torsdag 31 december 2009

2lax9 - årsbästalistorna



Une grand année?

Fler viner har druckits än någonsin förr. Källaren har gått från att vara skrattretande till möjligtvis blygsam. Fler viner har druckits i gott sällskap med amatörönologer, vänner och kollegor. Så ja, ur det snäva perspektivet av två enkla amatörer så var 2009 ett stort år. Det första av många, insh'Allah. Utan större åthävor, här är listorna från GAÖ.


Erik

1. Årets vin och mat
Det hävdas ibland att Champagne är den enda dryck som kan serveras genomgående till hel måltid. Även om detta troligen skall tas med en försvarlig nypa salt så finns det tillfällen när inget känns mera sant. Om någon vet så är det personalen på Le Millenarie, en av en hel drös med stjärnkrogar i Reims. När vi besökte den i juni bläddrades det flitigt i den närmast bibeltjocka vinlistan och här finns storheter från från alla klassiska distrikt, men i slutändan kändes regionens egna viner som det enda rätta. Till fem fantasiska rätter, från gös till karamelliserad tomat vidare till ett perfekt rosa ankbröst skötte sig champagnerna felfritt och bjöd på underbara kombinationer. Visst hade en Winston Churchill eller en Dompa säkert skött sig utmärkt till samma rätter, men känslan säger att Mailly Blanc de Noirs och Jaaquesson No. 733 var helt rätt val i sin diskreta men kraftfulla stil som låter maten sjunga ledmotivet.

2. Årets vardagsvin
När regnet piskar, när solen skiner. När du lagt timmar på middagen, när du köpt snabbmat. När natten blir lång, när morgonen blir tidig. Då finns Franz Künstler där för dig med sin kabinett, ivrigt trugande. Under hösten har det bytts från fantastiska 2007 till mer klassiska 2008, men vi fortsätter sorglöst att sippa.

3. Årets provning
Under våren blev jag och Peer munskänkar, vilket bjöd på lyx i form av omfattande provningar en gång i veckan. Dock bäddade den lysrörsluminerade konferenslokalen och almänna studiecirkelkänslan knappats för några stora känsloyttringar. Då har övningarna med amatörönologerna bjudit på fler upplevelsepoäng, ofta under Peers generösa värdskap. Speciellt minnesvärt blev det då vi i början av december ställde ett par av södra Rhones storheter mot varandra och fick uppleva dramatik av närmast grekiska proportioner. Hedersomämnande till Barolo-Barbaresco battle och Champagne för nybörjare.

4. Årets vinresa
Endast en resa i Bacchus tecken har gjorts under året, men vilken resa. Mitt första, men inte sista, besök i Champagne väckte allvarliga planer på bulkköp av GOT-CDG biljetter och årskort på TGV. Allt från avantgardistiska konstutställningar i Pommerys källare till besök hos småodlare uppfyllde och överträffade alla förväntningar. Au revoir, Champagne!

5. Årets poängdiskrepans
Cayuse Syrah och Mas de Boislauzon liggar båda och snurrar runt 100 pinnar från Robert Parker. Med varje nytt vin jag provar så vässas förmågan ytterligare att säga något meningsfullt om det. Inte så mycket om poäng, vilket i och för sig kan vara underhållande, utan snarare om vad som gör att ett vin är bra dåligt eller magiskt för mig. Just därför känns det bra att veta att mina paramterar inte stämmer med Parkers och att jag inte behöver frysa benen av mig eller tömma plånboken för att få tag på hans rekommendationer.

6. Årets Vita
Årets vita är mer av ett löfte än ett infriande. Idag är syrorna närmast frätande höga, mineralerna ger dig stenlunga och frukten är en kuvad träl under dessa grymma despoter. Men den dagen upproret kommer, när ljuset i tunneln skådas och harmonin åter lyser över Rheingaus dalar, då kommer 2007 Berg Rottland att vara magi. När vi provade höll jag den något högre än Nonnenberg, men det kommer att bli ett tätt race om sisådär 15 år.

7. Årets röda
När kollegorna från östkusten summerar 2009 så tycks Pavie och åldrad Barbaresco vara valet för årets vin. Så sköna välsignelser har vi dessvärre inte mottagit på andra sidan men icke deto mindre har det druckits minnesvärda rödviner under året. En Sagratino di Montefalco vid Gardasjöns strand var perfekt mognad och magisk. Roagnas "enkla" rosso har bjudit på underbar mognad och ett matsällskap av sällan skådad like. Men mest minnesvärt är nog trots allt ett vin som intogs i ljusrörens sken ihop med munskänkarna. Corton Grand Cru 2004 från Antonin Rodet bjöd på toner jag inte visste att vin kunde spela. Så var detta också den första bättre Bourgogne jag drack. Om jag vinner kampen mot mitt bankkonto, så blir det inte den sista.

8. Årets söta
Har man haft förmånen att dricka vin från Chateau d`Yquem så finns det liksom inte så mycket konkurrens kvar på den här tronen. En fantastisk upplevelse som lyftes ytterligare av gott sällskap både i form av goda vänner och anklevertoast. A king of nectars, a nectar of kings!

9.Årets Champagne
I denna rubrik skulle jag kunna tillägga nästa bästa. Även där är dock konkurrensen hård med kombattanter som Pommery Louise 1998 och Duval-Leroy Fleur de Champagne 1996. Vinnaren är dock ett betydligt mer anonymt vin som i ren kvalitet inte kan mäta sig med bjässar som dessa. Men att smaka en så perfekt mognad och stor komplexitet var en helt ny upplevelse och gjorde Bernard Tornay 1990 till en solklar vinnare.

10. Årets vinupplevelse
Det har varit ett år i Champagnens tecken. Förälskelsen har blivit djupare, vetgirigheten större och att då få prova en av de verkliga giganterna kändes mycket stort. En lysande harmoni, en käftsmäll av vit tryffel och syror höga som hus. Krug Grand Cuvée är ett i sanning stort vin och 2009 års största upplevelse.

Ett år och ett decennium är till ända. 2010 kommer att bli ett magiskt år och början på ett nytt liv. Om ett par veckor blir vår lilla familj större men redan ikväll får korkarna stanna i flaskan ifall storken skulle komma på besök. Livet som småbarnsförälder kommer med all säkerhet betyda mindre vin, mindre provning och mindre påfyllning i källaren, men en det är en uppoffring som görs med glädje. Nu hoppas vi att 2010 blir ett lysande år i Champagne så att min dotter får ädla bubblor när hon tar studenten.


Peer

Årets vardagsvin
Bland alla dessa nollsjuor av kabinetter, dolcetti och rhonare lyste superfyndet 2007 Saint-Cosme Côtes du Rhône starkast. Den ungdomliga charmen gav svaga knän, men det var uppvisningen med luftning som fällde avgörandet i kampen om årets tisdagsvin.

Årets besvikelse
Utan större konkurrens en defekt 2007 Domaine la Barroche Pure. Närmast mätbart antiklimax. We'll meet again.

Årets champagne
Eriks entusiasm smittade av sig med mer och bättre bubblor. 1990 Bernard Tornay var en minnesvärd lektion i mognadstoner, men för sin otroligt rika frukt drog 1998 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas-François Billecart det längsta strået i år.

Årets vita
Få viner charmade mig så mycket som 2005 Dutton-Goldfield Chardonnay Dutton Ranch, men det var ändå rieslingvinerna som stod för årets toppnoteringar. 2004 Hugel et Fils Riesling Jubilee såg länge ut som en vinnare, men det var vid Breuerbataljen som skåpet ställdes där det skulle stå. 2007 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling var årets vassaste vita, och hamnar nog i toppen igen när den blommat ut i sin fulla potential.

Årets röda
2009 skulle visa sig bli en kamp mellan Franrike och Italien, Châteauneuf-du-Pape och Piemonte. I det sydfranska laget glänste i synnerhet 2007 Domaine la Barroche Signature och 2007 Domaine de la Janasse, superba fanbärare för områdets fenomenala årgång. Andra sidan ställde upp med charmanta 2000 Crissante Alessandria Barolo Capalot och lovande 2004 Prunotto Barolo. Det var dock ett knippe flaskmognad som fällde avgörandet. Årets röda vinupplevelse var 1997 Paolo Scavino Barolo.


Imorgon inleds det nya vinåret. Det bästa hittills!

Gott nytt år kära läsare!

onsdag 30 december 2009

Juldag i Klaveret


Traditionsenlig middag på juldagen innebär att den äldre generationen lämnar plats vid spisen. Upplevde man studentrevolten kan man med andra ord glömma allt vad matlagning heter. Med kusiner och respektive är vi sex personer i det lilla köket och på något märkligt sätt faller alla bitarna på plats strax innan föräldrarna anländer.

Till den enkla men goda musselsoppan dricker vi 2007 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire från Brocard. Vi bjuds på bjussig doft av tropisk frukt tillsammans med purunga chardonnay-mineraler. Smaken är hyfsat stram med tillräckliga syror för den krämiga soppan. Vi gillar extramaterialet de gamla stockarna bjuder på, och till soppan fungerar detta dessutom strålande.


Till varmrätt serveras helstekt kalkon med rödkål och gräddsås. Tre viner gör sällskap där 2007 Kings Ridge Oregon Pinot Noir inleder med trevlig druvtypisk doft av det generösa slaget med smultron, vinbär och fat. Munkänslan är av det sällskapliga slaget, saftigt och infriande, men något platt i jämförelse med de efterföljande fransmännen.


Betydligt bättre är 2005 Louis Jadot Château des Jacques Moulin-à-Vent. Kvällens favorit bland större delen av bordet. Trevlig, genuin doft med en intressant mix av ljusa och mörka bär. Inget syntetiskt i denna Gamay, endast rena, ädla toner. Smaken har bra struktur med högtspelande frukt av det tätare slaget. Allra bäst fungerar vinet som sällskap till maten. Utan tvekan den bästa beaujolaisen jag provat.


Sist ut till varmrätten är 2005 Savigny-les-Beaune Les Bourgeots från Simon Bize. Här märks det att vi klivit upp ett snäpp när doften möter näsorna. Fantastiskt! Nypon, hallon och smultron samsas i den kompakta fruktkorgen. Lite sumpig insjö hittar vi också ihop med några få stjälkiga toner som faktiskt inte stör det minsta. Smaken är åt de stramare hållet med seriös struktur och finfina syror. Kanske lite väl ”gåpåig” för att harmoniera med maten idag, men ett trevligt återseende blir det säkert om några år.


Till stiltonknytena signerade Livets goda provar vi 1988 Taylor's Quinta de Vargellas. Trevlig mogen port med bra tryck i både doft och smak. Stilmässigt dock något mindre intressant än brodern från 1995 vi drack härom veckan.



Stort tack till Svante för gästfriheten och övriga närvarande för en fantastiskt trevlig kväll!

måndag 21 december 2009

2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône



En läsare hörde av sig med synpunkter på bloggens innehåll. Inte så mycket om textens kvalitet eller läsvärde, funderingarna rörde istället den stilistiska utformningen i allmänhet och mängden bilder i synnerhet. Antal bilder per inlägg var på tok för lågt, och allt som oftast föreställde de bara en vinetikett. Eller möjligtvis en kork. Tråkigt, strömlinjeformat och enahanda. Av oss kunde hon minsann vänta sig ett större mått av påhittighet, tänkande utanför boxen eller rent av avantgardism.

Så. Tadaa. Synpunkterna äro hörda och med försiktiga steg lämnar GAÖ det trygga formatet...


-------------------------


Idag kom så jullovet. Spurten var kämpig, men den veckolånga målfållan gör att stunden för målgången, nedsjunken i fåtöljen, kryddas med stort välbehag. Det är ju såhär livet kan vara bortom vintermörker och arbetsbördor!



Fina stunder kräfva fina viner och en bättre variant skall just hämtas i källaren då blicken faller på kvällens matlagningsvin, 2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône. Den veckogamla, halvdruckna flaskan hälls upp och doftar… fantastiskt. Bären är mörka och precisa. Samtidigt som den ungdomliga eldigheten svalnat betydligt. Utvecklingen har varit av det exponentiella slaget och att få en titt in i en möjlig framtid retar lustcentrat till fysiska uttryck. Näsan fastnar oundvikligt i glaset - och mungiporna i leendets ytterläge. Smakprovet glöms nästan av. I munnen har vinet tappat några kilon sen sist och syrorna får mer utrymme i avslutet. Det fanns naturligtvis mer charmerande kraft i smaken under veckans begynnelse, men balanserat landar ändå komponenterna på bägge fötterna. Bravo!
Vi har avverkat några flaskor av det här vinet, med återkommande positiva intryck, och nu är det sannerligen dags för en rejäl hyllning. Vi köper på oss och försöker spara några till framtiden.



