Motvind ger starka ben. Jag hinner repetera mantrat ett par gånger under cykelturen ut mot havet. Målet är den lilla halvön Revet, som rent tekniskt nog är en ö i och med den grunda kanal som separerar stugområdet från fastlandet. Det är vackert här ute och det blir en väldigt trevlig dag då familjen S har bjudit in till lunch, repriseringar av Sommar i P3 och grundstötningsunderhållning från första parkett.
Till den krämiga salladen dricker vi 2009 Cuvée Therese Rosé från svenskägda Château L'Arnaude. Vinet är, enligt importören, gjort på Grenache, Cinsault och Syrah med det lite udda förhållandet 85/15/5 [sic!]. Efter en mycket kort skalkontakt har vinet enbart vistats i rostfria tankar innan buteljering och detta är också den ljusaste laxrosa rosé vi någonsin skådat.
Doftintrycken lämnar vi därhän i den kraftiga sunnanvinden, men smaken hinner vi uppfatta som härligt elegant med vattniga smultron, sydfransk örtighet, långa stiliga syror och en ganska härlig mineralitet. Eventuella invändningar kommer av att de 14 procenten märks lite väl mycket i avslutet, men utöver den detaljen är sällskapet och vädret var alldeles för trevligt för att man skall vara något annat än helnöjd. Tack för en fantastisk förmiddag på Revet!
Efterlängtad, välförtjänt och fylld av förväntan. Spanien fick sin finalplats och andra knäppte upp skjortan och blev semesterfirare. Inte ens ett ihållande regn kunde smolka den med glädje fyllda bägaren. Nä, är det semester gör man bara en rejäl kanna kaffe och sätter sig i favoritfåtöljen med den där tjocka boken. Lägg därtill två träningspass och en flaska champagne så har man i stort sätt drömbilden av de kommande trettiotvå dagarna.
Diebolt-Vallois Blanc de Blancs Prestige Brut är ljust gyllene till färgen och har en ganska blyg doft. Röda äpplen som någon smulat mandelmassa över, en smörad rostad brödskiva, tavelkrita och lite nagellacksborttagning. Smaken inleder fruktigt och med en mousse som fyller hela gommen, för att sedan klinga ut i en söt men lite gles ton. De självklara syrorna finns naturligtvis där men är polerade och avrundade. På minuskontot hamnar en eftersmak som inte är helt bekymmersfri. En god champagne utan tvekan, men vi blir inte riktigt så berörda att vi slår de volter vi hade hoppats på. Förhoppningsvis får vi chans att bli förförda en annan gång.
Idag börjar Systembolaget pytsa ut 2007 års viner från Bordeaux. Lanseringen sker i hela fyra omgångar där kommande datum utöver dagens lilla dos är 2 augusti, 1 september samt 15 oktober. För en tid sedan bjud Munskänkarna generöst in till en chans att i lugn och ro prova sig igenom delar av sortimentet. Vi får berättat för oss att 2007 var en tämligen besvärlig årgång för regionen. Växtsäsongen började förvisso lovande med en utomordentlig vår. Sommaren däremot präglades av ihållande regn och hade det inte varit för två veckor av strålande sol precis innan skörd hade nog årgången varit dömd. Nu räddades livhanken en aning och framförallt Merlotdruvan hann mogna till innan skörd.
Nyttigt för erfarenheten och härdande för gommen skulle provningen visa sig bli, och noteringarna korta men koncisa. Jag har valt att publicera poängbedömningar, vilka verkligen inte skall ses som något annat än mitt sätt att rangordna upplevelserna.
