Lördag kväll och ångorna från oljefärgen har vädrats ut så pass mycket att vi kan bjuda över vänner. E har med sig kompletteringar till kvällens vinlista och T genusförenklande sällskapspel. Jakten på bra pinot som inte ruinerar går vidare. Efter tips från ärkebloggarna lämnar vi Côte-de-Nuits och rör oss rakt västerut.
Menetou-Salon Les Renardières är daskigt sammetsröd. Ur glaset listas dofter av mörka bär, klister, barr, charketurier och tecken av en historia på fat. I munnen presenteras en fin kryddighet som med en angenäm frukt hänger kvar en bra stund. Örtig kraft snarare är bärig sensualism alltså. Syrorna är tämligen timida, men de räcker för att hålla det hela i styr.
Välgjort och gott utan tvekan, men kanske är det avsaknaden av en förväntad elegans som gör att jag inte blir helt charmad. Bollen skickas till E som även han verkar ha funnit en trevlig personlighet utan att bli helt förälskad. I viktklassen minus tvåhundra kronor står dock kvällens kombattant stabilt på fötterna, inte minst mot hårdare prissatta motståndare från Bourgogne och Kalifornien.
Som matvin finns inget att anmärka. Vi byter kalkonen mot kyckling i monopolets recept, som med den salta ytan och äppliga såsen trivs fantastiskt ihop med vinet. Mums!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar