hälls upp i all sin vackra mässingsfärg och vackra mousse. Doften bjuder på idel klassiska toner av brioche, gula blommor och citrusmarmelad. I munnen bjuds på en begynnande mognad, höga men väl integrerade syror och en härlig pinotfrukt. Yes! Om detta är frostskadat slänger jag in resten av flaskorna i frysen. Kanske inte det mest knivskarpa eller superrena av Champagner men ett mycket solitt hantverk och en klar kandidat till huschampagne. (88)
/Erik
p.s Dylika frostexperiment rekommenderas inte till den med svaga nerver och/eller en mer dyrbar samling. Frostvakt är satt på inköpslistan.

2lax9 - årsbästalistorna

2009-12-31T21:41:00.012+01:00

Une grand année?

Fler viner har druckits än någonsin förr. Källaren har gått från att vara skrattretande till möjligtvis blygsam. Fler viner har druckits i gott sällskap med amatörönologer, vänner och kollegor. Så ja, ur det snäva perspektivet av två enkla amatörer så var 2009 ett stort år. Det första av många, insh'Allah. Utan större åthävor, här är listorna från GAÖ.

Erik

1. Årets vin och mat
Det hävdas ibland att Champagne är den enda dryck som kan serveras genomgående till hel måltid. Även om detta troligen skall tas med en försvarlig nypa salt så finns det tillfällen när inget känns mera sant. Om någon vet så är det personalen på Le Millenarie, en av en hel drös med stjärnkrogar i Reims. När vi besökte den i juni bläddrades det flitigt i den närmast bibeltjocka vinlistan och här finns storheter från från alla klassiska distrikt, men i slutändan kändes regionens egna viner som det enda rätta. Till fem fantasiska rätter, från gös till karamelliserad tomat vidare till ett perfekt rosa ankbröst skötte sig champagnerna felfritt och bjöd på underbara kombinationer. Visst hade en Winston Churchill eller en Dompa säkert skött sig utmärkt till samma rätter, men känslan säger att Mailly Blanc de Noirs och Jaaquesson No. 733 var helt rätt val i sin diskreta men kraftfulla stil som låter maten sjunga ledmotivet.

2. Årets vardagsvin
När regnet piskar, när solen skiner. När du lagt timmar på middagen, när du köpt snabbmat. När natten blir lång, när morgonen blir tidig. Då finns Franz K ünstler där för dig med sin kabinett, ivrigt trugande. Under hösten har det bytts från fantastiska 2007 till mer klassiska 2008, men vi fortsätter sorglöst att sippa.

3. Årets provning
Under våren blev jag och Peer munskänkar, vilket bjöd på lyx i form av omfattande provningar en gång i veckan. Dock bäddade den lysrörsluminerade konferenslokalen och almänna studiecirkelkänslan knappats för några stora känsloyttringar. Då har övningarna med amatörönologerna bjudit på fler upplevelsepoäng, ofta under Peers generösa värdskap. Speciellt minnesvärt blev det då vi i början av december ställde ett par av södra Rhones storheter mot varandra och fick uppleva dramatik av närmast grekiska proportioner. Hedersomämnande till Barolo-Barbaresco battle och Champagne för nybörjare.

4. Årets vinresa
Endast en resa i Bacchus tecken har gjorts under året, men vilken resa. Mitt första, men inte sista, besök i Champagne väckte allvarliga planer på bulkköp av GOT-CDG biljetter och årskort på TGV. Allt från avantgardistiska konstutställningar i Pommerys källare till besök hos småodlare uppfyllde och överträffade alla förväntningar. Au revoir, Champagne!

5. Årets poängdiskrepans
Cayuse Syrah och Mas de Boislauzon liggar båda och snurrar runt 100 pinnar från Robert Parker. Med varje nytt vin jag provar så vässas förmågan ytterligare att säga något meningsfullt om det. Inte så mycket om poäng, vilket i och för sig kan vara underhållande, utan snarare om vad som gör att ett vin är bra dåligt eller magiskt för mig. Just därför känns det bra att veta att mina paramterar inte stämmer med Parkers och att jag inte behöver frysa benen av mig eller tömma plånboken för att få tag på hans rekommendationer.

6. Årets Vita
Årets vita är mer av ett löfte än ett infriande. Idag är syrorna närmast frätande höga, mineralerna ger dig stenlunga och frukten är en kuvad träl under dessa grymma despoter. Men den dagen upproret kommer, när ljuset i tunneln skådas och harmonin åter lyser över Rheingaus dalar, då kommer 2007 Berg Rottland att vara magi. När vi provade höll jag den något högre än Nonnenberg, men det kommer att bli ett tätt race om sisådär 15 år.

7. Årets röda
När kollegorna från östkusten summerar 2009 så tycks Pavie och åldrad Barbaresco vara valet för årets vin. Så sköna välsignelser har vi dessvärre inte mottagit på andra sidan men icke deto mindre har det druckits minnesvärda rödviner under året. En Sagratino di Montefalco vid Gardasjöns strand var perfekt mognad och magisk. Roagnas "enkla" rosso har bjudit på underbar mognad och ett matsällskap av sällan skådad like. Men mest minnesvärt är nog trots allt ett vin som intogs i ljusrörens sken ihop med munskänkarna. Corton Grand Cru 2004 från Antonin Rodet bjöd på toner jag inte visste att vin kunde spela. Så var detta också den första bättre Bourgogne jag drack. Om jag vinner kampen mot mitt bankkonto, så blir det inte den sista.

8. Årets söta
Har man haft förmånen att dricka vin från Chateau d`Yquem så finns det liksom inte så mycket konkurrens kvar på den här tronen. En fantastisk upplevelse som lyftes ytterligare av gott sällskap både i form av goda vänner och anklevertoast. A king of nectars, a nectar of kings!

9.Årets Champagne
I denna rubrik skulle jag kunna tillägga nästa bästa. Även där är dock konkurrensen hård med kombattanter som Pommery Louise 1998 och Duval-Leroy Fleur de Champagne 1996. Vinnaren är dock ett betydligt mer anonymt vin som i ren kvalitet inte kan mäta sig med bjässar som dessa. Men att smaka en så perfekt mognad och stor komplexitet var en helt ny upplevelse och gjorde Bernard Tornay 1990 till en solklar vinnare.

10. Årets vinupplevelse
Det har varit ett år i Champagnens tecken. Förälskelsen har blivit djupare, vetgirigheten större och att då få prova en av de verkliga giganterna kändes mycket stort. En lysande harmoni, en käftsmäll av vit tryffel och syror höga som hus. Krug Grand Cuvée är ett i sanning stort vin och 2009 års största upplevelse.

Ett år och ett decennium är till ända. 2010 kommer att bli ett magiskt år och början på ett nytt liv. Om ett par veckor blir vår lilla familj större men redan ikväll får korkarna stanna i flaskan ifall storken skulle komma på besök. Livet som småbarnsförälder kommer med all säkerhet betyda mindre vin, mindre provning och mindre påfyllning i källaren, men en det är en uppoffring som görs med glädje. Nu hoppas vi att 2010 blir ett lysande år i Champagne så att min dotter får ädla bubblor när hon tar studenten.

Peer

Årets vardagsvin
Bland alla dessa nollsjuor av kabinetter, dolcetti och rhonare lyste superfyndet 2007 Saint-Cosme Côtes du Rhône starkast. Den ungdomliga charmen gav svaga knän, men det var uppvisningen med luftning som fällde avgörandet i kampen om årets tisdagsvin.

Årets besvikelse
Utan större konkurrens en defekt 2007 Domaine la Barroche Pure. Närmast mätbart antiklimax. We'll meet again.

Årets champagne
Eriks entusiasm smittade av sig med mer och bättre bubblor. 1990 Bernard Tornay var en minnesvärd lektion i mognadstoner, men för sin otroligt rika frukt drog 1998 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas-François Billecart det längsta strået i år.

Årets vita
Få viner charmade mig så mycket som 2005 Dutton-Goldfield Chardonnay Dutton Ranch, men det var ändå rieslingvinerna som stod för årets toppnoteringar. 2004 Hugel et Fils Riesling Jubilee såg länge ut som en vinnare, men det var vid Breuerbataljen som skåpet ställdes där det skulle stå. 2007 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling var årets vassaste vita, och hamnar nog i toppen igen när den blommat ut i sin fulla potential.

Årets röda
2009 skulle visa sig bli en kamp mellan Franrike och Italien, Châteauneuf-du-Pape och Piemonte. I det sydfranska laget glänste i synnerhet 2007 Domaine la Barroche Signature och 2007 Domaine de la Janasse, superba fanbärare för områdets fenomenala årgång. Andra sidan ställde upp med charmanta 2000 Crissante Alessandria Barolo Capalot och lovande 2004 Prunotto Barolo. Det var dock ett knippe flaskmognad som fällde avgörandet. Årets röda vinupplevelse var 1997 Paolo Scavino Barolo.

Imorgon inleds det nya vinåret. Det bästa hittills!

Gott nytt år kära läsare!

Juldag i Klaveret

2009-12-30T22:07:00.015+01:00

Traditionsenlig middag på juldagen innebär att den äldre generationen lämnar plats vid spisen. Upplevde man studentrevolten kan man med andra ord glömma allt vad matlagning heter. Med kusiner och respektive är vi sex personer i det lilla köket och på något märkligt sätt faller alla bitarna på plats strax innan föräldrarna anländer.

Till den enkla men goda musselsoppan dricker vi 2007 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire från Brocard. Vi bjuds på bjussig doft av tropisk frukt tillsammans med purunga chardonnay-mineraler. Smaken är hyfsat stram med tillräckliga syror för den krämiga soppan. Vi gillar extramaterialet de gamla stockarna bjuder på, och till soppan fungerar detta dessutom strålande.

Till varmrätt serveras helstekt kalkon med rödkål och gräddsås. Tre viner gör sällskap där 2007 Kings Ridge Oregon Pinot Noir inleder med trevlig druvtypisk doft av det generösa slaget med smultron, vinbär och fat. Munkänslan är av det sällskapliga slaget, saftigt och infriande, men något platt i jämförelse med de efterföljande fransmännen.

Betydligt bättre är 2005 Louis Jadot Château des Jacques Moulin-à-Vent. Kvällens favorit bland större delen av bordet. Trevlig, genuin doft med en intressant mix av ljusa och mörka bär. Inget syntetiskt i denna Gamay, endast rena, ädla toner. Smaken har bra struktur med högtspelande frukt av det tätare slaget. Allra bäst fungerar vinet som sällskap till maten. Utan tvekan den bästa beaujolaisen jag provat.

Sist ut till varmrätten är 2005 Savigny-les-Beaune Les Bourgeots från Simon Bize. Här märks det att vi klivit upp ett snäpp när doften möter näsorna. Fantastiskt! Nypon, hallon och smultron samsas i den kompakta fruktkorgen. Lite sumpig insjö hittar vi också ihop med några få stjälkiga toner som faktiskt inte stör det minsta. Smaken är åt de stramare hållet med seriös struktur och finfina syror. Kanske lite väl ”gåpåig” för att harmoniera med maten idag, men ett trevligt återseende blir det säkert om några år.

Till stiltonknytena signerade Livets goda provar vi 1988 Taylor's Quinta de Vargellas. Trevlig mogen port med bra tryck i både doft och smak. Stilmässigt dock något mindre intressant än brodern från 1995 vi drack härom veckan.

Stort tack till Svante för gästfriheten och övriga närvarande för en fantastiskt trevlig kväll!

2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône

2009-12-21T13:00:00.010+01:00

En läsare hörde av sig med synpunkter på bloggens innehåll. Inte så mycket om textens kvalitet eller läsvärde, funderingarna rörde istället den stilistiska utformningen i allmänhet och mängden bilder i synnerhet. Antal bilder per inlägg var på tok för lågt, och allt som oftast föreställde de bara en vinetikett. Eller möjligtvis en kork. Tråkigt, strömlinjeformat och enahanda. Av oss kunde hon minsann vänta sig ett större mått av påhittighet, tänkande utanför boxen eller rent av avantgardism.

Så. Tadaa. Synpunkterna äro hörda och med försiktiga steg lämnar GAÖ det trygga formatet...

-------------------------

Idag kom så jullovet. Spurten var kämpig, men den veckolånga målfållan gör att stunden för målgången, nedsjunken i fåtöljen, kryddas med stort välbehag. Det är ju såhär livet kan vara bortom vintermörker och arbetsbördor!

Fina stunder kräfva fina viner och en bättre variant skall just hämtas i källaren då blicken faller på kvällens matlagningsvin, 2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône. Den veckogamla, halvdruckna flaskan hälls upp och doftar… fantastiskt. Bären är mörka och precisa. Samtidigt som den ungdomliga eldigheten svalnat betydligt. Utvecklingen har varit av det exponentiella slaget och att få en titt in i en möjlig framtid retar lustcentrat till fysiska uttryck. Näsan fastnar oundvikligt i glaset - och mungiporna i leendets ytterläge. Smakprovet glöms nästan av. I munnen har vinet tappat några kilon sen sist och syrorna får mer utrymme i avslutet. Det fanns naturligtvis mer charmerande kraft i smaken under veckans begynnelse, men balanserat landar ändå komponenterna på bägge fötterna. Bravo!
Vi har avverkat några flaskor av det här vinet, med återkommande positiva intryck, och nu är det sannerligen dags för en rejäl hyllning. Vi köper på oss och försöker spara några till framtiden.

NV De Venoge Blanc de Noirs

2009-12-14T22:26:00.005+01:00

Huset de Venoge grundades av schweizaren Marc-Henri de Venoge i Mareuil-sur-Ay 1837. Mest känd har man blivit för huscuvéen Cordon Bleu som enligt uppgift skall vara en trevlig standardskumpa. Ikväll är det dock en av specialcuvéerna som vankas i glaset, nämligen husets Blanc de noirs, som består av 80% PN och 20% PM. Precis som alla husets viner görs även detta på inköpta druvor från hela distriktet.
Ur glaset bjuds jäsande surdeg, kartiga äpplen, omogna hallon och gott om rått kött. I munnen är det första och helt dominerande draget en intensiv, fruktköttig, sötma. Något förvånad famlas det efter flaskan och eventuella sec noteringar men visst är detta brut vilket också känns när frukten klingar av och går mot ett syrligt och mineralfyllt slut. Här finns också en grön rotfruktston som jag ibland hittar i Champagne och upplever en liten hatkärlek till. Som sällskapsskumpa är det lite för kraftigt för min gom, bra mycket mer så än till exempel Andre Clouets eller Maillys motsvarigheter. Till mat är det däremot förträffligt! Först till en parmesandrypande färskpasta med nötter och senare till vältempererade bitar av Comté och Gruyere. En kul skumpa i en annorlunda stil som jag helt klart uppskattar. (88)
/Erik

Från moget till ofärdigt

2009-12-04T07:02:00.013+01:00

Chablis Premier Cru Vaillons från Jean Dauvissat i årgång 1997 hittades i ett dammigt hörn i i en vinbutik i Reims. Utan större förhoppningar om flaskans vitalitet och skick, men med en stor nyfikenhet på mogen Chablis, så inhandlades nämnda flaska och har legat ett halvår i källaren. Källardoft är också det första som möter en i flaskhalsen när korken dras. I glaset bjuds ett visköst guldigt vin som väcker oerhörd aptit. Nu blir även doften betydligt mer inbjudande med massor av undervegetation, svamp och flintrök men även den ljuvaste tropiska frukt! Honungsmelon och litchee finns på plats och även ananas i sockerlag. Detta är tydligen ett karaktärsdrag för firman och än tydligare i den Vielles Vignes man producerar från samma läge.