Ch Carbonnieux blanc (Pessac-Léognan) har en lite endimensionell måhända, men sådär lagom fruktig, kryddig och blommig doft. Smaken är inte lika lagom – utanpåliggande syror, bristande balans och avsaknad av struktur. (84) Ch de Fieuzal blanc (Pessac-Léognan) har en frisk, mintig doft av fläder och nässlor. Smaken är sötfruktig men läskande, får en stabil ryggrad av strukturen och bjuder på en kryddig knorr i avslutet. (87)
Ch Chantegrive blanc (Graves) har samma druvsammansättning som de Fieuzal, men är tydligt fruktigare och i viss mån mer infriande i doften med hårda päron och några blad från nässlorna. Smaken är något kraftigare med en lite vidare kostym. Någon har dock slarvat med sömmarna och det hela upplevs lite flaxigt. (85)
Ch Montrose (Saint-Estèphe) lämnar en lyxig doft av stall, kaffe, svarta vinbär och fat. Smaken är i dagsläget lite blyg med stram och lätt kropp. Strukturen talar dock för framtiden. (89)
Ch d'Armailhac (Pauillac) är renare på nosen, med en frisk förnimmelse av cassis och choklad samt några stjälkiga toner längst där bak. Smaken är allt som allt balanserad, avrundad och elegant med lite rostade tendenser. Enda minuset är det något fadda mittpartiet. Gott! (88)
Ch Beychevelle (Saint-Julien) har en ganska bjussig doft av svett, stall och kaffe. Tonen är lite rödbärig även om man naturligtvis hittar de svarta vinbären. Smaken inleder kraftfullt men dör dessvärre ut i ett kort slut. Hyfsad balans däremellan dock med en noterbart trevlig sötfruktig kärna. (87)
Ch Gruaud-Larose (Saint-Julien) har en härligt sötfruktig doft av röda bär som åkt några varv i kaffekvarnen. Balanserad och avrundad munkänsla med ett uns av kryddighet i lättdrucken stil. Ett gott vin. (88)
Ch Cantenac-Brown (Margaux) bjuder på tunna skivor grön paprika, jord och nypon. Smaken följer spåret med en tämligen kraftig, jordig och rund känsla som tyvärr slutar lite kort. Bra, men inte riktigt min kopp. (88)
Ch La Tour Carnet (Haut-Médoc) är mindre bärorienterad i doften med större dos av kärv grönhet. Smaken är stram med en lite irriterande lätt kropp. Utspädd frukt drar ner betyget ytterligare. (85)
Ch Malartic Lagraviere (Pessac-Léognan) har en intressant doft av jord, rostat bröd, grillat kött och tomater med kvistarna kvar. Munkänslan är ungdomlig med påtagliga syror och tanniner. Trots mellanstor kropp lyckas inte mittpartiet fyllas ut. Ganska intetsägande idag. (87)
Ch La Pointe (Pomerol) leder oss rakt ner i segelbåten med den omisskännliga doften av teak och pulverkaffe. Plommon noterar vi också i den blyga och lite uttorkade doften. Smaken blir lite av en besvikelse. Den saknar struktur, kropp och ett anständigt avslut och omdömet landar i ointressant. (85)
Ch Petit-Village (Pomerol) är insmickrande i nosen med plommon kaffebönor och positiv mängd gröna toner. Smaken är korrekt med godkänd andel frukt, balans och längd i avslutet. Ett litet minus för små hål i strukturen, men ett plus för trevlig drickbarhet. (88)
Ch Beau-Séjour Bécot (Saint-Emilion) har en härlig mix av röda bär, plommon och cassis i doften, med en proffsigt rostad nyans. Smaken är medeltät men falnar något efter mittpartiet. Känslan är dock väl sammansatt och strukturen talar för en fin framtid. (89)
Ch Clinet (Pomerol) har en doft svår att värja sig ifrån. Plommon, malet kaffe och mörk choklad i lyxförpackning. Smaken är fyllig och välbalanserad och har alla delar på sin plats. Nog märks det att Michel Rolland vägleder i detta moderna, välextraherade och fullt tillgängliga vin. Finfint idag, men gynnas säkert av tid på rygg. (91)
Ch Canon (Saint-Emilion) har en enkel men fin doft av plommon och valrhona. Smaken är lite svajig, med å ena sidan varm frukt som möts up av fina syror, å andra sidan utspäddkropp och vek personlighet. Helt okej, men ingen upplevelse som består. (87)
Ch Figeac (Saint-Emilion) höjer ribban något med en elegant men komplex doft. Härligt söta bär och snyggt rostade toner. Smaken är fyllig med bra balans, stabil struktur och bra längd i avslutet. Ibland tycks vinet svaja till, men överlag bjuds det på en habil show. (90)
Ch Conseillante (Pomerol) doftar fruktkaka, med kaffe i bryggaren. Plommon och annan torkad frukt samt en lagom dust av grön kärvhet. Smaken står för provningens balansnummer, bravo! Tydlig struktur, läskande syror och bra tryck i frukten. Redan tillgängligt och lovande framtid. Så gott. (92+)
På grund av sin tidigare mognad klarade sig som sagt Merlotdruvan bättre än Cabernetsystrarna detta år, vilket tydligt visar sig med gröna och stjälkiga drag i många av vinerna från den vänstra stranden. En annan genomgående notering är dessvärre korta avslut och en fadd och utspädd känsla i flera av vinerna, men även på denna punkt tycks Merlotdominerande viner mindre drabbade. Någon lång framtid förväntas nog generellt inte den här årgången besitta, 5-10 år beroende på druvsammansättningen gissade importören. Efter en snabb titt i provningsnoteringarna och sedan på aktuell prislista verkar det dock inte bli så många drickfönster man behöver oroa sig för, tyvärr.
