Det kommer att dröja innan korken dras ur vår sista flaska 2005 Jadis. Om det någonsin sker. Inte för att den behöver ligga till sig, flaskan vi drack i lördags visade tydligt att drickfönstret var vidöppet. Nej, det verkar helt enkelt inte värt ansträngningen, inte ens för en härlig doft av salmiak, grillkol, plommon och grisurin. Eller för en vital smak med frisk och lite busig bärighet. Blir 50% carignan, 40% syrah och 10% grenache lika med 100% magsjuka sjunker slutbetyget bortom alla mätbara skalor.
Slump säger ni. Då var ni inte med och drack samma vin på Les Papilles förra hösten, och framförallt upplevde ni inte efterspelet påväg hem till hotellet i Marais eller den följande helvetesnatten. Då var vinet lite mer funkigt och mindre rent i frukten, men påföljden var otäckt lik helgens erfarenhet.
Kanske behöver min kropp svavel, eller har jag skapat en betingad reflex mot god mat och Didier Barral? Lärda läsare får gärna ge tips och förklaringsmodeller.
ps. Jag har knappt vågat läsa, men för er som törs provade Finare Vinare Barrals nollsjuor i helgen. ds.