I munnen röjs alla tvivel om att detta inte skulle vara ett vitalt vin! Fullt moget men ändå piggt, läskande och med en syra som är på gränsen till obalanserat hög. Troligen rår inte all lagring i världen på denna attack..Mineraliteten slår igenom även i smaken som med lite luft närmast liknar stenslickande.
Ett oerhört gott vin som får en att vilja fylla källaren med Chablis och luta sig tillbaka. Koplexiteten är inte på GC nivå, men när det är så här gott så glömmer man gärna det. Vinet klarar dessutom ett par dagar i tveksamt försluten flaska i kylen, vilket ytterligare bekfäftar vilket oerhört lagringsbart vin Chablis är. (91)
Idag är det sonen Rene som driver egendomen men jag lyckades inte hitta hemsida. Vinerna kommer till Sverige med jämna mellanrum tydligen.

Jurtschitsch Sonnhoff Schenkenbichl Gruner Veltliner 2006 skall visa sig vara en tungvrickare på fler sätt än det verbala. Serveras blint till mig och ger till en början väldigt få ledtrådar. Känns minst sagt slutet och när det börjar släppa något så är det mörka tropiska frukter och mineralitet som kommer fram. I munnen bjuds det på låga syror, viss beska och det som runt bordet dubbas till dålig grogg. Ett inte helt balanserat vin där alkoholen (14,5%!) tyvärr får spela förstafiol. Blir med tiden mer intressant och de värsta groggdimmorna ångar bort, men troligen inget jag springer ner trösklar för i framtiden. (82)
Jag famlar i mörkret och rotar i gewurzlådan när det skall gissas, får avslag där och drar vidare mot Pinot Gris, men till GV kommer jag aldrig. Efter att tidigare bara smakat på friska, fräscha och fruktiga varianter runt hundringen är detta klart annorlunda..

Andert Josef Trockenbeerenauslese Chardonnay 1998 är en något udda fågel som hittats på spritpråmen i Puttgarden. Vinet har en guldigt nötbrun färg och en viskös konsistens. Doften ger inlagda fikon, kanderade nötter och en klar ton av Sheeryoxidering. P famlar i mörkret, och den som satt detta som Chardonnay är värd både tre och fyra betyg..Fortfarande friska syror och till ost är det oerhört trevligt men troligen har den omilda pråmbehandlingen av denna flaska inte gjort den särskilt väl. Kul vin dock som väcker intresse för TBA genren, andra tips?

Systembolaget vill med novemberlanseringen av Beaujolais Villages Nouveau från Maison Coquard hålla liv i traditionen där en viss del av årets produktion släpps redan samma höst. På 70-talet kunde detta säkert frammana köer av Graillotrang, men i alkoläskens och e-handelns tidevarv så tycks intresset vara något svalare.. För 75:- vinner dock nyfikenheten över tveksamheten. Direkt ur flaskan syns spår av maceration carbonique i form av små knappnålsbubblor. Helt i linje med förväntningarna är det godistoner och blåa bär som dominerar doftspekrat. Tankarna går inte helt osökt till Vira Blåtira för er som konserverade ert innanmäte med den under det tidiga 1990-talet. I munnen är första intrycket att det faktiskt är riktigt friskt och gott, med en pikant liten syra och om inte tanniner så i alla fall en liten torrhet på slutet. Efter ett halvt glas tar det dock stopp och jolmigheten, som annars bara hittas i ljumna whiskey och cola, tar över fullständigt. Efter ett par tre dagar i kylen kommer flaskan till heders igen som vätska till ett lasagnekok och nu har det faktiskt hänt lite! Nej, det har inte blivit en elegant pinotkusin från landet, men det har i alla fall kommit till en del syror, det värsta bubblet är borta, och till en snäll lasagne är det klart drickbart.

p.s fråga mig inte vad som hänt med formatteringen av detta inlägg...
/Erik

Rhonad på konfekten

2009-12-02T13:24:00.010+01:00

Den virtuella torkan avspeglar på intet sätt amatörönologernas reala vinkonsumtion. Hösten har bjudit på många goda flaskor, men sällan har en uppställning sett så lockande ut som ikväll. När systemet, assisterade, av sveriges piggaste importör bjuder ut hundrapoängare till reapriser är vi inte sena att haka på. Peer gör en djupdykning i källaren efter lämplig matchning med fruktslampighet, södra Rhone och 2007 som ledstjärnor. Han är således den som får åka halvblint, Erik på trekvarten och övriga amatörer famlar fullständigt i mörkret. Men först ; en gomrensare!

Vin 0

I glaset bjuds en blek mässingsfärg med ett diskret porlande. Doften bjuder på kärleksfullt hemkokat äpplemos, med några kart islängda för karaktären. Citrusfamiljen representeras av en lime-grape korsning som väcker intresse. En släng av den blommiga honungssleven är också med i spelet.
Munkänslan är krämig och intensivt fruktig med höga syror som för tankarna till både äpplevicks och det sura hockeypulvret. Med lite tid kommer gummi och lite vår sjösten fram i doften. Dock dör moussen av förhållandevis snabbbt.
Gissningarna går åt ganska ung Chardonnaydominerad Champagne utan årgångsbeteckning. E tycker att det borde finnas en del Meunier i detta.

1998 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas Francais

En trevlig sällskapschampagne som ännu inte nått mognad. Kanske inte helt lever upp till priset men prestigeskumpa på halvflaska är oerhört trevligt. Finns i skrivande stund kvar flaskor i Malmö.

Med rensade gommar och svultna magar kastar vi oss nu över kvällens huvudbegivenhet.

Vin 1
Ljust blålila, medeltransparent. Möjligen en liten röd antydan. Bjuder upp till dans med en massiv frukt ur glaset, och då ur den mörkare delen av skalan. Tillkommer gör färsk svett, läder, färska hackade örter och några tomatkvistar. Utanpå ,eller över, detta ligger ett rejält täcke av kirsch.
I munnen infrias förväntningarna som doften gett om massiv, silkig frukt. Här finns även en pikant beska som det råder delade meningar om och förstås en rejäl dos alkoholvärme. Ett visst konsensus tycks råda om att det är på gränsen till vad nebbioloskolade pojkar tål. Balansen och syrorna finns där inte riktigt i dagsläget men så är detta också ett barnarov i den högre skolan.

2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet

Robert Parker tryckte till med 100 pinnar och endast de med vassa armbågar fick del av den hårda tilldelningen vid tisdagens nyhetssläpp. Tvärslut på fem röda. Kvällens panel är inte helt enig, men ingen är beredd att sträcka sig till tresiffriga höjder. Endast Grenache och Mourvedre i detta vin.

Vin 2
Samma skola som i första glaset, men om ettan var den stöddiga clownen som hörs och syns är tvåan den tyste James Dean-kopian längst bak i klassen. Mörkt blålila och tätt i glaset. Ett intressant doftspektra med grus, mörkt frukt, rökt korv och säckvis med torkade örter. Elegant, och för den som inte vet bättre kan man lätt hamna några distrikt österut.
Ljuvlig munkänsla där sexig frukt möter pefekt avvägda syror i en lysande harmoni, så här ska det se ut! Finslipade tanniner adderar till en struktur som räcker riktigt långt på vilken årsbästalista som helst. Konsensus om storhet kring bordet.

2007 Domaine de la Janasse Chateauneuf du Pape

Parker "snålade" med 94-95 pinnar till Janasses standardcuvée. Firman gör även en Vielles Vignes som enligt uppgift skall vara något utöver det vanliga. P har köpt i Paris för det i sammanhanget mycket låga 300 kr. Ingen svensk importör.

Vin 3

För att fortsätta på den något krystade skolanalogin så har vi nu definitivt kommit till obs-klassen. Utseendet påminner om de föregående kombattanterna men doften spelar andra ackord. Terpentin, linoljefärg och våt papp i mängder. Smaken är helt platt utan vare sig frukt eller syror. Näsor sticks djupt i karaffer och visst anas en ljuv hallonfrukt någonstans långt där nere, men P får något djupt sorgset i blicken när det går upp för honom vilken flaska det är som dött den tragiska korkdöden. Synd på så rara ärtor.

2007 Domaine la Barroche Pure

Ahhh! En mycket emotsedd provning blev till sand. Människor har blivit skruvkorstalibaner för långt mindre. Monetär ersättning fås förhoppningsvis från SB, men emotionell och framförallt verklig i form av en ny flaska torde bli svårt.

En oerhört trevlig provning med en något bitter eftersmak. Också en nyttig kalibrering av egna smaklökar mot den tjocke advokatens. P skall ha ett stort tack för arrangemang och gästfrihet!

/Erik

2008 års pärlor med Munskänkarna

2009-10-20T20:34:00.018+02:00

Vi lämnar kameror hemma och beger oss till Burgården där Munskänkarna dukat upp åtta inköp från nyhetslanseringarna 2008.

Vi inleder med två vita viner. 2005 Clos Saint Yves från Domaine de Baumard fintar oss lite med sin lätta doft av päron, nyslaget gräs och karamelliserade popcorn. Med facit i hand fanns kanske den våta yllen där, men Chenin blanc nämndes aldrig i gissningsleken. Munkänslan är oljig med viss sötma och okej syror, men det tveksamma slutet gör att vi ger tummen ner. WS är mer positiva med 90p. Något bättre är kombatanten från Rueda, 2006 V3 Viñas Viejas Verdeja. Fruktig doft med inslag av krita, bivax och en ansenlig dos rökt makrill. Smaken är torr och riktigt kryddig och även detta vin har en fet textur. Verdejo premiär-visar från en god sida ikväll, men bör nog förtäras något svalare.

Kvällens andra match står mellan Cahors och Mendoza. Japp, här ska det drickas Malbec från gamla och nyare skolor. Chateau Lagrézette har tydligen stått på plats i 500 år och dagens vin skördades 2003. Doften står som en kvast ur glaset med massor av rök, gröna paprikor och mörka bär. Smaken domineras av ett kärvt anslag flankerat av ihärdiga tanniner. Eller är det rester av kärnor och stjälkar vi känner? Frukten hörs inte alls i all kärvhet och är inte avslutet lite kort? Nä, vinet når inte riktigt fram. Precis som kvällens risotto. Som vi i alla fall kan salta. Vi tittar istället till höger där Trapiche ställer upp med sin Single vineyard från 2004. Här är doften mer finslipad med tjärat tågvirke, rökt korv, tomatkvistar och svarta vinbär. I munnen får frukten ta plats i en längre och bättre balanserad kropp. Hantverket känns polerat och välnyanserat utan att bli alltför insmickrande.

Sedan blir vi konfunderade när nya glas hälls upp. I pappren skrivs doftnoteringar om mörka bär, barrskog och lite örtkrydighet i en överlag billig känsla. Bra tryck i frukten, visst, men var är syrorna? Och är känslan inte lite simpel? Paolo Scavinos 2005 Barbera d'Alba affinato in carati lever varken upp till förväntningarna eller prislappen (229kr). Sparringpartner blir en annan modernist, Luc Perrin. 2006 Domaine Roger Perrin Chateauneuf-du-Pape har en varm doft i mörkare stil med tydligt framhävd frukt. Tomatkvistar, nypon och franska örter ackompanierar. Tyvärr upplevs smaken lite väl trevlig och i en matchsituation som denna är vinet väl blygt. Ryggläge, lammstek och konkurrensfri uppmärksamhet blir nog reckomendationen.

Sista påfyllningen och smilgroparna reagerar autonomt på kvällens sjunde glas. Doften sprudlar av lyxig cassis, blåbärssoppa, torkad frukt och nägra gröna paprikor. Smaken är fruktpackad och strukturerad. Gissningarna landar på Cali-Cab, men det bli bara hälften rätt i 2004 Havens Merlot. Godast ikväll.

Till sist ett vin som trots vissa tveksamheter ändå leder oss till rätt land och druva. Doften är inledningsvis lite unken men efterhand tydliggörs den tydliga frukten, inbäddad i rostade fat. Smaken är åt det syltiga hållet och trots detta hamnar tunn i anteckningsblocket. Inte speciellt roligt. Det finns mången bättre Aussie-Shiraz än 2005 Heathcote Estate, i synnerhet i prisklassen +250kr.

Tack Kjell Nygren, Mats Bjurnet och Munskänkarna för den trevliga återblicken!

Champagne med GAÖ

2009-10-13T21:17:00.022+02:00

Efter mycket om och men (läs: Doodle och framförhållning) var det äntligen dags för den efterlängtade champagneprovningen. E stod för startfältet samt den dokumenterade bakgrunden och övriga deltagare såg fram emot ett halvdussin nya erfarenheter.

Glas nummer ett är transparent ljusgult. Doften är genomgående fräsch med påtaglig mineralton i trakterna av en frisk havsbris. Efterhand adderas brödkryddor och apelsinskal som för tankarna till Rutes gotlandsbröd. Smaken är medelfyllig med pigga syror och en helt okej längd. God och välgjord Blanc de blancs.

NV Pierre Peters Cuvée de Réserve

Denna standardcuvée har imponerat förr, men frågan är om den inte lyser extra starkt ikväll. Enligt importören äger huset 17,5 hektar runt Le Mesnil i Côte de Blanc och till denna cuvée ska sex årgångar från olika grand cru-lägen ingå. Tilltalande pris och dessutom i variant som halvflaska.

Glas nummer två har en något mer gyllene ton än det första glaset. Ett smörigt täcke dominerar initialt doftintrycken, med några få bitar röda äppelskal som följeslagare. En liten besk ton hittar vi också. Och trots att hängmörat kött får sällskap av rumsvarm dubbelnougat är doften rätt så angenäm. I munnen är strukturen bastantare än i föregående vin, med fyllig men något kort smak. En trevlig beska hamnar på pluskontot, men annars har smaken i övrigt mycket att önska. Flera röster höjs om en mousse som fläker ut sig alltför yvigt och en något trist helhetspresentation.

NV Mailly Grand Cru Brut Réserve

100% PN från uteslutande grand cru-iägen. Ikväll imponerade dock hemsidan mer än vinet i sig.

Glas nummer tre har en i sammanhanget mörkare gul nyans. Doften är åt det brödigare hållet med kummin och kardemumma som representanter från kryddhyllan. Vidare tillkommer sötmandel, en knäckigt crème brulée samt en lätt dust av aceton. Smaken är brödigt fyllig med balanserande syror och en härligt pigg mousse som bidrar till en bra spänst. Vi får associationer till en fräsch mojito, med rikliga mängder färsk mynta. Riktigt gott!

NV Bollinger Special Cuvée Brut

60% PN, 25% CH,15% PM. Flest röster som kvällens favorit.

Glas nummer fyra är det mest transparenta av kvällens viner, med skiftningar åt det silvriga hållet. Doften bjuder på tropisk frukt och godisartade toner. Känslan är onekligen enkel. Smaken är förvisso fräsch av citrus, men ack så tunn och ointressant. Vi bör ha gått ner ett steg i prisklass. Och kvalitet. Ledtrådar leder oss via godistoner till Gamay, men inte kan det väl vara Geisweiler?

Geisweiler Crémant de Bourgogne

Så många gånger vi druckit detta, men aldrig har det väl smakat såhär? Flaggan falnar något mellan kvällens stöddigare medtävlare.

Glas nummer fem påminner till utseendet om det vin nummer ett. Nougat och röda äpplen är de associationer som står ut i den annars ganska endimensionella doften. I munnen glesnar den ganska fylliga inledningen snabbt ut och kvar blir citrus i området kring blodapelsin. Enkelt, hyffsat välgjort men lite väl opersonligt.

NV Champagne de Pompadour Brut

En gång i tiden bolagets billigaste skumpa från Charles Ellner i Épernay. Huset producerar runt miljonen flaskor per år, och frågan är om inte detta specialproduceras för Sverige? I sin okomplicerade men insmickrande stil fungerar detta säkert bättre som oskyldigt pratvin än som provningskombatant.

Glas nummer sex liknar mest en uppslagen Sofiero. Minus skummet. Nyfikenhet, förvåning och förvirring präglar signalerna mellan doft-, lust- och förnuftcentra. Här serveras sötmättad tropisk frukt och karamelliserat socker följt av honung, omega-3 kapslar och våt ylle. Kolsyrad, ädelrötad chenin blanc med andra ord. Smaken är rejält fyllig och fruktsötman dominerar innan en knorr av beska avslutar. Det smälta sockret återkommer även här och sig några tappra syror gör sig tack och lov påminda. Upplevelsen liknar inte mycket annat. Åtminstone inte med champagne på etiketten. Den här måste ha några år på nacken.

1990 Bernard Tornay Millésimé Brut

E är bjussig nog att bjuda på denna flaska som inhandlades på plats i Champagne. Stor årgång, liten producent och kvällens intressantaste glas.

Och plötsligt var flaskorna tomma. Tack samtliga för en fantastiskt trevlig kväll!

2007 Domaine La Barroche Signature

2009-10-06T15:46:00.008+02:00

Oktobersläppet passerade oss utan större ceremoni, och det känns som att amatörerna i väst istället fäster blickarna på den andra dagen i november som hägrar med namnkunniga nyheter. Bland annat pytsar Bristly ut mer av Julien Barrots hantverk, vilket lockar oss till ytterliggare en förhandstitt. Terroir välkomnade sommaren i juni och nu har det alltså blivit dags för Cuvée Signature. Här plockas Grenache, Mourvedre, Syrah och Cinsault (66/15/13/6) från separata lägen, och vinifieras också individuellt. Mourvedren lagrades i gamla barriquer och övriga druvor på foudres.

Umpf, den inledande doften bjuder på bra tryck av körsbär och signifikativa hallon. En liten örtighet och rester av sommarens grillkol fyller på, och efter hand även granbark och salmiak. Ett rubustare men svalare intryck än Terroir, helt i linje med innehållsförteckningen kan tänkas.
I munnen handlar det till stor del om välpaketerad frukt - enormt generös, men med välskräddad hållning och läskande finish. Inget fel på doftupplevelserna, men det är i de njutbara klunkarna som vinet vinner mark. Detta är helt enkelt så rackarns gott i vad man lätt tror är dess enkelhet. I själva verket handlar det nog mer om väl passande pusselbitar av stagande syror, ljuva tanniner och smaskig frukt.

Vi försöker utan framgång att hitta anledningar till lagring. Harmoni? Komplexitet? Äsch! 2007-charmen förför oss utan invändningar och vinet har som sagt en förvånansvärd balans för den ringa åldern. Det är bara att dra korken och njuta, så praktiskt!

2006 Tollot-Beaut Aloxe-Corton

2009-10-01T23:06:00.003+02:00

Amatörönologerna fortsätter bloggosfärens följa-John och sätter ytterligare ett hack i Tollot-Beaut stolpen. Bourgognekontot gapar tomt både på erfarenhet och källarsaldo, men detta nyhetssläpp står kvar på hyllorna och bjuder ut sig. En (bak)tanke om lämplig måltidsdryck till plommonspäckad mitt-i-veckan karré finns också med i ekvationen.
En skvätt i glaset och resten i karaffen, så åker vi. Vackert rubinrött är. Men nu är det inte titta på vin vi ska göra. Doften öppnar med en hel hög jordgubbsgodis. Känns lite simpelt men detta blåser lyckligtvis bort och ersätts av äkta fraise direkt från det leriga landet. Rått kött, lövhög och lite järn ansluter och visar fint teamwork. Visst är fatbehandlingen inte osynlig, men ej heller påträngande.
I munne är det slankt, slankt, slankt utan att för den delen tulla på fylligheten. Svår ekvation, Tollot-Beaut klarar biffen. Pigga syror med hygglig längd och en angenäm tanninknorr. Komplexiteten är inget man skriver kors i taket för men för den som orkar vänta kommer nog både en och två dimensioner läggas till. Med tid i glas och karaff kommer trevliga toner av tjära och salmiak fram som uppskattas! En dag i tveksamt försluten flaska ger lite ogina syror som jag i all min okunskp inte kan dra några större slutsatser av. Jobbade urgött ihop med karré, plommon, mandelpotatis, svamp och grädde. Ett på det hela taget riktigt trevligt vin som kittlar Bourgognenerven och lockar till upptåg.
/Erik

2006 Tollot-Beaut Savigny-Champ-Chevrey 1er Cru

2009-09-22T21:19:00.006+02:00

Ibland behövs en påminnelse, en uppryckning. Den tänkta matchningen blev ett soloframträdande och nu får det allt vara dags att redovisa minnesbilderna.

Den speciella doften av nyregn är det första som slår en. Sedan nypon, nedfallna löv, kåda, en dust av knallpulver och lite fatkrydda. De bäriga inslagen är av godiskaraktär. På ett bra sätt.
I munnen känns vinet förvisso ungt men upplevs ändå ganska generöst. Medelfylligt och ganska långt i avslutet. Syrorna är inte de högsta, men det lätta och lite friska anslaget gör det ändå läskande att dricka. Den beryktat flitiga fatanvändningen är varken nåt som stör, eller märks speciellt mycket för den delen. Med tiden ökar harmonin och en silkigare sida framhävs. Och det sista glaset är också det godaste. Från att inte riktigt övertygat till att locka fram lusten till ett framtida återseende, med andra ord. Och några flaskor finns fortfarande kvar.

Sådärja.

2006 Matteo Correggia Roero

2009-09-06T23:02:00.005+02:00

Fredagskänsla!

Schhh… Sluta kom med rationella påståenden att vi har 40 arbetstimmar kvar innan helgen är över. Känslan säger att det är fredag. Basta! Teaterbiljetterna ligger på köksbordet och italienskt snabblagat ska kombineras. Med vin från slowfoodland, vad annars?

Matteo Coreggia var mannen som beslutade sig för att lysande vin även kunde skapas norr om Tanaro och är själva orsaken till Roeros DOCG-status. Efter en tragisk traktorolycka 2001 är det idag änkan Ornella som har främsta ansvaret på gården. För mer läsning bjuder Ulrik på ett besök by proxy.

2006 Roero DOCG är transparent rubinröd i glaset. Doften är klassisk – nypon, rosenbuske och sötmandel. Fortsättningen leder till en orientalisk kryddlåda och tomatreduktion.
Vi tar ett smakprov medan gnocchin blir färdig och pang!, så sitter tungan fastlimmat i gommen medan snålvattnet rinner till längs kindtänderna. Här styr syror och tanniner i nybildad koalitionsregering! Kroppsligt är vinet av det lättare slaget, och de exemplariska syrorna bidrar till det friska intrycket. Tveklöst ungt, gynnas verkligen av mat idag och kommer att bli hur trevligt som helst av några år på rygg.

Det doftar och smakar onekligen nebbiolo och prestationen ligger helt klart jämsides med de mer namnkunniga appellationerna söderöver. Hade man prickat in grannområdet blint? Knappast. Och även utan ögonbindel är Roeros typicitet svår att precisera. Det bekymrar en kunskapshungrig novis i sisådär 90 sekunder. Sedan fortsätter han att njuta.

och... Klungan är genialt roliga. ALLA som har chansen bör gå och se Det är vi som är hemgiften!

1998 Peter Lehmann Stonewell Shiraz

2009-08-23T21:18:00.003+02:00

P och Å kommer på besök med stilla samvaro och kabinettsippande i åtanke. Jag smider dock andra planer och frågar om man kan få erbjuda ett rött vin istället. Intresset för kvällens vin var stort på mellansläppet för ett par veckor sedan och de 12 (?) flaskor som tilldelats Göteborg gick åt snabbare än ett rykande färskt Gotlandsbröd i en sovjetisk brödkö. För min egen del var inköpet en del förhoppning om kunskapsbreddande i genren kavlitetsshiraz från nya världen och förstås en del att få dricka ett moget vin från vad som tydligen är the best vintage in living memory. En av förhoppningarna upfylldes, en kom på skam. Formalian säger att vinet kommer från gamla lågavkastade stockar från topplägen i Barossa, varav Stonewell anses vara det främsta, och har sedan både jästs och lagrats på ny fransk och amerikansk ek i 20 månader.
Direkt ner i glaset har vinet ett utseende av vad jag föreställer mig att blodfläckad tjära ser ut som. Tätt är inte ens förnamnet. Tidens tand tycks inte tagit något större bett i denna palett. Doften öppnar rejält rökigt, först lägereld för att sedan svänga mot välrökt sidfläsk. Exkursionen i charkdisken fortsätter sedan bort mot det råa köttet innan vi går ut till baksidan av affären där högvis av utrangerade, övermogna plommon och körsbär ligger och förmultnar. Längre ner i gränden står en gammal dam och tvättar bort ett lite sjavigt nagellack med en rejäl dos aceton. Även utan lätt krystade metaforer så är det svårt att komma ifrån att man gärna låter fantasin vandra när snoken kommer i närheten av detta vin, sniffylicious!
I munnen är det första som slår en de fantastiskt vitala, och läskande syror med en fantastisk längd. Nota bene att det inte är ungbusig Barbera vi pratar om, men med ett bagage av fördomar om australiensisk Shiraz sålåg förväntningarna någonstans i höjd med flytande björnsbärssylt. Tanninerna är, i brist på ett bättre ord, något volatila. Aldrig särskilt framträdande men de pendlar mellan välintegrerade och ickeeexisterande. Detta får dock troligen tillskrivas den något omilda behandligen mellan flaska glas och karaff. En liten läskande järnig ton finns i bakgrunden som uppskattas. Som P konstaterar är det den fantastiska strukturen i detta vin som är dess verkliga storhet. De enskilda komponenterna får stå tillbaka för en stor och välkomponerad helhet. Blint prickar P kontinent och druva, men slirar ungefär ett decennium på årgången.
Nå, saldot på erfarenhetskontot fylldes utan tvivel med flera decimaler, således var det förhoppningen om ett moget vin som kom på skam. Sanning att säga kunde inte heller jag utifrån min bristfälliga erfarenhet inte finna en enda sekundär arom i detta vin. Möjligen var tanninerna mer närvarande när vinet var yngre men nu var det ju inte tanniner jag var på jakt efter. Nästa flaska öppnas inte på denna sida 2015. 2002 och 2003 finns i BS och kan med reservation för årgångsvariation varmt rekommenderas.
/E

Torphelg

2009-08-18T15:02:00.003+02:00

När syster och svåger bjuder in till sin nyköpta accessoar "Torpet" har jag och Y svårt att tacka nej. På den sista grusvägssnutten ägnar vi åt den småländska folksporten kantarellrally vilket i korta drag innebär att man tvärbromsar och rusar ut vid minsta anblick av det gula guldet. En sträcka på ett par hundra meter säkrar en försvarlig mängd och kvällens risotto är räddad.

Ur den bördiga hallandsmyllan plockas också mangold, färsk lök och rosmarin till den, i väntan på egna köttdjur, butiksköpta ryggbiffen. En god skvätt av kvällens första vin får puttra ihop med riset och fläktbristen gör sig snart påmind i form av ett Lützenliknande lock i hela köket som för ljuva dofter med sig. Trimbachs basriesling har prövats förr och uppskattats främst för dess förhållandevis strama och matvänliga profil. Även ikväll levererar vinet men kanske inte på den nivå man hoppats på från en upskriven årgång. Mineraliteten är det inget fel på, vid högre temperaturer balanserar den farligt nära lite bitter beska. Syrorna är en gnutta låga men på det hela taget är det ett bra och seriöst vin.

La Bastide Blanche inköptes på rekommendation med löften om riktigt vin! Första flaskan öppnades för ett par veckor sedan och förblev obloggad på grund av svårtolkade intryck. Den flaskan bjöd på mycket knuten mörk frukt och öppnade sig inte märkbart av en dag i öppen flaska. Nåväl, sluten mörk frukt är nu inte något problem i sig, det var däremot den svåridentifierade och inte helt angenäma doftton som fanns. Var det kanske blöt wellpapp? Också i smaken återfanns en märklig, lite bitter ton som tillsammans med doften bekräftar att något med denna flaska inte är helt kosher. Även kvällens flaska bjuder på samma hårt knutna doft då den öppnas men efter ett par karafftimmar återfinns betydligt trevligare och öppna toner av läder, blommor och jordiga bär. Ryggbiff och risotto är en härlig matchning till vinets höga syror och tuffa tanniner. Efter maten knyter sig vinet något igen och det är utan solklar övertygelse, men med höga förhoppningar, jag köper ytterligare ett antal flaskor och lägger till ro i källaren.
/E

2000 Alessandria Crissante Barolo Capalot

2009-08-18T10:59:00.005+02:00

2000 Barolo Capalot är lätt transparent med en tydlig tegelkant. Vi bjuds på en mogen doft med en lätt kryddig ton. Läder och tomatpuré får sällskap av sötlakrits och ett nyöppnad packet russin.
Munkänslan är halvfyllig och skvallrar även den om vinets mognad. Det varma året bjuder på härligt fullmogen frukt, samtidigt som syrorna är tillräckligt friska hålla uppe spänsten. De sandiga tanninerna är ordentligt tillputsade av vinets nioåriga liv men bidrar ändå till den balanserade strukturen. Alkoholen (14,5%) känns av med en viss eldighet, men det är inget som stör totalintrycket.
Okej, möjligen förstärks upplevelserna av vi sällan dricker åldrade röda viner, men vi njuter verkligen till fulla drag - såväl till kantarellrisotto på egen hand resten av kvällen. Nebbiolo gör oss sällan besvikna och när mognadsdimensioner läggs till pluskontot hamnar omdömet uppe bland årets trevligaste vinupplevelser.

Detta var nog någon av de sista tvånollnollnollorna, idag listas vinet från 2004. Om än full av potential gav den årgången ett något motvilligt intryck för nio månader sedan, med riktigt knuten frukt och bångstyriga kaffesumpstanniner.

Riktigt bröd

2009-08-18T10:50:00.004+02:00

Jo, jag har förvisso läst Den hemlige kocken där Mats-Eric Nilsson beskriver det bröd vi köper som ”inplastade, doftlösa och utslätade brödprodukter”. Ändå slås jag över hur förbaskat gott det är med riktigt bröd. J är på besök för Way out west och bjuder som tack för husrum på stenungsbakat bröd från Sveriges största ö. Pomerans, sirap, farinsocker, anis, fänkål – ja alla ingredienser anas bakom den saftiga konsistensen. Och den knapriga skorpan. Jag resonerar tyst med mig själv om det är rimligt att börja dagen med en halv limpa i magen. Och finner mig skära tunnare och tunnare skivor för att på något sätt bevilja backning av det gudomliga brödet. Bli inte förvånade om Gotlandsbrödet koras till Sveriges främsta senare i år.

ps. Bilden från Rute stenungsbageri är lånad från Pain de Martin.

ps. För er som har närmare till Kastellgatan än till Gotland rekommenderas alvar & ivar.

2004 Tenimenti Angelini Brunello di Montalcino Val di Suga

2009-08-12T11:08:00.012+02:00

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Nio månader är lång tid. Nio månader av otålig väntan på det som länge var något som andra höll på med. Medveten kost, avhållsam relation till alkohol och otaliga timmar av förberedelse. Hur långsamt än tiden ibland gick, kom så plötsligt datumet som länge varit inringat i kalendern. Det hela började lugnt och fint, dagen skulle bli bli lång nog så det fanns ingen anledning att jäkta. Ju längre tiden led desto värre blev dock smärtan. Tre timmar, fem timmar, åtta timmar – och arbetsdagen var långt ifrån slut. Vissa stunder var önskan att ge upp sånär på att besegra viljan att fortsätta. Andra stunder infann sig en rofylld lycka som sopade bort alla tvivel och all smärta. Efter nästan tolv timmar av smärtsam kamp är plötsligt allt över. Totalt utmattad ser jag min älskade Å i ögonen och kan inte riktigt tro att det är sant - jag gjorde det!