Snart kan vi kalla det en vårtradition, traditionen vår. Säsongens Breuerviner i parallella glas, gärna ihop med fisk, vit sparris och övriga Amatörer. Denna gång är vinerna tre till antalet och vi förväntar oss en vidvinklad bild av såväl årgång som vingårdarnas likheter och skillnader. Kartan över vingårdarna i Rheingau avslöjar hur direkta grannar plättarna Rottland och Roseneck är på Rüdesheimer berg, och man behöver inte blicka långt österut för att finna monopolet Nonnenberg. För även om vinfirman Georg Breuer på intet sätt är unik i sin strävan att skapa personliga viner är förhoppningarna om en lektion i ursprungstypicitet allt lite extra höga.
Första glaset är riktigt spännande att sticka ner näsan i. Massor av mineraler som visar sig i många skepnader - som rökig slöja, järn, fiskrens och rått fläskkött. Några oljigt feta inslag i form av mandel och nog plockar doftsinnet upp våt ylle, hur malplacerat det än känns. I munnen ger vinet ett fylligt intryck där kraften inte rubbar balansen. Man slås direkt av den fina skärpan, som måste vara precisionsslipad för att inte eggen ska bli för skör. Den fruktiga kroppen får ganska stort utrymme och det vattnas rejält i munnen av de hyfsat integrerade limesyrorna.
2008 Rüdesheimer Berg Roseneck Riesling
Hurra! Kvällens vinnare med enbart första- och andraplatser i protokollen. Riktigt kul att Roseneck levererade, som nog var lite av en underdog i startledet.
Andra glaset har trions mest infriande doft. Färre mineralanknytningar, ett renare anslag och fler tropiska toner som bitter grape och sött ananasspad. Smaken upplevs något nättare i kroppen och därför tar också syrorna något större plats. Fruktsötman är förhållandevis nedskruvad och mittenpartiet känns inte lika yvigt som motståndarnas, en bättre totalbalans helt enkelt. Vi noterar även en liten metallisk nyans i avslutet.
2008 Rauenthaler Nonnenberg Riesling
Trots en rad olikheter från förra årgången var monopolets karakteristiskt tropiska inslag ganska lätta att härleda. Mer kropp och öppnare framtoning än nollsjuan, på bekostnad av det skarpa fokus vi gillade i fjol. Riktigt gott, favorit hos några provare och en hedrande andraplats totalt.
Tredje glaset har en doft som sticker ut från de övriga startfältet. Parfymerad med drag av blomblad och mogna aprikoser, såsom vi minns de mogna aprikoserna doftar Toscana. Oljigast av de tre och i provningskontext är doften ganska tilldragande i sin udda och särpräglade stil. Smakmässigt presenteras ett kliniskt rent vin blygsam fruktkomponent. Syrorna är sylvassa, men utanpåliggande på ett sätt som inte är helt attraktivt. Jämförelsevis är den övergripande känslan lite fadd, spretig och allmänt oharmonisk. Och är det inte en liten konstig bismak i avslutet..?
2008 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling
Aprikoserna skall tydligen vara typiska för Rottland, annars var det inte mycket vi kände igen eller fick infriat i den här versionen av vinet.Någon föll för vinets egenheter, andra var mer kritiska. Om loppet var jämnt mellan guld och silver rådde det inga tvivel om kvällens tredjeplats.
Sammanfattningsvis konstaterar vi att noteringarna lätt handlar om lite nyanser här och små skillnader där. Det är med små bokstäver som de olika vinerna viskar ut sina egenheter, om än något mer välartikulerat än hos nollsjuorna. Vi registrerar att årgången adderat bjussighet och i viss mån tidigare drickbarhet, även om lagring kanske råder bot på det yviga och spretiga vi anmärker på idag. Att Georg Breuer skapar individuella viner, där varje enskilt cru får sina egenskaper belysta, är såklart åter värt att berömma. Och även om Rottland fick en hel del gliringar var det mestadels positiva omdömen mellan påfyllningarna. Men trots det dyker frågan upp: hur gärna vi handlar och dricker dessa viner igen? Roseneck må vara undantaget, men risken finns nog att vi, precis som med årgång 2006, inte handlar på oss. Vi vill helt enkelt ha mer fyrverkerier för pengarna. Med detta sagt lovar vi oss snara smakprov från Künstler, Leitz, Weil, Spreitzer eller någon av det andra producenterna från Rheingau.
ps. Något knas är det med formateringen, så långt är vi överens, Blogger och jag. ds.
