2000 Nino Negri Mazér Inferno

Fem dagar i sydostitaliens pärla Bari innebär allt för många timmar instängd i universitetets lokaler som får en att utbrista i spontana talkörer för det svenska högre utbildningssystemet och nordiskt juniklimat. Medelhavsklimat innebär dock en välsignelse i form av varma kvällar som lämpligen spenderas i sällskap av goda kollegor och en aldrig sinande ström av antipastitallrikar.
En snabb överblick av vinlistan ger en radda av halvintressanta syditalienare och en riktigt respektabel uppställning från Lombardiets stolhet Nino Negri. Som gruppens tveksamme vinauktoritet tar jag mig friheten att beställa två flaskor av husets La Tense som prövats ett flertal gånger med betyget "A+ basnebb" som utgång. Kyparen åtekommer dock snart med ett stort Scusi! på läpparna och meddelar att dessa flaskor blivit uppdruckna. Hon föreslår istället Mazér Inferno för samma pris och tydligen med en liknande druvsammansättning och jag är inte den som spottar i glaset då det erbjuds moget från norditalien. Denna utgörs till allra största delen av Chiavennasca som är det lokala namnet för Nebbiolo och mindre delar av bland annat pinot noir.
Den första flaskan vi får har något för hög temperatur men visar ändå hur fantastiskt trevligt norditaliens lilla svarta kan bli efter viloläge ett par år. Härliga, druvtypiska toner av varmt grus, violpastiller och multnande rosor möter i glaset. Till detta en färg liknande solnedgångsupplysta tak i Monforte d'Alba. I munnen är det slankt, elegant och med fortfarande vitala syror. Tanninstrukturen är så där perfekt avvägd som bara en mognande Nebbiolo kan bli. Dock märks den höga temperaturen på lite slapp helhet och något bittra toner.
Nästa flaska har helt rätt källartemperatur och nu faller verkligen bitarna på plats. Detta är inget komplicerat vin, men till syditalienska antipasti och ragu di cavallo (i Italien har de heder nog att inte dölja hästköttet bakom larviga eufimismer som "Hamburgerkött") så är det fantastiskt! Med nio år på nacken så är detta vinet fullt drickfärdigt, men kroknar säkert inte än på ett par år även om frukten nog lär vara det första som blir lidande. Kostade 20 euro på restaurant vilket får sägas var ett bra pris. Den svenska importören tycks inte ta in, men de som har husets la Tense i källaren kan förmodligen glädja sig åt liknande upplevelser då de börjar mogna.

Ps. Flaskdesignen har tydligen ändrats sedan 2000, och CT länken gäller 2001.