Väntan på Val di Suga är också den över. Länge har listorna sagt 2004, men något slags rekord slogs nog innan den nya årgången även dök upp i hyllan.
I glaset är vinet vackert transparent brunröd. Doften inleder försiktigt men trevligt. Söta körsbär, plommon, röda äpplen, lite fatkrydda och en frisk floral ton jag ofta hittar i brunello. Angenämt snarare än häpnadsväckande.
I munnen framträder en ganska finlemmad sötfrukt. Anslaget spelas i mezzo-forte med tillsnyggade tanniner och stöttande syror. Genom ett ganska omedelbart diminuendo tonas dock allt ner mot det medellånga och avrundat bittra avslutet. Å ger omdömet ”Gud vad gott!” och gissar en kostnad på 70% av inköpspriset. Själv undviker jag de religiösa referenserna, men håller både med om den trevligt slanka stilen, hur gott det smakar till pappardelle med portobello – och vad vinet kanske borde kosta (utan att trampa för långt in på den infekterade prisvärdesdebatten). En välkommen inledning på nollfyrorna från Montalcino.

ps. Ja, detta vinbloggen som citerar Kenta Gustafsson! ds.

2006 Nebbiolo d'Alba Rocca Giovino

2009-08-07T15:18:00.003+02:00

När SVT bjuder på öringfiske från världens alla hörn är det få saker som kan hålla mig och min svärfar ifrån tv-soffan. Mellan kvällsdoppet och programstart inventeras källaren på drickfärdiga rödtjut med nedslående resultat. Kvällens vin skulle troligen vinna på att få sova i fred ytterligare en tid, men i brist på annat får det duga.
Vinet köptes på plats hos Gigi Rosso i den del av Castiglione Faletto som med lite god vilja kan beskrivas som modern, men knappast som charmig. Denna del var också den första vi mötte på våra irrfärder i Piemonte och gav oss en liten klump i halsen innan kullarna började rulla och resan genom det magiska pärlbandet av byar som viskar sina magiska namn "Laaa Moooorra" "Seerraluunga" och slutligen juvelen "Mooonfortee" på allvar började. Hos Gigi blir man väl mottagen av en expatrierad brittisk ung kvinna med betyg från charmkurs. Om man pressar henne berättar hon motvilligt historien om hur Gigi blev hovleverantör av husets frizzantetjut Dolcino (!) till den amerikanska flottan.

Nåväl, kvällens nebbiolo kommer från huvudsakligen från lägen i Serralunga och har fått ett år på ek innan det når marknaden. I glaset har vinet en lovande transparens med en svag antydan till tegelkant. En något parfymerad doft av ros(envatten) drar jämt med toner av mognande körsbär och vildhallon. En svag ton av aceton gör sig också gällande.
I munnen bjuds på friska nebbasyror och en trevlig örtbitterhet men tyvärr också en aning uttorkande tanniner. Jag tror mig kunna tolerera, och uppskatta, rejält med garvsyror men här står de tyvärr inte helt i paritet med den något klena frukten. Årgången är det inget fel på, så vad det är som fattas är inte helt klart. Kanske är fatbehandlingen något omild, eller så krävs helt enkelt mer tid. Till en opastöriserad Brie, Saint Agur och Morbier kliver dock vinet fram och harmonierar fint.
/E

Bloggtorka, semester och källarbygge

2009-07-28T21:18:00.006+02:00

Utan att hänfalla allt för mycket åt nostalgi och klyschor så har de senaste dagarnas höstliknande väder givit en viss känsla av att sommaren trots allt lider mot sitt slut. Att sakta närma sig foldrarna märkta "Jobb" på datorn ger samma känsla ytterligare bränsle. Nåväl, tid att minnas de viner som under de senaste veckorna intagits under uppsluppna och okomplicerade former. Oftast i ett sällskap som av olika anledningar inte dricker vin eller som inte hyser något större intresse. Ledorden har med andra ord varit drickbarhet och publikfrieri.

E. Guigal Cotes du Rhone (2005)
Det var ett tag sen sist, men Guigals basröda med prenumeration på fyndstämpel från vinjournalister fortsätter att leverera! Detta exemplar har legat till sig i snart ett år och viss mognad kan skönjas. Kryddörter, mogna plommon och välintegrerade tanniner jobbar gott ihop. Som en smäck till mjuka ostar och tillika korvar. Ett par flaskor läggs undan för att se vad som händer.

Fontanafredda Langhe Nebbiolo (2006)
Ytterligare en trotjänare i sortimentet från giganten i Serralunga. Förhållandevis ursprungstypisk med viss grusighet och mörka bär. Saknar dock en del syror och en gnutta för mycket vanilj och sötfrukt för min smak. Lite samma invändningar som jag tidigare haft mot firmans basbarolo. Men snyggt och välgjort är det.

Schwaab-Kiebel Erdener Treppchen Riesling Auslese (1994)
Ett av SBs släpp av gammelmosel från i våras. Detta är tredje flaskan och hittills har flaskvariationen varit imponerande låg. Honung och tropiska frukter dominerar, och man saknar en del mineralitet som gärna hade fått presentera sig i form av form av diesel eller gummi. I munnen hålls sötfrukten i schack av fortfarande vitala, om än snälla, syror. Trevligt bersåvin och man kan bara hoppas att SB fortsätter att leverera tyska restlager.

Alpha Zeta A Amarone (2005)
Jag skall villigt erkänna att Amarone inte är någon paradgren för mig. Denna flaska var således att likna vid ett barmhärtighetsmord. Tankar fanns om att lagra för att se ifall lagrad Corvina skulle vara min påse, men tålamodet tröt och en tanke om Amaronens påstådda publikfrieri fick råda. Mycket riktigt blev flaskan också väl mottagen av svärfamiljen. Själv kan jag föstås inte neka till att det är väldigt mycket vin, i både färg doft och smak men den bestående känslan är att vinet saknar harmoni, att det inte är sammansatt. Doften presenterar först en pust av söta övermogna körsbär, som sedan ersätta av syntetisk vanilj som i sin tur lämnar stafettpinnen till automatkaffe med chokladpulver. I munnen upprepas historien. Först en rejält sötfruktig smocka som hinner dö ut innan den klena syran tar vid för en kort sejour och som sen ersätts av en smula uttorkande tanniner. På pluskontot så klarade vinet av en grillad kotlett i snålblåst med bravur, men där någonstans går gränsen för förfiningen hos detta vin.

Gadais Pere et Fils Muscadet Sèvre et Maine sur lie (2008)
Ahh, äntligen kindsnörpande syror och jästfällning! Ett favoritvin som upptäcktes på förra sommarens irrfärder i Bretagne där snabbmaten bestod av en sexa Fine de Clair-tvåor och ett glas Muscadet. Här finns det gott om äppliga syror och våt sjösten men också en viss komplexitet som nog får tillskrivas sur lie lagringen och som ofta saknas hos liknande viner som Petit Chablis. Som sagt lysande till allehanda skaldjur men klarade också kvällens, numera pk, inkokta torsk med äggsås på ett bra sätt. Även här läggs flaskor undan. Någon som har tips om andra producenters Muscadet?

Under de senaste veckornas vistelse på Tjörn har det även funnits tid att utrymme ett av de gamla saftförråden (den nyaste flaskan var från 1986) och där inreda en anspråkslös vinkällare. Viss isolering kvarstår men potentialen finns för goda lagringsmöjligheter. Tills man flyttar till en bostad med egen källare känns det som en ynnest att ha denna möjlighet även om flaskorna än så länge är få.

Slutligen ser jag fram emot en höst med mycket intressant, härligt och gott vindrickande. Både i sällskap med övriga amatörönologer och andra.
/E

Semester!

2009-07-04T11:15:00.004+02:00

Nedräkningen är över, välkommen ljuva ledighet! C bjuder på grillning och bubblor från André Clouèt att att skåla in den blomstertid med. Senaste smakprovet blev tämligen hårt granskad, men ikväll får njutningen överrösta kritiken. Trevlig brödighet och bokna äpplen håller hungern i schakt i väntan på snabbmat à la högsommar – quinoasallad och snabbgrillad ryggbiff.

2007 Domaine La Barroche Terroir är det första efterlängtade smakprovet från Julien Barrots nya årgång. 95% grenache från yngre rankor, vinifiering i betongtankar och lagring i gamla foudres.
Doften infriar förväntningarna. Här bjuds det på ung grenach av härlig valör. Massor av sötfrukt med hallon som främsta språkrör. Rör därtill ihop en smuldeg och grädda i 200 grader ca 20-25 minuter. Semesteryran spelar en kanske ett spratt, men här serveras det somrig efterrättspaj! Lakrisen och de sydfranska örterna finns också där om man letar i den röda sörjan.
I munnen är vinet krämigt mjukt. Massor av sötfrukt pushas på av de 15 procenten, men känslan är dock tillräckligt fräsch för att klara livhanken. Så pass balanserat och mjukt i avslutet att vinet är njutbart redan idag. Det sista glaset var dock det klart godaste och med tiden lär förhoppningsvis sötfrukten backa något till förmån för mer finlemmad elegans. Befintliga flaskor kan dock avnjutas i sommar med gott samvete, nya flaskor lanseras nämligen på SB i November.

Reims

2009-06-23T09:28:00.003+02:00

Att välja den akademiska banan kan vara en börda. Långa arbetsdagar, tveksam avkastning på utbildning och en minst sagt svårdefinierbar gräns mellan ledighet och arbete. Ibland lättas dock bördan något. Någon där ute inser att man behöver en paus, ett avbrott, lite själslig spis. Denna någon var tidigare under våren den ärofyllda sammanslutningen The American Association of Wine Economists som tillkännagav att deras årliga möte skullas hållas i Champagnes huvudstad Reims och att alla och envar som skrivit något intelligent om vinets ekonomi var välkommna att deltaga. Lyckligtvis har jag och en kollega skrivit något som åtminstone med lite god vilja kan sägas vara intelligent och som blev vår inträdesbiljett. För den som är intresserad en nationalekonomisk analys av svenska vinkonsumenter kan arbetet hittas här. Sammanfattningsvis en mycket trevlig konferens med mycket trevliga drycker som återges i korthet nedan. Poängen är mest ett sätt för mig själv att inbördes sortera och bör inte ses som något mer. Ursäkta avsaknaden av länkar, google och CT är din vän.

NV Pommery Blanc de Blancs Summertime
Mycket gula äpplen och smörkola. Något enkelt fruktig. (87)

NV Pommery Blanc de Noir Wintertime
Ganska dova toner. Bränd knäck och mysiga havstoner. Klockren julmust i munnen och bra mousse. (89)

NV Pommery Rosé Springtime
Mycket koncentrerad Herrljunga blandsaft på näsan. I munnen örtbittert och köttigt. Behöver en lammkotlett! (88)

1998 Pommery Millésimé Brut
Som ett musselkok på en brasa av spilloljedränkt vrakvirke. Flintig rökighet och läder. Trots detta friskt! (90)
2002 Pommery Cuvée Louise
Även här mycket hav och skaldjur, men alldeles för ungt och knutet. (89)

NV Mailly Blanc de Noir
Bokna äpplen och nötigt. Matchar mat på trevligt sätt! (88)

NV Henri Abéle Brut
Kärva syror och något kort. Osnygga akvarietoner och järnigt slut. (83)

NV Jacquesson Cuvée 733
Mysigt pinotfruktig, med tiden kommer nyöppnat cigarettpaket och trevliga rotfruktstoner. Bra! (90)

NV Henri Goutorbe Cuvée Prestige
Whiskeylikör, bokna äpplen lååång mousse! Mycket bra för priset på plats (16 euro). (90)

NV Duménil Blanc de Blancs
Äpplig, något kort och rund. (85)

NV Duménil Rosé
Röda bär, men saknar kropp och pinotdriv. Kort. (85)

NV Duménil Cuvée Prestige
Russin, mandelmassa, gröna toner, bra mousse, lite kort. (89)

NV JL Vergnon Extra Brut Grand Cru
Som att bita i ett kolsyrat Granny Smith pudrat med skolkrita. Fina havstoner men behöver tid. (89)

NV Penet Chardonnet Grand Reserve Extra Brut Grand Cru
Jästig, nötig, något sur. Lång och bra mousse. (86)

NV Penet Chardonnet Reserve Brut Grand Cru
Gula äpplen, något kartig och kort. (85)

NV Penet Chardonnet Rosé Brut Grand Cru
Rödbärig med trevliga svamp och sous bois toner. Något kort. (86)

NV Penet Chardonnet Cuvée Special Diane Claire Grand Cru
Stor pinotfrukt, höga syror, bra mousse, jästig och lång. (88)

NV Taittinger Cuvée Brut
Mineralig med musseltoner. Äppligt sötfruktig och drickvänlig. (88)

Som sagt. Trevlig helg. Även vinbutikernas utbud granskades och de få flaskor som bagaget tillät inhandlades. Källarbesök gjordes hos Pommery och Taittinger gjordes och framförallt Pommery rekommenderas då källaren innehåller en modern konstutställning som ger en extra krydda!
Nästa år i Napa Valley, det akademiska har sina goda stunder.

2000 Nino Negri Mazér Inferno

2009-06-17T18:20:00.005+02:00

Fem dagar i sydostitaliens pärla Bari innebär allt för många timmar instängd i universitetets lokaler som får en att utbrista i spontana talkörer för det svenska högre utbildningssystemet och nordiskt juniklimat. Medelhavsklimat innebär dock en välsignelse i form av varma kvällar som lämpligen spenderas i sällskap av goda kollegor och en aldrig sinande ström av antipastitallrikar.
En snabb överblick av vinlistan ger en radda av halvintressanta syditalienare och en riktigt respektabel uppställning från Lombardiets stolhet Nino Negri. Som gruppens tveksamme vinauktoritet tar jag mig friheten att beställa två flaskor av husets La Tense som prövats ett flertal gånger med betyget "A+ basnebb" som utgång. Kyparen åtekommer dock snart med ett stort Scusi! på läpparna och meddelar att dessa flaskor blivit uppdruckna. Hon föreslår istället Mazér Inferno för samma pris och tydligen med en liknande druvsammansättning och jag är inte den som spottar i glaset då det erbjuds moget från norditalien. Denna utgörs till allra största delen av Chiavennasca som är det lokala namnet för Nebbiolo och mindre delar av bland annat pinot noir.
Den första flaskan vi får har något för hög temperatur men visar ändå hur fantastiskt trevligt norditaliens lilla svarta kan bli efter viloläge ett par år. Härliga, druvtypiska toner av varmt grus, violpastiller och multnande rosor möter i glaset. Till detta en färg liknande solnedgångsupplysta tak i Monforte d'Alba. I munnen är det slankt, elegant och med fortfarande vitala syror. Tanninstrukturen är så där perfekt avvägd som bara en mognande Nebbiolo kan bli. Dock märks den höga temperaturen på lite slapp helhet och något bittra toner.
Nästa flaska har helt rätt källartemperatur och nu faller verkligen bitarna på plats. Detta är inget komplicerat vin, men till syditalienska antipasti och ragu di cavallo (i Italien har de heder nog att inte dölja hästköttet bakom larviga eufimismer som "Hamburgerkött") så är det fantastiskt! Med nio år på nacken så är detta vinet fullt drickfärdigt, men kroknar säkert inte än på ett par år även om frukten nog lär vara det första som blir lidande. Kostade 20 euro på restaurant vilket får sägas var ett bra pris. Den svenska importören tycks inte ta in, men de som har husets la Tense i källaren kan förmodligen glädja sig åt liknande upplevelser då de börjar mogna.

Ps. Flaskdesignen har tydligen ändrats sedan 2000, och CT länken gäller 2001.