Så anlände den äntligen, Barone Ricasolis flaggskepp, i ny prisad årgång. Med den så fina Castello di Fonterutoli i färskt minne och de goda erfarenheterna av tidig konsumtion ser vi ingen anledning att hålla på korkskruven.
2006 Castello di Brolio består av 80% Sangiovese, 10% Merlot och 10% Cabernet sauvignon, som efter 19 dagars skalmaceration får tillbringa först 18 månader på barriquer, varav två tredjedelar nya.
I doften råder inga tveksamheter, pop ’n’ pour till trots. Det är klassiska markörer som plommon, kaffe och tobak, med en italiensk körsbärstvist. En dust av mint hittar man också samt mörka och salta drag av lakrits. Vilken lyx det är att få sitta och sniffa på ett sådant här vin…
Visst smakar vi också och nu blir det om möjligt än mer klassiskt. Kanske ledde doften in oss på ett spår, men nog känns bordeaux-vibbarna påtagliga – i textur, den snygga fatbehandlingen och de rejäla tanninerna. Anslaget, mittenpartiet och avslutet är alla trimmade och packade med extraherad frukt, och syrorna följer upp i den fina längden. Fasligt gott att dricka nu, och lovande framtidsutsikter om man vill spara några år i källaren.
Det var länge sedan vi drack en så god Chianti Classico och som ni säkert redan tolkat in är detta något snäpp bättre än Castello di Fonterutoli. Framförallt är det de bättre integrerade faten vi tycker fäller det sista avgörandet. Vi provar säkert ytterligare en halvflaska inom kort, sedan lägger vi förväntansfullt ner några större varianter i källaren.
Ps. Kvantiteterna är goda så känn ingen brådska. Vill man dessutom dricka äldre årgångar av Castello di Brolio tillhandahåller SB en hyfsad vertikal. Ds.
Josmeyers små sparvar kommer från 35-åriga stockar i vingårdarna Wintzenheim, Turckheim och Wettolsheim. En varm vår och en ganska blöt sommar resulterade i mogna druvor och skörd redan i slutet av augusti - rekordtidigt för firman som grundades 1854.
2007 Les Pierrets bjuder på en härlig, lite fet rieslingdoft. Mandariner, inklusive de bittra skalen, päron, persikor och ett stort lass vått grus. Lite av den steniga mineraliteten har redan förvandlats till petroleum och cykelslangar i den vidöppna doften som inte visar några tendenser till ungdomlig blygsamhet.
Den första som slår en i smaken är fruktsötman. 6 gram i teorin, men i praktiken är distansen från det halvtorra inte lika tydlig. Stort och fylligt är ledorden Syrorna är mjuka och välintegrerade, men hade gärna fått vara lite högre och stöttat upp den viskösa kroppen. Avslutet håller bra längd med hjälp av den mogna frukten och är nästan krämig i sin textur. Och, som punkt i smakupplevelsen den beska knorren, ett alltid välkommet inslag i alsaceriesling. Till den vita sparrisen fungerade vinet utomordentligt.
Så, visst uppskattar vi den mjuka, mineralstinna och viskösa känslan i det här vinet, men vi blir ändå inte helt sålda. Vi hade nog önskat, eller åtminstone väntat oss, en lite vassare egg och stramare kostym. Lite mer av det krispiga och klingande helt enkelt. Vi nöjer oss med detta smakprov och skippar nog också 2007 Le Kottabé som tydligen ska vara mer fruktdrivet och med mindre mineralkaraktär.
Plaskar runt i kölvattnet. Bokstavligt talat i Valhallabadet med Ted Ås på banan bredvid. Bildligt talat med ett vin som redan druckits både här och där (samt här såklart) sedan släppet för tre månader sedan.
Vi faller gärna för Bosquet des Papes och naturligtvis infrias våra förväntningar en årgång som denna...
2007 Bosquet des Papes är solblekt röd med rosa kant. Oluftad är doften rättfram med en härlig sydfransk palett där tiondelen Syrah i dagsläget tar ganska stor plats. Björnbärsmarmelad, kråkbär, grillkol, sötlakrits och varm smörkola. Garrigue, sardeller och glada miner tillkommer med tiden.
Smakmässigt har vi börjat lära oss hur nollsjuorna från södra rhone ter sig – krämigt, packat med fullmogen frukt och framknuffat av lite extra alkohol. Inget undantag det här. I detta fall med procenten pedagogiskt deklarerad genom en påklistrad 15,5-lapp över cuvéens vanliga 14,5. Är man känslig mot dessa betingelser regleras upplevelsen lättast med en lägre serveringstemperatur. Eller okritiskt granskande. I bägge fallen utlovas en klockren Châteauneuf för direkt konsumtion eller vidare lagring.
Merparten av amatörerna samlas för att låta pizzabak och folieprydda flaskor göra måndagen till veckans höjdpunkt. Fyra pojkar, fyra flaskor vin, tre plåtar deg. Inga konstigheter.
Första vinet är tätt rött med blåstick. Doften är varm och öppen med sura körsbär i främsta led. Plommon och eneträ fyller på i bakgrunden. Munkänslan sparar inte på krutet - kompakt fyllig frukt slår på de större trummorna, får ordentlig skjuts av de gissningsvis 14 procenten och ökar i ett linjärt crescendo. Syror finns där, likaså tanniner, och avslutat klockas till medellångt. Vinet känns seriöst och är gott, även om det saknas lite finess. Doften lurade iväg oss till italien, men värmen och de där pukvirvlarna tyder kanske på Priorat?
Kärt återseende av Alvaro Palacios instegsvin! Lite spretigare än vad minnet vill erkänna, men det kan rättas till med lite tid i karaffen. Senare på kvällen uppvisar vinet en tydligare finess, med franska örter och ett alltigenom svalare intryck, flaskan i källaren får härmed sin husarrest förlängd. Kungen av Priorat har blivit större, och den nya årgången 30 procent dyrare…
Andra vinet är även det tät rödblått, men med en något vattnigare kant. Doften möter en redan på avstånd, träslöjden representerar stort med cederträ, välputsad smörkniv av eneträ och visst har lödpennan fått gå varm på de olika träslagen. Björnbär och hallon från bärkorgen samt rökt korv och bacon från charkdisken kompletterar den otroligt charmiga och vidöppna doften. Kul att fastna med näsan i! Smaken är ungdomligt pigg, men helt öppen med alla delar tydligt presenterade. Smaskiga blåbär blir till bra stoppning, syrahkryddan skänker dimension och de pigga syrorna förlänger avslutet. Första glaset är det som tilltalar mest i sin logiska och publikfriande stil, därefter ser tid och luft till att göra vinet lite väl insmickrande för sitt eget bästa. Det står Crozes-Hermitage i skolboken, och nog borde den ha fem år på nacken?
Andres Lokkos favoritdricka minsann. Positiv överraskning och en lämplig bro för de som vill bekanta sig med norra rhône.
Tredje vinet är rödbrunt till färgen och har en tydlig tegelkant. Doften är alltigenom mogen med läckra drag av läder, mocca, bitter mörk choklad och nypon. Tomatkvistar ger en örtig grönhet till spektrat och gödselhögen som anas är faktiskt riktigt angenäm. Munkänslan är halvfyllig och fyller väl inte riktigt ut löftena från doften. På plussidan skriver vi läskande mitt och helt okej längd, på minussidan något urvattnad frukt och bristande struktur. Känslan är dock att flaskan är i den bättre delen av drickfönstret. Stilen känns italiensk och mognadstonerna påminner om nebbiolo, men så fastnar ögonen på flaskformen och tvivlen växer.
2002 Ca’ de Monte Barolo
Ah, första nolltvåan från piemonte smakar som den borde och med facit i hand känns allt ganska logiskt. Bortsett från flaskformen vill säga. Marknadsföringstaktik à la Snedhalsen JP Chenet i all ära, med detta är bara så Lustiga huset-förvirrande. På flaskformspunkten är vi ganska konservativa i det här huset.
Fjärde vinet är rött till rödbrunt med spår av fällning och även i detta vin anas en tegelkant. Doften är mogen, men inte alls lika vidöppen som det föregående glaset. Svårflörtat bjuds det inledningsvis bara på läder och en kompakt vägg av likördoppade körsbär. Det är först efter några timmar som delarna läggs fram – sötlakrits, kaffe, tomatkvistar och en mintig tvist. Smaken lutar sig på en vital stomme av drottningsylt, finkorniga tanniner och mjuka men höga syror. Helhetsintrycket är något spretigt, inte minst på grund av det abrupta och lite kärva slutet. Njae, första glaset är ingen jättestor upplevelse och Peer som vet vad det är vi dricker blir lite bekymrad. Och besviken kanske. Men, tendensen upprepar sig dock från doften, timmarna i öppet tillstånd ger stor utdelning och retfullt nog ger sista glaset störst njutning.
Det här vinet behöver alltså tid - i källaren eller i karaffen. Med Schiavenzas välutvecklade barolo från samma år i färskt minne är det anmärkningsvärt att se vad traditionalismen gör för ett vins utveckling. Då gissade vi att mognaden rörde sig om ett årgångsmässigt attribut, men nu ligger budet på att det nog hade mer att göra med arbetet i producentens källare.
Sicken måndag det blev på ganska enkla ingredienser, tack för det vänner!
Mamma erkänner, hon var nära att bli kvar i Volnay den där hösten 1993. Maken till vacker by hade hon aldrig sett, och vilka extraordinära viner man gjorde där. Och innehöll historien inte något om drömmen att traska runt i gummistövlar med en stilig fransk vinbonde under armen? Naturligtvis återfick hon förnuftet och insåg allt det där med borta bra och hemma lite bättre. Tur är väl det, även om det idag är ett svindlande halmstrå att drömma vidare på för en vinintresserad son. Och visst, nog får hon allt något drömskt i blicken då hon läser på etiketten...
En Caillerets är i glaset vackert rubinrött med hög transparens och vattnig kant. Doften har en härlig pinositet med tall både i form av ved och barr, pepparkakskryddor med kryddnejlikor i främsta led, en svagt parfymerad handcrème och en vildvuxen hallonbuske. Underbart att sitta och sniffa på under tiden oxruladerna puttrar färdigt!
Präglad av årgången gissar vi, har smaken en givmild bärighet som fyller ut hyggligt jämsides den avrundade syran. En liten örtighet hittar man och avslutet är långt och rackarns nästan krämigt. Ord som oklanderligt gör invändningarna få, det är helt enkelt en härlig om än inte spektakulär munkänsla, i ett ganska öppet drickfönster skall tilläggas. Enkelt att tycka om alltså, och det gör samtliga runt bordet. Huruvida vinet representerar Volnay ska vi nog inte uttala oss om, däremot konstateras att det är den klart godaste nollsexan från Bourgogne vi druckit.
Vissa saker är inte allt de påstår sig vara. Under den ytliga presentationen finner man oftast den sanna bilden, vare sig det gäller nyproducerade blomkrukor eller basbourgogne i beställningssortimentet. Eller vad sägs om det här? Chardonnay av hygglig årgång från äldre stockar, som dessutom fått några års flaskmognad, till ett tvåsiffrigt belopp. Kyle Meyer pratar till och med om the greatest burgundy values I've tasted in the last half a dozen years. För bra för att vara sant? Vi gör en Jansson på rökt lax och drar en kork för att ta reda på svaret.
2005 Bourgogne Vieilles Vignes har en parfymerad doft som inte är helt angenäm. Tvål och mandelolja dominerar, följt av jasmin och en tvåtumfyra av furu. Samt en frånvarande frukt som i detta fall helt klart räknas till ingredienserna. Smaken är faktiskt inte mycket bättre den. En kropp med vattnig framsida, en mitt som inte lämnar avtryck och ett oljigt och något beskt avslut. En viss fruktsötma kan vi leta fram, men det hela känns konstlat och, i brist på bättre ord, tråkigt.
Det är inte så ofta vi sågar ett vin här hemma, inte såhär nära fotknölarna i alla fall, men hur gärna vi än vill se ljuset hamnar vi bara i en mörk återvändsgränd där vi tappar våra naiva förhoppningar lika fort som vi fann dem. Tack och lov hittar vi inte vinet i BS längre, så kvar är väl egentligen bara att glömma och gå vidare. Och lita till förnuftet nästa gång.
Det kommer att dröja innan korken dras ur vår sista flaska 2005 Jadis. Om det någonsin sker. Inte för att den behöver ligga till sig, flaskan vi drack i lördags visade tydligt att drickfönstret var vidöppet. Nej, det verkar helt enkelt inte värt ansträngningen, inte ens för en härlig doft av salmiak, grillkol, plommon och grisurin.Eller för en vital smak med frisk och lite busig bärighet. Blir 50% carignan, 40% syrah och 10% grenache lika med 100% magsjuka sjunker slutbetyget bortom alla mätbara skalor.
Slump säger ni. Då var ni inte med och drack samma vin på Les Papilles förra hösten, och framförallt upplevde ni inte efterspelet påväg hem till hotellet i Marais eller den följande helvetesnatten. Då var vinet lite mer funkigt och mindre rent i frukten, men påföljden var otäckt lik helgens erfarenhet.
Kanske behöver min kropp svavel, eller har jag skapat en betingad reflex mot god mat och Didier Barral? Lärda läsare får gärna ge tips och förklaringsmodeller.
ps. Jag har knappt vågat läsa, men för er som törs provade Finare Vinare Barrals nollsjuor i helgen. ds.
Tre viner följs under ett antal dagar åt som sällskap till hämtpizzor, blöjbyten och allmän spädbarnskoma. Största gemensamma nämnaren är de alla kommer från Italien och på ett eller annat sätt har förgyllt vardagen under den senaste veckan.
La Tense Sassella har stötts och blötts i bloggosfären och av många utsetts till husvin numero uno. När italienska Patrik provade svallade debattvågorna höga angående La Tenses eventuella poporn och coca-cola attribut. Själv tyckte jag nog att dessa hölls i schack tämligen väl och att vinet på det stora hela är fantastiskt välgjort, och faktiskt slankt. Tjänar mängder på att stå öppet en dag eller två då syrorna blir lite piggare och tanninerna lite matvänligare. Från anrika och prestigefulla Poderi Aldo Conterno hämtas nästa vin. Dolcetton Masante har växt i Bussiasluttningarna utanför Monforte d'Alba och vinifierats helt på stål. Om detta råder heller inget tvivel då man först doftar på vinet som har en bärfruktighet som knappast kunde åstadkommits/bibehållts med ek i spelet. Tydlig ton av krossade blåbär, svartpeppar och en rejäl munfull Listerine. Snälla tanniner förstås, och även syrorna är under kontroll. Ett trevligt vin som dock domineras lite väl mycket av sin bärighet idag. Ett par dagar i öppen flaska gör ingen större skillnad och jag vill hävda att detta kommer vara betydligt roligare med ett par års ytterligare lagring. Idag är Roagnas lilla söta ett roligare alternativ. Denna Brunello di Montalcino inköptes på gården 2005 under ett spontant besök. Med tanke på de tveksamma lagringsförhållanden flaskan sedan dess har fått genomlida så kändes en snömoddig onsdag i slutet av februari som en utmärkt dag att pop the bottle. Vinet är förvånansvärt tätt och blodrött nästan helt utan antydan till tegel eller rost. Stor doft av söta, fullmogna körsbär, Borkum Riff piptobak och läder. Smaken är närmast sötfruktig och båda syror och tanniner är klart snälla. Känns inte kokt eller övermoget, bara en smula atypiskt. Hade det serverats blint till mig hade gissningarna snarare fallit på grenache än på sangiovese. Med luft och tid stramas vinet upp och syrorna bättras på men sötfruktigheten består. Tredje dagen i halvöppen flaska är båda syror och tanniner klart bättre men nu har istället allt kraft och frukt i mittpartiet fallit bort. Mind you, detta är ett bra och korrekt vin men något överraskande och inte särskilt ursprungstypiskt. Den konspiratoriskt lagde hade nog undrat om Brunello verkligen var enda druva i denna cuvée.
Förpackningsdiskussioner i all ära, innehållet och möjligtvis volymen är det vi finner intressant. Treliterspåsar har sina praktiska fördelar menar vissa, halvflaskor i glas ännu större hävdar vi. Såvida man inte ska frysa in kanelbullar kan tilläggas. Visst förlorar man kanske lagringsfärdigheter i halvflaskan, men snabbmognad och halverad promillehalt till knappt 51 procent av priset måste ändå ses som vinnande argument. Castello di Fonterutoli hör till den seriösare skaran viner man finner i detta praktiska och måttliga format. Mazzei är firman som ligger bakom och till detta vin hämtas Sangiovese och Cabernet Sauvignon (90/10) från de tre vingårdarna Siepi, Fonterutoli och Belvedere.