2007 Domaine Hubert Lamy Saint-Aubin 1er Cru Les Frionnes

2009-06-09T19:00:00.007+02:00

Det är lätt att bli kallad doldis när grannbyarna heter Chassagne-Montrachet och Puligny-Montrachet. Också svårare att förlita sig på etiketten när kvaliteten sviktar kan man anta. Saint-Aubin i södra Côte de Beaune består av 156 hektar vingårdsareal. Huvudfokus ligger på Chardonnay, Pinot Noir utgör endast 20 procent av rankorna. Här huserar Domaine Hubert Lamy, grundad 1973 men med familjetradition av vinodling från 1600-talet. Sedan 1991 är det sonen Olivier som driver verksamheten och har under sina år vid rodret dubblat firmans odlingsareal. Idag uppgår firmans egna och arrenderade mark till 16.75 hektar, vilket genererar en produktion på runt 8400 lådor vin om året.

2007 Saint-Aubin 1er Cru Les Frionnes kommer från 25-75 år gamla stockar som växer på en brant sydsida ovanför byn. Doften är inledningsvis knuten och bjuder inte på annat än en påminnelse om hur nyss året kallades 2007. Lite tid hjälper till och tillsist släpper vinet retfullt små ledtrådar av gråpäron och mineraler. Smaken är rejält kartig, på ett sätt som väcker minnen av de små äpplen man ibland fick för sig att äta som barn, trots att man egentligen visste att de i det närmaste var oätbara. Med tiden tillkommer även en viss rondör och en bitter knorr i avslutningen. Vad som nästan helt snor all uppmärksamhet i smaken är dock syrorna. Som tio små gummisnoddar längs benet på en Partille-Johnny – fixerade, hårt åtsittande och en odiskutabel definition av juvenil särprägel.

Visst kallar vi vinet oförlöst, purungt och knutet. Men ointressant, icke. Det finns ändå något svåruttalat där, som gör det till en fröjd att dricka i all enkelhet. Kanske är det bara syrorna som tvingar våra smilgripar att dra ihop sig. Kanske är det förnimmelsen av att något större döljer sig bakom de ungdomliga dragen. Vi håller på vidare analyser och bokar in ett kärt återseende om några år.

Georg Breuer 2007: Nonnenberg vs. Rottland

2009-06-04T14:02:00.005+02:00

Så har de anlänt – Breuers nollsjuor. Nyfikenheten övervinner tålamodet och vi beslutar att en omedelbar matchning av två representanter är på sin plats.

2007 Rauenthaler Nonnenberg Riesling skimrar av ljust guld och gröna reflexer. Så frestande att skriva ung, frisk och fruktig om doften. Men det vore en grav förenkling av intrycken. Tropiska frukter dominerar och backas upp av eleganta mineraler. Harsyra och färsk ananas bidrar till syrligheten. Ja, bäst beskrivs nog doftupplevelsen av den transparent gula godisklubban med syrlig vit kärna. En riktig höjdpunkt bland lördagsgodiset!
Smaken är relativt bjussig, med den kylskåpskalla färska ananasen som fruktkomponent. Anslaget är som friskaste källvatten – kristallklart och otroligt läskande. Syrorna är naturligtvis påtagliga och precisa, men ändå timida nog att inte välta den balanserade elegansen. Framtiden känns utstakad för det här vinet och det råder inga som helst tvivel om dess utvecklingspotential.

2007 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling har en ljus gyllene ton i glaset. Inledningsvis är doften kartig, med något bittra toner av gräs, sötmandel och omogna äpplen. En väldigt angenäm fet underton anas jämsides med den närmast rökiga mineraliteten. Med tid och luft ges fruktsötman mer och mer plats i det för kvällen intressantaste doftspektrat.
I munnen återkommer den något feta känslan, mandelolja är nog en teoretisk liknelse. Syrorna är kraftfulla och ihärdigt närvarande. F påpekar likheter med ung chardonnay då syrorna, till skillnad från Nonnenberg, högljutt ropar på uppmärksamhet. Detta bidrar även till att vinet i sin helhet upplevs som det yvigare av de två.

Naturligtvis är likheterna större än skillnaderna mellan dessa två närliggande vingårdslägen som dessutom vinifieras på identiskt vis. Men, parallellt som ikväll uppvisar vinerna ändå hur Breuer skapar otrolig särprägel på sina olika crus. Att utse en favorit av de två är inte helt lätt, och handlar mer om vilken stil man föredrar än om faktisk kvalitet. Inledningsvis höll samtliga vid bordet Rottland som favorit, för sitt yvigare anslag och sin kraftigare textur. Mot slutet tappar vinet dock lite av sin charm när slutet vattnas ur och kortas av något. Nonnenberg behåller kraften och den omutbara elegansen loppet ut och går om strax innan målsnöret.

och... Panerad bergstunga, svensk grön sparris och hemrörd hollandaise smakar underbart (för)sommrigt, men klarar inte riktigt av de unga vinerna. Framförallt den något mer excentriska Rottland tar ovillkorligt över showen under måltiden.

2006 Musella Valpolicella Superiore + X-faktor

2009-06-03T15:14:00.002+02:00

Hanöbukten bemästras och kycklingsalladen i Amigo 23:an toppar många restaurangbesök.

Corvina och barbera i synnerligen trevligt samspel. Med eller utan X-faktor - prova, det är väldigt gott!

Wine & Spirits 09

2009-05-21T21:34:00.010+02:00

Vincirkusen har kommit till stan! Om nu cirkus är den korrekta benämningen när en handfull importörer delar den begränsade arealen med Jack Vegas, Kopparbergs och Swedish match. Mässans sista dag gav pöbeln en chans att förkovra sig bland bottennapp och guldkorn.

Oenefors / Carovin
Mässans största och mest välbesökta monter presenterar en laguppställning med uteslutande Sauvignon Blanc på den vita sidan. Serviceinriktat erbjuds efter en preferensdiskussion tre viner parallellt.

2006 Pouilly Fumé (Fournier) står för det klassiskt lätta, friska och mineraldrivna med höga med välintegrerade syror. Fungerar bra på egen hand, men det är inte svårt att addera lite skaldjur i sinnet. (129 kronor)

2006 Pouilly Fumé Vielles Vignes (Fournier) från samma producent skiljer sig markant. Färgen betydligt gulare och doften ger ett fylligt och mer komplext intryck. I munnen är texturen fetare än i föregående vin, frukten fylligare och det tämligen långa avslutet spetsas med en liten kärvhet. Bra, gott och något mer matkrävande. (234 kronor)

2008 Alpha Estate White får agera representant från Grekland. Vinodlingarna på Amyndeons högplatå, 600-700 meter över havet. Doften är fyllig av nässlor, gräs och vinbärsblad och smaken leder vidare på den inslagna vägen. Försöket är seriöst, men känslan av stilmässigt plagiat är svår att bortse från. (165 kronor)

2003 Amethystos Cava (Domaine Lazaridi)

2006 Escapades Cabernet Sauvignon

2007 Dolcetto d'Alba (Elio Altare)

2006 L'Insieme VDT (Elio Altare)

2005 Larigi Langhe Rosso (Elio Altare)

2004 Barolo La Morra (Elio Altare)

2002 Palmer & Co Blanc de Blanc

NV Amazone de Palmer

Wineworks

2006 Clos de Grives Crozes-Hermitage (Domaine Combier)

2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru Lavaux St-Jacques (Domaine Tortochot)

Torres

2005 Langhe Nebbiolo (Pio Cesare)

2004 Barbaresco (Pio Cesare)

2006 Salmos

Haugen-Gruppen

NV Raoul Collet Extra Brut

Boerosia

2001 Fines Roches de Châteauneuf-du-pape (Mousset-Barrot)

Fler noteringar kommer vad tiden lider...

Smått och gott

2009-04-20T21:40:00.004+02:00

Vid fyrasnåret tackar jag och T för oss på kontoret och styr kosan mot den lokale delikatessmånglaren. Anklever på burk och lövtunna skinkbitar inhandlas snabbt. T har tidigare under helgen skickat bilder på minst sagt salivframkallande viner och har utlovat efterjobbetsmakprov för att lätta måndagsdimmorna.

1991 var inte något vidare år i Sauternes men när slottet heter Yquem så tror jag mig kunna ha överseende med det. Underdogen i fighten blir Chateau Suduirauts andravin Castelnau du Suduiraut som provats förut och gillats i all sin ungdom. Kommer dessutom från det betydligt starkare året 2005 och en klockren långlagringskandidat för den tålmodige.

Det grovt tillyxade tilltugget utgörs av dagsgammalt surdegsbröd, snabbt rostat med tumstjocka skivor anklever och hemrörd smultronmarmelad och tillhör utan tvivel godare-än-snyggt kategorin av maträtter. Och gud så gott sen.

Chateau d'Yquem 1991 har ett utseende som med fördel kan beskrivas som flytande bärnsten, eller Viscuos Amber om man vore en amerikansk reklamman. Doften står som en kvast ur de praktiskt små Difference-glasen och leds an av en angenäm ton av vått ylle. I släptåg har den fikon, aprikos och russin, alla först grundligt torkade och sedan dränkta i likör. En diskret men klar och tydligen doft av saffran ger inre bilder av en orientalisk bazar jag aldrig besökt. Vissa likheter finns med Moulin Touchais andravin, Anjou Blanc Reserve Fondateur från 1983, som en generös povningsledare i Munskänkarna bjöd på. Detta är dock en betydligt mer elegant doft där yllet inte slår över till våt Sankt Bernard som brodern från Loire hade en viss tendens att göra.

Lyckligtvis (sic!) finns det viss divergens mellan doft och smak. Vinet är förvånansvärt fräscht och bjuder på läskande syror som faktiskt drar lite i käkarna. Inget av det kladd som ibland finns hos yngre söta viner står att finna, här är det stringens och längd, längd, längd för hela slanten. Naturligtvis hoppar det ytterligare ett par pinnar upp på stegen med en tugga anklever i munnen. Ett ljuvligt vin, och den enda kvarstående frågan är; hur är de färdigmognade flaskorna från bra årgångar?

Naturligtvis har det yngre andravinet stora, eller höga, skor att fylla efter att vi dansat med en dylik primadonna. Visst är det ett mycket njutbart vin, men för att det skall bli mer än en dessert i sig själv krävs ryggläge i ett antal år framöver. Idag bjuder det på charmiga toner av tropisk frukt och honung, men finns det verkligen några bortrytistoner? Passar dock alldeles utmärkt till anklevern och det finns både syror och struktur över för många år i källaren. Utan erfarenhet av dylik lagring så känns det som att den idag lite kladdiga fruktsötman också kommer att må bra av detta.

.Till den likaledes opretentiösa, men ack så välsmakande, huvudrätten dukas ytterligare en måndagslämplig halvflaska upp. Denna gång en merlotdominerade Roc de Cambes 2004 från Cotes de Bourg-producenterna Francois och Emilie Mitjavile. En snabb sniff i flaskhalsen ger förvånande toner av ljusröda bär i bästa Beajoulaisstil. En halvtimma i stora kupor vädrar bort dock bort detta och kvar är urtypisk Bordeauxdoft med tjärat läder, cigarrlåda och mörkblåa bär. Fem år på miniflaska har inte gett några nämnvärda mognadstoner, vinet är klart njutbart för oss som inte backar för lite (garv)syra men visst är det fortfarande tough as nails på ett sätt som antyder att komplementdruvorna slår igenom. Köttbit och bea är troligen bra domptörer för den räddhågsne.

Ingen måndag utan trerätters, således dukas hemkörd cheesecake fram till dessert och kvällens sista sparringpartner, en recioto från Tenuta Pule, dukas fram. Både doft och smaklökar är vid detta laget en aning bedövade men vinet bjuder på härliga toner någonstans mitt emellan vällagrad Amarone och portvin. Russinen i likör återkommer även i detta vin på ett bussigt sätt. Fungerar förvånansvärt bra till cheesecaken trots generös inblandning av vinfientlig lime och citron. En tydlig fruktsötma i munnen balanserar perfekt med en behaglig tanninstruktur som inbjuder till munsmackande. På det hela taget en hygglig måndagskväll. Tack T&A för samkväm och initiativ!

För den som undrar varför inlägget är så ohyggligt långt så skiljs kvällens middagsplats och min bostad åt av en tvåtimmars tågresa.

2005 Dutton Goldfield Chardonnay

2009-04-20T11:03:00.006+02:00

Med barnsång bildandes en massiv ljudbild till bakgrund förmedlar systern smarrigt vardagsrecept. Kycklingen bryns hastigt, en smet av Dijonsenap, dragon, persilja och vitlök agerar täcke till filéerna och allt får sedan tillbringa dryga kvarten i ugn. De franska vibbarna till trots dricker vi Chardonnay från Steve Dutton och Dan Goldfield i Russian River Valley - Sonoma County, Kalifornien, USA.

2005 Dutton Ranch Chardonnay är ett vackert skimrande gyllengult vin. De inledande gräsiga tonerna flyr snabbt och ersätts av en avrundad citrusbitterhet i form av de syltade apelsinskalen på mammas ambrosiakaka. Och majskorn med smält smör. Och lite nötter. Med smält smör. Doften är inledningsvis något mättad, men tid och luft nyanserar och förfinar ingredienserna. På papperet kanske vulgärt, i verkligheten riktigt förförande. Lägg då därtill att det i noteringarna står ”ännu bättre i munnen”. Jo, vällusten ökar faktiskt när vi smakar. Här råder en fin balans mellan frukt, syra och fat. Fylligt och väloljat, men torrt och citrusberikat. Någonstans halvvägs skjuter smaken ifrån till ett ganska långt avslut där en liten kryddighet sätter punkt. En tyst fundering om det kanske var ännu piggare för ett år sedan glöms snart då vinet smakar ännu bättre efter ett dygn i öppnad flaska.

Reflektioner som görs är att tvivlande åsikter om generös fatbehandling, malolaktisk jäsning eller till och med amerikansk chardonnay snabbt kan överbevisas med den faktiska produkten. Med andra ord får man gärna fläska på med smöret, bara det smakar såhär bra. 30% REA på kvarvarande flaskor och rekommendationer känns överflödiga.

Utförliga beskrivningar finns här, här och här.

NV Pannier Brut Tradition

2009-04-17T22:00:00.005+02:00

Tentorna är färdigrättade, pendlingsbördan är avklarad och därmed är viljan att realisera samkvämsplanerna som smiddes tidigare under dagen som bortblåsta. Mest inbjudande är soffan, skräpfilm och systemets billigaste bubbel. Huset Pannier har framställt champagne i Dizy sedan 1899. Kvällens vin är husets standardcuvée som inte tycks finnas med på hemsidan men enligt uppgift skall inne hålla chardonnay, pinot noir och pinot meunier i ungefär lika delar.
I glaset bjuds en förhållandevis stor mousse som bjuder på kittlande äppletoner i näsan. Munkänslan är slank med långa läskande syror. Lite dosagekladdigt i slutet, men långt ifrån störande. En ton som pendlar mellan bittermandel och aceton gör sig påmind efter lite tid och glaset och är farligt nära att stjälpa helhetsbilden men håller sig på rätt sida snöret.
Visst märks det att det är en enkel champagne, men också att lägstanivån i distriktet är mycket hög. Nog är detta åtminstone ett par snäpp bättre än både lågprisfavoriten från grannappelationen och mellanklassutmanaren från Sydafrika? Hade varit idealiskt på halvflaska för guldkantmittiveckankonsumtion.
/E

2004 Alfiero Boffa Barbera d’Asti More

2009-04-16T11:39:00.003+02:00

Så ett kärt återseende. Korken ryker på hemmets sista exemplar av Alfiero Boffas More. Tidigare flaskor har blivit ihågkomna som väldigt likeble, och det är just den stilen som eftersöks ikväll.

Medeltät violett till färgen. Ur glaset förnimmas jordgubbar, körsbär och nästan godissöta hallon. Efterhand förvandlas körsbären till något spritigare kirsch och sötmandel tillkommer i doften av relativt mogen Barbera.

I munnen landar vinet med balanserade ben av kärnbitterhet, angenäma syror, viss tanninstruktur och tillräcklig fyllighet. Visst finns det plats för mer frukt, men så är detta heller inget extravagant försök att imponera, utan en trevligt snidad Barbera för okomplicerat njutande. Första gången med en bit vällagrad Parmigiano-Reggiano inför Frankrike-Italien EM 2008, denna gång till en enkel minutbiff. Trevligt sällskap och läskande syror räcker långt.

ps. Dagarna i öppnad flaska bemästras föga framgångsrikt. Syran och några dammiga övermogna jordgubbar är tappra överlevare, men känslan är att tiden för konsumtion är kommen.

1986 Reinhold Senfter Niersteiner Ölberg Riesling Spätlese

2009-04-13T21:32:00.005+02:00

Haru köpt gammalt vin? Kommentaren som aldrig verkar dö. Fem år efter att den föddes skördades några väl mogna Rieslingdruvor i Rheinhessen. Närmare bestämt i Niersteiner, granne med Oppenheim och vänort till Gevrey-Chambertin. Mars 2009 släpps 600 flaskor för 69,37 kronor stycket. Avräknat 23 års inflation. Visst blir man nyfiken.

Den synbart åldrade korken avlägsnas och i glaset hälls ett halvtransparent, vackert gyllengult vin. Petroleumdoft naturligtvis, och en rätt potent sådan sällskapas av torkade aprikoser, honung och päronmarmelad. Teorier om passerat bäst före datum sås, och slår sedan rot efter första klunken. Bakom den ordentliga sötman döljer sig… inte mycket. En trött frukt och svårfunna syror ger en fadd känsla, som dessvärre inte stärker sin kurs med en något knasig eftersmak. Inte äckligt på något sätt, bara lite för långt gången helt enkelt.

Schwaab-Kiebels 94a från samma nyhetslansering var både billigare och bättre, men vem bryr sig om mätbara variabler när det kommer till erfarenhetsbygge? Att dricka mogen eller rent av gammal Riesling kan vara underbart, trevligt eller mest intressant. Vilket som infinner sig viss tacksamhet när tillfälle ges. För 69,37 kronor.

Liknande reflektioner hos Johan P.

2007 Olivier Leflaive Les Sétilles

2009-04-06T15:50:00.003+02:00

Vare sig det handlar om att hitta i Änggårdsbergen eller att komma ihåg vad bröderna Baldwin heter. Alla kartor har sina vita fläckar. Peer känner till såväl Alec, Daniel, William, Stephen och hittar numera även till Trinde mosse, men behöver betydligt mer orientering bland Bourgognes vita viner. Jadots baschardonnay är bekant vid det här laget, nu är det dags att jobba sig uppåt i systemets standardsortiment.

2007 Oliver Leflaive Les Sétilles är synnerligen transparent med ett gulgrönt skimmer. Brödiga toner inleder doftpaletten, följt av tavelkrita, citrusskal och en bukett blomster. Med tiden framträder, växer och övertar nästan det rumsvarma smöret scenen från den friska inledningen.

Smaken är halvfyllig, torr men med en fruktsötma som rundar intrycken. Citrussyror stöttar, och tar med ökat självförtroende över allt mer. Till de fyllda kycklingfiléerna strukturerar saker och ting till sig, med en trevlig kryddighet som bonus.

Olivier Leflaive var tidigare renodlad négociant, men har på senare år köpt totalt tolv hektar mark i olika appellationer. Druvorna till Les Sétilles hämtas i såväl Puligny-Montrachet (60%) som Meursault (40%), från syd- till sydöstlägen nere på platten där jordmånen består av kalkrik lera. Dessa ligger dock utanför byappellationerna, vilket gör att vinet får beteckningen Bourgogne Blanc. 30% av druvmusten jäser på rostfria tankar och 70% på ekfat varav 10-20% är nya. Sätt en syntetkork i flaskan och där har vi vad man får för 139 kronor i Côte de Beaune. Ett välgjort instegsvin för fortsatta studier.

2006 Pelissero Munfrina Dolcetto d'Alba

2009-04-05T22:28:00.005+02:00

Helgens förhandsvisning av våren lockar fram en Dolcetto ur skafferiet. Vinet ifråga kommer från modernisten Giorgio Pelissero i Treiso.

Till färgen ganska tät blåröd. Doften är generöst fruktig med saftigt mogna körsbär, lite örter och en dust av unken källare. I munnen är första intrycket förvåning över den för Dolcetto ganska påtagliga tanninstrukturen. Frukten finns där, men något stör den från att komma fram. Rostfritt stål har stått för uppfostran, så fat-teorierna stryks snabbt. Ytterliggare läsning berättar att jäsning och urlakning skett i rotofermeters samt att vinet varken klarats eller filtrerats. Processerna har säkert gynnat den trevliga strukturen och den initiala genorösiteten, och även om det till viss del säkert handlar om milda ålderskrämpor blir helhetsintrycket inte helt övertygande. Som ofta med Dolcetto funkade kvällens vin bäst i tämligen kylt tillstånd, vilket den för aftonen hårda juryn inte tog hänsyn till och hänvisar således omgående till årgång nollsju.

Mer synpunkter om Pelisseros utbud finns att läsa här.

Björns Bar och Krugpremiär

2009-04-05T10:15:00.004+02:00

Då stipendiegudarna lett alldeles särskilt mycket den senaste tiden beslutades det att någon form av firande var på sin plats. T&A är inresta för hotellweekend i Göteborg och har bokat bord på nystjärnade Kock&Vin för kvällen. Jag föreslår att fördrink och firande äger rum i krogens beprövade backficka Björns Bar, och här har vi så trevligt att borden hos storebror snart avbokas!
Björns Bar bjuder på trånga men inbjudande källarlokaler där förrummet domineras av en bar, vars glasdisk avslöjar ett digert ostutbud och som inhyser en smärre armé av både kockar och servispersonal. Matsedeln bjuder först och främst på tilltugg men som kombinerade kan bli riktigt trevliga måltider.
Med siktet inställd på Champagne börjar bläddrandet i den digra listan. T har sökt med ljus och lykta efter en Grand Année 1996 på krogar land och rike runt, men kammar noll även här. Som tröst tar vi ett enhälligt beslut på att firma Krug ska få stå för bubblet. Premiär för mig, kärt återseende för T&A. En bricka med Mycket gott beställs och visar sig bjuda på klassiker som ankleverterrin, löjromstoast, tryffelsalami, pecorino sardo och lufttorkat vildandsbröst. Alls inte oävna tillbehör till en matig skumpa.
Kvällens vin ger till en början ett nästan endimensionellt intryck av vit Albatryffel! Lite snurr och luft ger dock mer i form av rostat bröd, svamp, röda äpplen och fatiga smörkolatoner. Allt är mycket balanserat och tämligen olikt det mesta andra i Champagneväg. I munnen slås man av en massiv fyllighet som pushas på av en stor och krämig mousse. De friska syrorna blir nästan förvånande i kombination med de jordnära tonerna. Låång smak. Matchar hela brickan på ett förträffligt sätt, kanske allra mest tryffelsalamin som tar slut alldeles för fort. Man kan så klart diskutera prisvärdhet och hur mycket man betalar för etiketten ad nauseam, men det gör inte saknaden mindre när sista droppen lämnar glaset.
Efter detta monster är det sannerligen inte lätt att gå vidare på menyn men faktum är att till de franska Fine de Clairer som beställs härnäst så känns huset Palmers standardcuvée som en uppfriskande omväxling och gomrensare! Sammanfattningsvis en mycket trevlig kväll som ger mersmak inför sommarens Champagneresa. Ett besök på Björns bar rekommenderas varmt till er som ej varit där.
/E

ps. Kvällen gjorde inte avundsjukan på denna provning mindre.

2001 Roagna Langhe Rosso

2009-04-03T22:41:00.007+02:00

Ni har säkert hört det förut och visst är det karaktärsfullt. Roagna non cambia. Fyra generationer av fasta principer. Roagna ändrar sig inte. Idag är det åttiotalisten Luca som för traditionerna vidare i spannet mellan Dolcetto och vingårdbetecknad Barolo.

2001 Langhe Rosso hamnar kvalitets- och prismässigt någonstans däremellan.

Importör är serviceförebilden och guldstjärneprenumeranten Bristly, som naturligtvis bjuder på rik information om vinet. Druvorna kommer från unga nebbiolorankor i Castiglione Falletto i Barolo samt från Paglieri i Barbaresco. Traditionalist javisst betyder 40 dagars maceration samt 36 månader lagring på mediumstora franska ekfat. Roagna släpper ogärna sina viner innan de nått njutbar ålder och bjussar därför på två års flasklagring. Hyggligt för oss med ung vinkällare.

Pop n’ pour. I glaset är vinet halvtransparent blodröd. Inledningsvis är doften något knuten. Lite jäst luftas snabbt bort och fram träder blodapelsiner som får sällskap av karakteristisk mandelmassa, körsbär och rosor. Efterhand tillkommer vinbär, torkade rosenblad och en miniralitet av krossad sten, någonstans mellan den traditionella grusvägen och makadam.
I munnen är det ren typicitet – sandiga tanniner, kärnbitterhet och tillfredställande syror. Tämligen finlemmat, med en julmustig kryddighet. Riktigt gott i en stil som uppskattas i dessa kvarter. Resterna dricks några dagar senare och ger löften om goda utvecklingsmöjligheter.

Avslutningsvis får det erkännas att en standard-Nebbiolo i det här prissegmentet, som dessutom gynnas av viss mognad, ganska lätt blir hårt granskad. Och visst fanns det aspekter som inledningsvis födde vissa tveksamheter. Men, det är svårt att förneka det trevliga i att dricka välgjord Nebbiolo. Här har Roagna lyckats bra, och i väntan på hans lagringskrävande baroli underhåller vi oss gärna med detta igen.

2001 Tahbilk Shiraz

2009-03-22T16:46:00.002+01:00

Vi bakar pizza med skogschampinjoner, bacon och bocconcini. Och toppar med lite mjuka vokaler i form av E och Y. Säkra kort så långt. Vinet däremot tar oss till en för oss outforskad terräng. Mogen Aussie-Shiraz.

2001 Tahbilk Shiraz är i det närmaste tegelröd till färgen. Ur glaset kommer en härligt bärig doft av björnbär, jordgubbar och plommon, som trots sin rikedom lyckas hålla sig borta från syltfällan. Med tiden flyttas paletten åt klockrent långkok - koncentrerad köttbuljong och tomatpuré!

Smaken är medelfyllig, följsamt slank med generös frukt. Det hela är bra strukturerat, med syror som efter åtta år fortfarande skapar balans. Och på det ett rejält avslut med lite alkoholvärme och kärnbitterhet, som en liten fotnot att detta minsann inte är tillslätad nyavärldensaft. Välgjort, charmerande och riktigt gott!

Ett telefonsamtal och 120 kronor är tydligen allt som behövs för att beställningssortimentet skall skänka god, drickfärdig Shiraz från andra sidan jordklotet. Och även om lagersaldot nog inte överlever sommaren, har vinet säkert en intressant framtid till mötes.

2006 Josetta Saffirio Langhe Nebbiolo

2009-03-17T22:24:00.003+01:00

Orimligt mycket att göra på jobbet, ingen arbetsro hemma och två timmars pendling till kontoret blir alla fullgoda skäl till att spendera en jobbhelg på Tjörn. Med båten fortfarande på land grusas planerna på egenlandad hummer och reservplanen på en långkokt ragu med gnocchi sätts i verket. Under fyra timmars simultant matrisalgebraplåga och grytputtrande får kvällens vin luftas. Direkt ur den källarsvala flaskan är det en blyg bukett som smyger fram. Diskreta toner av viol och grusväg lovar dock gott. När böckerna läggs åt sidan och gnocchin kastas i grytan har buketten blommat ut och nog gör merlotdelen sig påmind med en diskret sötfruktighet. På det stora hela är det dock urtypisk, om än modernistisk, nebbiolo med rosor violpastiller och efter ytterligare en stund, ljuva tryffeltoner! En underbar matchning till ragu förstås men inte oävet på egen hand heller om man inte backar för lite nebbioloungdom på glid. Köpt på plats i somras och brukar mig veterligen inte dyka upp på bolaget men påtryckningar på importören kanske kan ändra på det.
/E

2005 Saint-Benoit Grande Garde Châteauneuf-du-Pape

2009-03-13T22:52:00.006+01:00

Frysen räddar trötta fredagssjälar med en förpackning Boeuf Bourguignon. Tre timmars långkok då blir 15 minuters snabbmat ikväll. För att spä på enkelheten dricker vi Systembolagets billigaste Châteauneuf-du-Pape, som nu bytt årgång till lovordade 2005.

2005 Saint-Benoit Grande Garde består av 68% Grenache, 22% Syrah och 10% Mourvèdre och är ljust rubinröd till färgen. Doften är inledningsvis frisk, med vilda hallon och en gnutta viol. Vidare visar sig övermogna körsbär, löv från trädgårdens bärbuskar och en len smörkniv av eneträ. En idag blyg spelare i det röda laget som visar upp trevliga sidor utan att bjuda på det extraordinära.

Vi smakar och serveras en saftig känsla i en tämligen slank kropp med vänligt inställda tanniner. Något kylt hade detta säkert fungerat en sommarkväll i linneskjorta. En viss kryddig bitterhet kan skönjas i avslutet, men i övrigt slår syrorna och den acceptabla längden fast att detta är rätt så trevligt i sen enkelhet.

Årgången fortsätter att imponera och detta får gärna avleda uppmärksamheten i väntan på att andra exemplar ligger till sig i hyllan.

Foliekväll med GAÖ

2009-03-08T19:36:00.010+01:00

Att komma hem från jobbet med en gratis rådjursstek är väl lika ovanligt som att en kärnfamiljsfundamentalist skiljer sig. Men ibland överträffas oddsen. Övriga amatörönologer bjuds in, en risotto kokas ihop, steken får passera 60-gradersstrecket och ett knippe medhavda viner provas blint.

Den inledande apéritifen är ljust gyllengult. I näsan får vi honung, sockerlag, röda äpplen,mogna päron, talkad cykelslang och lite mineraler. Doften är blyg men skvallrar högljutt om att det är riesling i glasen. Smaken är ganska fyllig, präglas av en påtaglig sötma och avrundas med en liten bitterhet. Syrorna finns där, men det krävs låg temperatur och lite god vilja för att hitta dem. Druvan är det inget snack om, men viss oenighet uppstår om ålder och ursprung.

1994 Schwaab-Kiebel Erdener Treppchen Riesling Auslese (Germany, Mosel Saar Ruwer)

Kanske inte ett vin som skrapar ihop de högsta poängerna, men församlingen enas om att detta ändå är tillfredställande för styvt hundra kronor. Billig, mogen, auslese – välkommen sommar!

Vin nummer 1 är medeltät röd och ger ett ungdomligt intryck med svagt blåa toner. Doften är lite brokig med örter, nypon, sötlakrits och härsket smör. Bären är kluriga att ringa in och tillhör varken den röda eller den mörka kategorin. Definitionen får bli mörkröda – mogna röda vinbär och söta körsbär. Den medelfylliga smaken har en viss örtbitterhet, upplevs som mjuk inledningsvis för att i slutet trycka till med alkoholhetta och korta men trevliga tanniner. Den undertryckta frukten tillåts inte riktigt ta plats och ordet volatil får representera den övergripande känslan. Till maten blir dock tongångarna mer smickrande och bitarna faller bättre på plats. Kan detta vara Garnacha från Campo de Borja?

2006 Bosquet des Papes Châteauneuf-du-Pape Cuvée Tradition (France, Rhône, Southern Rhône, Châteauneuf-du-Pape)

75% grenache, 10% syrah, 10% mourvèdre och 5% cinsault. Rätt druva, fel land. Detta skiljde sig rejält från nollfemman som gav ett slankare och elegantare intryck. Och även om denna årgång (med mjukare tanniner och lägre syror) pekar på tidigare konsumtion, kan ett par år i källaren säkert fila till vissa ojämnheter.