Den nya årgången är tät av färgpigment, mörkblått nästan svart mot det röda. Doften är inledningsvis återhållsam och behöver tid för att öppna sig. Jord och kaffe ligger överst ihop med en hyvlad ekplanka, plommon finns i bakgrunden och blomster i det finstilta. Det skitiga anslaget ropar Chianti och trävirket avslöjar uppväxtförhållandet – 16 till 18 månader på franska barriquer, 70 procent nya och samtliga sannolikt skapligt rostade. Munkänslan är tät och innehållet verkar vara hårt packat och väl inslutet. Bären är mörka och chokladen de är doppade i likaså. Man får också brottas lite med spatelfobin, eller skräcken för torra glasspinnar om man så vill. Sträva tanniner krullar tungan och gläder oss som gillar motståndet. Den ungdomliga attityden i frukten blir en skön motvikt till de mörka och sträva och de exemplariskt friska syrorna lättar upp helhetsintrycket avsevärt. Det här blir det fler smakprov av och naturligtvis är vi spända av förväntan vad årsbarnet från Barone Ricasoli kan leverera. 96 poäng från Winespectator och en femteplats på deras årsbästalista talar för en stark sparringpartner. På halvflaska såklart!
Hederligt vin. Vin med heder. Vin med personlighet nog att väcka intresse men charm nog för att smickra även den del av publiken som inte spenderar större delen av sina middagar med näsan djupt nedtryckt i handblåsta Riedelkupor. Viner som lämnar mer pengar än dagar kvar i slutet av föräldrapenningschecken.
Gratien & Meyer förefaller vara ett hus med många strängar på sin lyra, bland annat som ägare till Alfred Gratien i Champagne. Kvällens vin hör till husets loireuppställning och består av 100% cabernet franc från AOC Champigny-Saumur. Vackert blårött i glaset är det. Ger till en början rejält bondska drag med stall, hö och vitpeppar. Även ursprungstypiska gröna drag, som dock inte är någon klockren paprika utan något mer stjälkig. Utvecklas mot fin rödblå fruktighet med en del lösningsmedeldimmor och tunna salmiaktoner. Frisk och fruktig munkänsla med höga syror. Ger nästan italienska vibbarna även om tanninerna inte är riktigt i samma skola (läs: grövre). Bra fyllighet med lite tjärig läderkänsla i munnen. Efter ett par timmar i karaff utvecklas vinet mot den mörka sidan och de sötfruktiga dragen blir mer påtagliga. Ytterligare tid lägger till en viss örtbeska. Det är lite volatilt det här, med ganska tvära kast. Dock är helheten väldigt trevlig, och helst till mat förstås. Lagring ett par år råder nog bot på den lite hoppiga stilen. Både Finare och Godare har prövat och stämplat godkänt. /Erik
Det är första gången vi dricker Geyserville, eller Ridge för den delen, och förväntningarna är högt satta. Teoretiskt blir man lätt övertygad genom bilden av massiv kalifornisk frukt behandlad med fransk filosofi. Resultatet borde bli generositet i balans och fruktdrivet med elegans. Med andra ord formgjutet för våra smaklökar - i teorin som sagt. Med kycklingburgare testar vi tesen i praktiken. Bröstfileerna lindas med bacon, stekytan adderas i pannan och rätt innertemperatur nås i ugnen. Knaperstekt polenta får agera bröd och ugnsrostad paprika samt gelésötad rödvinssås räcker som tillbehör.
2007 Ridge Geyserville är vackert skimrande i glaset. Doften håller det förväntade spåret med välpackad frukt och. Den alltid trevliga kombinationen av jordgubbar, hallon och sötlakrits framträder tydligast. I bakgrunden hittar vi även läder och RX-lim som med de milda fattonerna gör vinet trevligt att sitta och sniffa på.
From the front to tha back, people jump to tha track! Frukten är massiv, fyller munnen och stannar kvar långt in på efterfesten. Fast det är balansen i vinet som lyfter händerna mot taket. Det här är fenomenalt! Närmast leds tanken till blåbärssoppa, elegant och fatlagrad sådan, för känslan är ändå långt ifrån varianten i Mångsbodarna. Så många soltimmar som komprimerats ned i detta glas, utan att innehållet känns varken sötsliskigt eller platt. Intrycket är snarare svalt och vinet klarar dessutom resan mot rumstemperatur utan att förlora dessa karaktärsdrag.
Okej, 2010 har just börjat och den här flaskan är såklart fortfarande i sin ungdom. Balanserat, ungfruktigt och alldeles alldeles underbar idag, men de som vet säger att 5-6 års väntan ger stor utdelning. Då hittar vi också kanske mer av den harmoni som i viss mån saknas i dagsläget. I övrigt kan vi bara gissa. Vad lagrar man egentligen fram hos Zinfandel?