Vin nummer 2 är något ljusare än föregående exemplar och skiftar mer åt det blodröda hålet. Doften domineras av rått kött, grillkol, försynta mörka bär och efterhand även köttbuljong och rumsvarm mandelmassa. I munnen bjuds det på en kvistig känsla med pulvriga tanniner bra syror. Tämligen finlemmad historia det här med en tilltalande balans. Även detta vin lyfter med maten och vinner omröstningen till kvällens bästa vin…

2002 Dingać Vrhunsko Vino Vinogorje Peljesac (Croatia, Dalmatian Coast, Pelješac)

Hoppsan, Fred lämnar trygga vatten och bjuder på ett privatimporterat Kroatiskt vin. Svårspikat men gott! Inte mycket information att hitta, men vinet verkar härröra från halvön Peljesac, norr om Dubrovnik och gjort på Plavac mali, en korsning av Zinfandel och Dobričić. Vi tackar för geografilektionen och lämnar in diverse fördomar för rejäl korrigering.

Vin nummer 3 är kvällens ljusaste vin, med en något transparent blodröd färg. Inledningsvis tar doften oss direkt till sommarkvällens grill med generös användning av hickoryglaze. Vidare får vi mogna jordgubbar, stall och ett träffsäkert spår av nybilsdoft. Riktigt trevligt! Smaken är medelfyllig och ganska frisk med obefintliga tanniner i en stil med många epitet - saftig, inställsam eller läskande god – beroende på subjektiva preferenser. Med tiden blir dock vinet snipigare för att i sista glaset spela rollen som tranbärsjuice. Tysk pinot noir? Nej. Europa? Nej. Blekaste aning? Nej.

2001 Chateau Musar (Lebanon, Bekaa Valley)

Libanons (vin)stolthet med varierande fördelning av cabernet sauvignon, cinsault och carignan. Och vi kan bocka av ännu ett testat vinland. Vädergudarna bjöd 2001 Serge Hochar på mycket värme och rekordtidig skörd, vilket kanske förklarar den avrundade men kortlivade smaken.

Med en tid att passa fick de diskussioner som annars hade kunnat pågå hela natten avbrytas. Tänk att vinvärlden är mer komplicerad är ny och gammal värld…
Ett särskild stort tack riktas till Manne som skjutit och skänkt det fantastiska köttet!

Lördagsviner

2009-03-03T22:44:00.008+01:00

2004 Haut-Carles är blåröd till färgen och får tillbringa timmarna två i karaff innan servering. Ur glaset kommer stalliga toner med mörk sötfrukt. Plommon, björnbär, körsbär – kryddat med vit- och svartpeppar. En ogenerad fatbehandling gör sig också påmind. I munnen konstateras det snabbt att vi inte har att göra med en lättsam och slank claret. Nej, här är det kraft som gäller. Pondus, kaxig frukt och ett något kärvt avslut. Visst får man brottas lite, men stilen uppskattas. Med tiden döljs faten och vinet slappnar av något, till en mer komfortabel stil. Intressant vin som gärna testas igen om ett par år.

2004 Künstler Reichestal Spätburgunder "R" har E hövligt tagit med sig. Vinet är transparent rostrött till färgen. Doften är fräsch med kartiga röda vinbär, omogna jordgubbar, svartvinbärsblad och lite stall. Allt omfamnat av en trevlig mineralitet. I munnen är vinet medelfylligt med en finlemmad kropp. Syrorna bidrar till en saftig känsla och efterhand tillkommer en mintig karaktär som E ger en talande beskrivningen – som att slicka på metall. Vi gillar den strikta stilen och konstaterar att Künstler även behärskar den röda sidan.

2006 La Spinetta Ca’ di Pian är rikt röd med en tydlig purpurton. Doften präglas primärt av söta körsbär, lite kött och på toppen en vanilj. Efterhand adderas röda vinbär och violpastill. Ett varmt intryck, utan att trilla över i hetta och sötsliskighet. Om doften inte riktigt förförde oss faller vi pladask för smaken. I munnen är vinet härligt läskande med en fyllig fruktsötma. Vaniljen är påtaglig även här och smeker gommen, samtidigt som de ungdomliga syrorna balanserar upplevelsen. Denna barbera är helt klart njutbar idag och ni som hann slå till i februari gratuleras. Vi andra gläds med er…

2007 Joseph Drouhin Rully

2009-02-27T21:44:00.004+01:00

Kvällens vin kyls som brukligt på post-arbetsvis, med andra ord alldeles för snabbt. Ryktet i svängen säger att detta vin skall vara minst ett snäpp bättre än basbourgognerna runt hundralappen. Fredagkväll och pizza inför Nöjesguidens årliga firande verkar som ett bra tillfälle att undersöka sanningen i dessa påståenden.
Direkt ur flaskan är det lite funky i näsan. Stall, lite klor, sjöbotten och annat skoj som dock är borta med vinden på fem röda. Någon timme senare känns det mer bekant med röda frukter från mogna jordgubbar till mosade lingon. Färsk svamp och mineraler möter lite tjärimpregnerat sadelläder på ett mycket trevligt sätt.
I munnen möter framförallt en frisk lingonbeska och unga pärliga syror. Mineralerna fyller på till en lång avslutning. Efter någon timme till blir det än bättre med mer röd frukt i näsan och fyllighet i munne. Riktigt trevlig pinot som köps igen. Ingen klockren matchning till pizzan men underbart på egen hand.

2005 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

2009-02-20T17:05:00.008+01:00

Vi tar sexans spårvagn runt halva stan då det bjuds på köttfärssås hos svågern. Och vad passar väl då bättre än att ta pulsen på Pios förnämliga vardagsnebbiolo?

Medan lagret fyllts på med nollfemmor från resterande Europa, har stora tveksamheter funnits inför det för Italien så knepiga året. Lägg dessutom till nätdiskussioner om stor flaskvariation och försvarstalet om det sena testet är så gott som vattentätt. Med nollfyrorna blev teorier om en sämre andraleverans snabbt en diskurs i vinbloggsvärlden. Med den aktuella årgången pekar däremot rapporterna snarare åt andra hållet – den sämre första sändningen har ersatts av en långt värdigare variant. Ryktet säger att Linnégatan fått in the good stuff, så de får förse oss med kvällens provexemplar.

Ur glaset kommer en lite blyg men fin nebbiolodoft som bjuder på mogna jordgubbar, viss kärnbitterhet och en karakteristisk dammig grusväg. Inga besvärande avvikelser här inte. I munnen bjuds det på trevligt frukt, elegant förpackat med läskande syror. Gott och naturligtvis bästa kompis med köttfärssåsen.

Nedlåtande jämförelser med årgång 04 uteblir - den här gången är vi fullt belåtna med tydligt signerad drickfärdighet.

GAÖ blir munskänkar, del III

2009-02-18T20:22:00.003+01:00

Är det tisdag redan? Glasen packas, pennorna vässas och samtliga sinnen vrids upp till hyperkänslighet. Bourgogne och Rhône står för kvällens viner – två vita och fem röda.

Vin 1
Gultonat transparent med mousserande bubblor. Frisk doft av gröna äpplen, godis, inslag av lösningsmedel och efterhand en liten brödighet. Det friska anslaget går igen i den relativt långa smaken. Bra syror, angenäm fruktsötma och ett slut som klingar ut i harmoni. Trevligt sällskapsbubbel som väl inte kan vara något annat än prisvärd Crémant de Bourgogne.

Facit: Geisweiler Crémant de Bourgogne

65% pinot noir, 20% chardonnay, 10% gamay och 5% aligoté. Och för ett ringa pris av 83 kronor är det 100% säkert att vi dricker detta igen.

Vin 2
Ganska glest färgmässigt även här, men med ett drag åt grönskimmer. Lätt parfymerad doft med blommiga inslag. En bekant doft av vildjästchardonnay från Jura framträder som efterhand lämnar plats åt dubbelnougat toppad med apelsinskal. I munnen är vinet fylligt med en friskhet som kompenserar för de låga syrorna. En tydlig känsla av smörkola finns också, något vi inte hittade i doften. Smaken är föredömligt lång och halvvägs växlar den upp i ett vackert crescendo. Mineraltonerna gör att vi gissar på högre klassad Chardonnay från Chablis.

Facit: 2006 Pierre Labet Beaune Clos du Dessus des Marconnets

Vi erkänner erfarenhetsmässiga brister i ämnet vita viner från Côte de Beaune, och tackar samtidigt för detta trevliga exempel.

Vin 3
Svagare röd färg med blå toner. Något syntetiskt bärig doft av blåbär och jordbubbsyoggi. En hel del godis också, med skumbananer som ivriga flaggviftare. I munnen möts vi av högt sjungande syror i en lätt kropp som tynar bort ganska snabbt. Sannolikt Gamay från Beaujolais (såvida vi inte blivit lurade igen).

Facit: 2006 Georges Duboeuf Morgon

Nej, denna gång hamnade vi rätt, alltså i en av de tio cru-byarna i Beaujolais.

Vin 4
Samma glesa färg som föregående vin, men med dragning åt det rosa hållet. Doften drar tillbaka tiden till farmors apelsinkarameller, ackompanjerat av röda bär och nypon. Inga förvåningar i munnen där helheten är förpackad i en ganska elegant och stram kostym, med ordentliga syror och hygglig längd. Helt okej och gissningen blir enklare Pinot Noir.

Facit: 2006 Louis Jadot Couvent des Jacobins Bourgogne Rouge

E upplever en väsentlig skillnad sen sist, och flaskvariation i dessa kvantiteter låter ganska troligt. Förändringen är dock till det bättre och ger vinet godkänt i all sin enkelhet. Fungerar säkert utmärkt på en filt i Slottsskogen.

Vin 5
Blodröd till orange i färgen. Doften präglas primärt av en rökighet med tjära, råolja, läder och med tiden kålrot. Det komplexa spektrumet bjuder även på en bakomliggande saftighet som upprätthåller en fräsch helhet. I munnen lyckas vinet både presentera elegans och kraft - ett graciöst muskelknippe som bjuder på sig själv långt efter att ha försvunnit ner i strupen. Kvällens bästa vin, som vi tror är en Pinot med minst 10 år på nacken.

Facit: 2004 Antonin Rodet Corton Grand Cru

Endast fyra år gammal med ursprung från den nordligaste delen av Côte de Beaune. Med sina 160 hektar är Corton den största Grand Cru i hela Bourgogne och faktiskt den enda röda Grand Cru i Côte de Beaune. Priset (369 kr) är väl det enda som talar mot ett snart återseende.

Vin 6
Kompakt färg med skiftningar åt det blålila hållet. Ur glaset kommer köttiga nyanser och mörka bär - charketurier och björnbär i en ganska enkel stil. Smaken är fyllig med viss krydda och köttighet som får sällskap av en nätt dos te-tanniner. Vinet känns ungt, men vinner inte på tiden i glaset. Det här borde väl vara Syrah från norra Rhône. Crozes-Hermitage?

Facit: 2005 E. Guigal Crozes-Hermitage

Visst var det! Peer har druckit detta förr, även då utan glädjeskutt. E skriver intetsägande och vi delar åsikten om att Delas variant är betydligt intressantare.

Vin 7
Även detta vin är kompakt med blålila toner, dock något rödare än Vin 6. Ur doften hittar vi viss rökighet, lite gröna inslag av barr och skog samt en trevlig bärighet. I munnen finns initialt en direkt kraft som tyvärr försvinner lika fort. Tanninerna är mjukare än i föregående vin och förnimmelsen blir choklad med hög kakaohalt. Vinet känns knutet och gynnas av tiden i glaset. De rustika tonerna leder oss återigen i på Syrah…

Facit: 2005 Château Mont-Redon

65% grenache, 15% syrah, 10% cinsault, 5% mourvedre samt 5% counoise, muscardin och vaccarese. Ledtrådarna fanns där, men kopplingen gjordes aldrig till Châteauneuf-du-Pape. Mont-Redon har aldrig riktigt charmat och det finns mycket annat vi hellre dricker från distriktet.

Återigen ett stort tack Claes Andersson och våra medstudenter för intressanta analyser!

2005 Philippe Gilbert Menetou-Salon Les Renardières Rouge

2009-02-17T12:57:00.005+01:00

Lördag kväll och ångorna från oljefärgen har vädrats ut så pass mycket att vi kan bjuda över vänner. E har med sig kompletteringar till kvällens vinlista och T genusförenklande sällskapspel. Jakten på bra pinot som inte ruinerar går vidare. Efter tips från ärkebloggarna lämnar vi Côte-de-Nuits och rör oss rakt västerut.

Menetou-Salon Les Renardières är daskigt sammetsröd. Ur glaset listas dofter av mörka bär, klister, barr, charketurier och tecken av en historia på fat. I munnen presenteras en fin kryddighet som med en angenäm frukt hänger kvar en bra stund. Örtig kraft snarare är bärig sensualism alltså. Syrorna är tämligen timida, men de räcker för att hålla det hela i styr.

Välgjort och gott utan tvekan, men kanske är det avsaknaden av en förväntad elegans som gör att jag inte blir helt charmad. Bollen skickas till E som även han verkar ha funnit en trevlig personlighet utan att bli helt förälskad. I viktklassen minus tvåhundra kronor står dock kvällens kombattant stabilt på fötterna, inte minst mot hårdare prissatta motståndare från Bourgogne och Kalifornien.

Som matvin finns inget att anmärka. Vi byter kalkonen mot kyckling i monopolets recept, som med den salta ytan och äppliga såsen trivs fantastiskt ihop med vinet. Mums!

2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo Vigneto Starderi

2009-02-10T00:19:00.005+01:00

När fjolårets vinkonsumtion summeras är Spinettas Langhe Nebbiolo årsmodell 2005 ett av de käraste minnena. Eller, bättre uttryckt, ett av de trevligaste. Och trevliga viner prenumererar man gärna på, så när den i teorin lovande nollsexan nyhetslanseras är det bara att hugga in i ransoneringen. Två flaskor per person löd domen i Göteborg och med beställningsstoppet på sju dagar är det bara att gratulera stockholmarna till den givmilda tilldelningen. Tack och lov fick vi med oss flaskor från Piemonte i somras så antalet överskrider gränsen för korkskruvsångest. Vid spisen såg vi inga anledningar att skämmas. Bea är tydligen rumsrent igen, så vi släppte hämningarna ihop med hasselbackspotatis och entrecote.

Noshörningen får rastas i karaff tre timmar innan maten. Omgående fylls köket av en härlig doft av hemmagjord blåbärssylt – vi är hemma! Väl i glaset hittar man jordgubbssylt (även denna med den distinkta känslan av att vara hemmagjord) och lite rått kött. Efterhand styrs vi via Earl grey till mörkare toner, där sylten förvandlats till marmelad som får sällskap av körsbär och bittermandel.
Smaken är lång med potent frukt och härligt sandiga tanniner som hanterar köttet med bravur. Lagom fathantering och ungdomliga nebbiolosyror till ryggrad. Balansen och känslan av det välgjorda skapar en upplevelse bäst beskriven som bekväm, sådär som det blir i ett möte men något eller någon riktigt trevlig. Då bryr man sig inte om lite eldighet eller ungdomlig knutenhet som ändå ger med sig med tiden. Då vill men bara bli charmad igen och igen. Och det kommer vi sannerligen se till att bli igen!

ps. Hemköp Linnégatan säljer inte längre gnocchi på påse, vilket butikens ostguru fann så oacceptabelt att han nu kränger betydligt godare varianter på lösvikt över disk. Varma rekommendationer!

GAÖ blir munskänkar, del II

2009-02-09T21:19:00.004+01:00

Med rookiekaxigheten som bortblåst ser vi fram emot veckan lektion med tema Alsace, Tyskland och en gnutta Champagne. För att undvika fullständigt myteri under den inledande lektionen serveras ett glas av André Clouèts standardskumpa som E har druckit förr och uppskattar men som P tycker saknar "något". På frågan om vad som saknas blir svaret "Chardonnay"..
Snabbspola framåt och vi ställer förväntansfulla upp sex glas och lämnar rummet för blindupphällning. När vi åter gör entre möts vi av en jästmineralig doft som fyller rummet och skrider till verket.

Vin 1
Oj, glömde jag att tömma det första glaset på vatten? Nej, det finns en subtil silverton med grönstick att hitta för den som letar. Doften bjuder på diskret (läs tunn) doft av tropisk frukt och schampoo. Smaken fortsätter på samma inslagna spår med snipiga syror som slutar i en mineralbitterhet som inte känns hel blanserad. Harmlöst men av mycket låg kvalitet. Riesling troligen.
Facit: 2007 Gräsö Riesling Classic

Ja, roligare kan man nog ha för 66:-...Förslagsvis som en delbetalning på en flaska Trimbach Riesling eller dylikt.

Vin 2
Blekt mässingsgul ton bjuds det i nästa glas. Med näsan i glaset hamnar vi direkt på Veloform där Anders står och talkar in cykelslangar! Bakom gummit och petroleumet finns det tropiska frukter och honung, men i lite för diskreta proportioner. Tyvärr hänger innerslangen med in i gommen också och tar sällskap med lite kärva syror som när de försvinner efterlämnar en inte helt angenäm spritighet. P vill ha det till en Pinot Gris från Alsace, E tycker att gummit säger Riesling men spritigheten känns främmande.

Facit: 2005 Dr Bürklin-Wolf Pechstein GC Riesling trocken

320:- säger du, hmm. En överraskning minst sagt även om vi förstås borde spikat Riesling på gummit, mineralerna och den tropiska frukten. Faller oss inte alls i smaken och lär inte hamna i påsarna framöver. Kanske kan 10-15 år på rygg nyansera bilden.Är detta en typisk Pfalz Riesling?

Vin 3
Mässingsgul färg även här men betydligt oljgare utseende. En diskret petroleum möter men försvinner ganska snart och byts ut mot färsk svamp, lite sous bois och en aning schampoo? Smaken är inte mycket att skriva hem om, tunna syror som dör ut snabbt. Vi vet att det inte är Riesling och misstänker att det rör sig om Alsace men där sätter våra begränsade erfarenheter av området stopp.

Facit: 2007 Pierre Sparr Pinot Gris Réserve

Även detta blir något av en besvikelse som inte läggs vare sig i påse, källare eller på minnet.

Vin 4
Färgen, eller avsaknad därav, ger oss inte mycket ledtrådar här. Doften överraskar desto mer med en dominant ton av marsipan! Visst fnns där också lite tropiska frukter, men i denna uppställningen är detta inte myket till hjälp. Smaken bjuder på hyggliga syror och vinet utvecklas faktiskt lite i glaset vilket leder in oss på tankar om att detta kanske har lite kvalitet. Men kan detta vara riesling?

Facit: 2007 Biecher Riesling

Jodå, fransk riesling är det, i det lägre prissegmentet. Inte helt oävet men alldeles för opersonligt och roligare konkurrenter finns.

Vin 5
Här bjuds det guldgula viskösa gardiner i glaset! Ner med näsan och vi möts av härliga rieslingtoner med begynnande mognad! Petroleum förstås, men fint balanserad med akaciahonung, tropisk frukt och mineralig mossa. Efter en stund blir vi snoriga barn på nytt när vi får kamomillté med honung ur favoritmuggen. I munnen bjuds det på härligt långa syror som avslutas med en Werthers uppe i gommen, smask! Detta är riesling från och man får nog pynta upp både två och tre hunkor för den, osäkert om det är Tyskland eller Frankrike.

Facit: 2004 Furstentum Riesling Grand Cru

Mycket trevlig bekantskap, och priset på 249:- känns helt rimligt! Sitter som en smäck redan nu eller läggs på hyllan för den som inte syraknarkar. En av kvällens favoriter!

Vin 6
Generöst guldgul färg i det sista glaset. När näsan kommer i närheten så börjar vi undra var i glaset de gömt de dieseloljemarinerade aprikoserna..Visst hittar vi också lychee och en rejäl skvätt billigt schampoo. Visa av förra veckans erfarenhet drar vi oss nästan för att smaka men när vi gör det så bekräftas både att visst är det Gewurtz och nej, det här tycker ingen av oss om. Korta syror, bittert och schampoo även i munnen. Kan säkert vara en bra producent men det kan ingen av oss avgöra.

Facit: 2005 Herrenweg de Turckheim domaine Zind Humbrecht

Visst var det en bra producent, som vi hört mycket gott om men det är helt enkelt inte vår påse. Den höga serveringstempen hjälpte troligen inte men bevisbördan mot gewutzen börjar bli tung.

Bonusvin
Hmm, kraftigt grönstick i detta glas och ganska trögflytande. Doften är lite tunn men omisskännligt riesling och den är nog ganska högt klassad i det gamla tyska systemet. I munnen bjuds vi på godislika syror med tropiska inslag som går över mot äpple. Riktigt gott! Detta måste vara en auslese av ganska hög kvalitet och den är förhållandevis ung.

Facit: 2006 Forster Ungeheuer Riesling Auslese, Reichsrat von Buhl

Skönt att spika denna och ett mycket trevligt vin! Flaskor finns kvar i alla vinkällarbutikerna och komme att pryda sin plats på bersåbordet i sommar. När kommer 2007?

Stort tack till Ulrika Söderkvist och våra medstudenter för en trevlig provning!

/E

2006 Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett

2009-02-09T19:06:00.002+01:00

Mycket tyder på att det är en spätlese vi hällt upp till kvällens förrätt - den vackert gyllene tonen, den söta doften av röda äpplen, mogna päron och mineraler, den fylliga, tämligen långa smaken som späder på sötman med en bakgrund av honung. Det står dock att läsa kabinett på flaskan, men vem orkar rabbla vinlagar när det smakar riktigt gott? Den tillresta äldre generationen är särskilt förtjust, medan hennes son saknar ett knippe syror när temperaturen överstiger kylskåpsinställningen.
Och till maten? Jo, kallrökt lax är inte helt enkelt att matcha, men detta halvtorra alternativ fungerar utan att vinet förvandlas till ett stålbad.

Dr Loosen gick all in med sina nollsjuor i februarisläppet och även detta vin har bytt (upp sig?) till den årgången i BS.

2004 Allegrini Palazzo della Torre

2009-02-07T23:21:00.009+01:00

Vad gör man när det tilltänkta vinet är spårlöst försvunnet? När lasagnen svalnar i samma takt som tålamodet tryter bland ologiskt indelade vinkartonger? I teorin finns så mycket annat att välja, men med besvikelsen ökar kraven på ersättaren. Blicken fastnar på en låda märkt Allegrini.

Palazzo della Torre är ett av familjens vingårdsbetecknade alternativ och består av 70% corvina veronese, 25% rondinella och 5% sangiovese. Stockarna har en snittålder på 25 år och vinifieringen sker enligt Ripassometoden, alltså en andra jäsning ihop med en andel torkade druvor. Topproducent, höjdarårgång och mini-Amarone… Thomas Grehn hoppar nog högt.

Vinet får en timme i karaff i väntan på varmare temperaturer och hamnar i glasen vid uppskattningsvis 15 grader. Doften präglas av blåbär, drottningsylt med inslag av örter, apelsinskal och en viss kärnbitterhet. De femton månaderna på faten gör sig lagom påminda och man trivs med näsan i glaset. När det hela sedan vrids upp ytterliggare ett snäpp med massor av cassis är lyckan total. Man är 7 år igen med en Nickel i vardera näsborren!
I munnen är känslan friskt fruktig, rätt så uppstramad och med en viss eldighet. Vi tackar för den svala temperaturen, men bakom det skyddet upplevs det hela dock som lite obalanserat. Frukten, kraften och försöket till stil slåss i den trånga kostymen. Och som slutkläm dör vinet abrupt. Man får liksom lust att dra ut den lite klumpiga känslan till något nättare och längre. Kanske behövs några år på rygg för att ordna till det hela? Hammare och spik åker fram, och trälådan förseglas bestämt. Som blixtinkallad inhoppare levererade dock Allegrini bra. Vi ses igen när du blivit senior.

Ps. Som nyhetslansering har vinet tagit slut, men för en tjuga extra finns fler exemplar att hämta i beställningssortimentet Ds.

Fredagsbubblor

2009-02-06T21:11:00.004+01:00

Inte utan inspiration från en bloggbroder på andra sidan atlanten inhandlas en flaska av kvällens vin. Efter en lite för snabb efterjobbetkylning öppnas flaskan upp med en första intensiv brödton som välkomsthälsning! Apelsinskal och trevliga mineraltoner ansluter snart och första glasen hälls upp samtidigt som västkustsk snabbmat i form av kräftor och räkor. Smaken domineras av äppliga syror som under kvällens gång går från gröna till röda. Samtidigt tillkommer en trevlig mineralbittehet i smaken och en inte oangenäm doft av rå köttfärs. En mycket trevlig bekantskap vi inhandlar fler flaskor av till källaren. Även magnumversionen från 1996 riskerar nog att hamna i varukorgen framöver. Skumpa och snabbmat fortsätter att vara en vinnande recept för våra fredagskvällar.
/E

GAÖ blir munskänkar

2009-02-01T18:45:00.004+01:00

En delegation av två äntrar Burgårdens konferenscentrum i hopp om att få en droppe av det kunskapshav Munskänkarna besitter. Den inledande kursen består av sju lektioner, varav den första berör vinets historia, framställning och grundläggande vinprovningsteknik. Sex viner provas blint med utgångspunkterna provningsteknik och urskiljning av kvalitetsdifferanser.

Vin 1
Trevlig, fyllig doft av tropiska frukter och honung. Oj, i munnen en helt annan karaktär än väntat. Visst, ganska fyllig och oljig känsla, men låga syror och en ganska fadd totalupplevelse. Viss beska finns också. Knappt godkänt.
Doftmässigt var en spätlese närmast till hands, men efter smakprovet är vi rejält förvirrade. Mogen Chenin blanc från Loire? Eller är det möjligen en Gewürtz (som vi har begränsad erfarenhet av)?

Facit: 2007 Gewurtztraminer Réserve Hennÿ

Aha… Prickarna försvinner och vi hamnar i Alsace. Med facit i hand hittar vi det schampo som borde givit oss de avgörande ledtrådarna. Men, teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet är två olika saker. Varken jag eller E köper nog detta igen.

Vin 2
Tät, röd färg utan mognadstoner. Ekfaten och vaniljtonerna ger en lite billig känsla. Tycker mig hitta svarta vinbär, körsbär och trä av någon sort (ceder?). Bra, men korta tanniner, som med en viss syra skapar en okej balans. Körsbär och kanske också eukalyptus. Är det Cabbe i glaset? Från nya världen?

Facit: 2005 Zenato Ripassa Valpolicella classico

Hoppsan! Cabben var tydligen en Corvina. Många kilo lättare än exempelvis Allegrinis La Grola. Vi blev rejält fintade av detta vin som trots sin balans inte riktigt lever upp till priset (174 kr). Vi passar nog.

Vin 3
Tämligen ljus gyllenfärg. Härlig doft av honung, tropiska frukter, mogna päron och långt därinne lite petroleumtoner. I munnen möts vi av knivvassa syror med lite kiwikänsla i gommen. Röda äpplen i sockerlag sjunger lovsong i munnen. Väldigt bra! Solklar Riesling av bättre kvalitet. Mosel?

Facit: 2006 Franz Künstler Hochheimer Hölle Riesling trocken Erstes Gewächs

Svaret blev Rheingau och Mr Künstler imponerar åter. Kvällens i särklass bästa vin. Med tanke på senaste posten borde jag kanske spikat detta, inte minst med fotostatkopiorna till noteringar. Detta kostar hundralappen mer, men levererar även därefter. Nu väntar vi otåligt på nollsjuorna…

Vin 4
Ofärgat. Doften påminner om parfymerad päronsoda toppad med rosenvatten. I munnen får detta rosenvatten sällskap av tvål och socker. Smaken hänger kvar som en otäck munblåsa. Kan mycket väl vara det äckligaste vin jag någonsin druckit.

Facit: Husets Vita

En eloge till producenten (som inte ens vill tillkännages på systembolagets hemsida) som lyckats skapa något så hemskt av druvmust.

Vin 5
Ganska tät rödfärg med lila inslag. Kött, rökta charkvaror, blod, våt sten och vissa bevis på fatlagring. I munnen uppvisas en fin balans och ett ganska slankt helhetsintryck. Bra!

Facit: 2006 Delas Crozes-Hermitage Les Launes

Syrah från norra Rhône... På papperet solklart, men återigen blir vi påminda om skillnaden på teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet. Vi gillar stilen och jag gläds åt de nollfemmor jag la ner i källaren innan årgångsbytet. Vi ses snart igen.

Vin 6
Näsan landar i en välfylld godisskål. Skumbananer, hallonbåtar och andra godsaker. Skolboksexempel på Gamay! I munnen upplevs en viss krydda i den lätta men ändå välskapta kroppen. Beaujolais utan tvekan, kanske även vingårdsklassad? Morgon?

Facit: 2007 Chatelle Coteaux du Languedoc

??? Kvällens säkraste spik blåste oss rejält. Det är alltså Carignan, grenache och cinsaut vi har i glaset, inte Gamay från den där skolboken som bevisligen behöver lite uppdateringar.

Ödmjuka och revanschlystna lämnar vi Burgården, redan ivriga inför nästa lektion. Stort tack till Claes Andersson som inledde denna resa!

1998 Franz Künstler Hochheimer Kirchenstück Riesling Spätlese

2009-01-31T19:45:00.005+01:00

Att flytta bredband tar tydligen 3-5 veckor och kostar som en bättre barolo. Och utan uppkoppling haltar bloggandet. Dagens inlägg handlar därför om ett vin som dracks förra helgen.

Künstler Hochheimer Kirchenstück Riesling Spätlese har en stor doft av akaciahonung, vita päron, röda äpplen och några väl gömda cykelslangar. Trevligt! Vi smakar, och munnen fylls verkligen av en len smekning. Tropiska toner med ett tydligt inslag av honung. Jag märker att tankarna hamnar hos min mormor, och inser att vinet är en flytande version av hennes favorit i handväskan; Vicks trekantiga honungspastiller. Å utbrister Godis!, och jag instämmer i såväl upplevelsen som användningsområdet. Detta är gott och jag får skynda mig för att hinna få upplevelserna på papper innan flaskan är slut. Visst finns det mer att önska om man som jag är på ständig jakt på syror, men denna gång kommer Künstler undan så länge han är väl kyld.

2006 Villa Caffagio Chianti Classico

2009-01-28T19:39:00.001+01:00

Matlagningsinspirationen fortsätter att tryta och frestelsen från Casa Nostras genuina lysrörsbelysning blir för stark när vi passerar. Med kvällens vin i åtanke beställer E gnocchi med salsiccia och porcini i tomatsås medan Y väljer porcini papardelle.
Vinet är direkt ur flaskan härligt doftande av läder och lösningsmedel. Känns mycket inbjudande och helt enligt skolboken. Snart kommer även en del mörka blommor, bär och trevliga fattoner fram.
Smaken lever helt upp till förväntningarna med en läskande syra och härliga tanniner i ett slankt paket. Står sig ypperligt till maten och även till okynnesätandet av den obscent stora klumpen med Grana Padano som farbror och faster hade med sig i helgen.
Ett riktigt trevligt vin som köps igen och som passar bra när vi inte vill brottas med de tuffaste syrorna eller de bråkigaste tanninerna.Andras åsikter här.
/E