måndag 14 december 2009

NV De Venoge Blanc de Noirs


Huset de Venoge grundades av schweizaren Marc-Henri de Venoge i Mareuil-sur-Ay 1837. Mest känd har man blivit för huscuvéen Cordon Bleu som enligt uppgift skall vara en trevlig standardskumpa. Ikväll är det dock en av specialcuvéerna som vankas i glaset, nämligen husets Blanc de noirs, som består av 80% PN och 20% PM. Precis som alla husets viner görs även detta på inköpta druvor från hela distriktet.
Ur glaset bjuds jäsande surdeg, kartiga äpplen, omogna hallon och gott om rått kött. I munnen är det första och helt dominerande draget en intensiv, fruktköttig, sötma. Något förvånad famlas det efter flaskan och eventuella sec noteringar men visst är detta brut vilket också känns när frukten klingar av och går mot ett syrligt och mineralfyllt slut. Här finns också en grön rotfruktston som jag ibland hittar i Champagne och upplever en liten hatkärlek till. Som sällskapsskumpa är det lite för kraftigt för min gom, bra mycket mer så än till exempel Andre Clouets eller Maillys motsvarigheter. Till mat är det däremot förträffligt! Först till en parmesandrypande färskpasta med nötter och senare till vältempererade bitar av Comté och Gruyere. En kul skumpa i en annorlunda stil som jag helt klart uppskattar. (88)
/Erik

fredag 4 december 2009

Från moget till ofärdigt


Chablis Premier Cru Vaillons från Jean Dauvissat i årgång 1997 hittades i ett dammigt hörn i i en vinbutik i Reims. Utan större förhoppningar om flaskans vitalitet och skick, men med en stor nyfikenhet på mogen Chablis, så inhandlades nämnda flaska och har legat ett halvår i källaren. Källardoft är också det första som möter en i flaskhalsen när korken dras. I glaset bjuds ett visköst guldigt vin som väcker oerhörd aptit. Nu blir även doften betydligt mer inbjudande med massor av undervegetation, svamp och flintrök men även den ljuvaste tropiska frukt! Honungsmelon och litchee finns på plats och även ananas i sockerlag. Detta är tydligen ett karaktärsdrag för firman och än tydligare i den Vielles Vignes man producerar från samma läge.
I munnen röjs alla tvivel om att detta inte skulle vara ett vitalt vin! Fullt moget men ändå piggt, läskande och med en syra som är på gränsen till obalanserat hög. Troligen rår inte all lagring i världen på denna attack..Mineraliteten slår igenom även i smaken som med lite luft närmast liknar stenslickande.
Ett oerhört gott vin som får en att vilja fylla källaren med Chablis och luta sig tillbaka. Koplexiteten är inte på GC nivå, men när det är så här gott så glömmer man gärna det. Vinet klarar dessutom ett par dagar i tveksamt försluten flaska i kylen, vilket ytterligare bekfäftar vilket oerhört lagringsbart vin Chablis är. (91)
Idag är det sonen Rene som driver egendomen men jag lyckades inte hitta hemsida. Vinerna kommer till Sverige med jämna mellanrum tydligen.


Jurtschitsch Sonnhoff Schenkenbichl Gruner Veltliner 2006 skall visa sig vara en tungvrickare på fler sätt än det verbala. Serveras blint till mig och ger till en början väldigt få ledtrådar. Känns minst sagt slutet och när det börjar släppa något så är det mörka tropiska frukter och mineralitet som kommer fram. I munnen bjuds det på låga syror, viss beska och det som runt bordet dubbas till dålig grogg. Ett inte helt balanserat vin där alkoholen (14,5%!) tyvärr får spela förstafiol. Blir med tiden mer intressant och de värsta groggdimmorna ångar bort, men troligen inget jag springer ner trösklar för i framtiden. (82)
Jag famlar i mörkret och rotar i gewurzlådan när det skall gissas, får avslag där och drar vidare mot Pinot Gris, men till GV kommer jag aldrig. Efter att tidigare bara smakat på friska, fräscha och fruktiga varianter runt hundringen är detta klart annorlunda..


Andert Josef Trockenbeerenauslese Chardonnay 1998 är en något udda fågel som hittats på spritpråmen i Puttgarden. Vinet har en guldigt nötbrun färg och en viskös konsistens. Doften ger inlagda fikon, kanderade nötter och en klar ton av Sheeryoxidering. P famlar i mörkret, och den som satt detta som Chardonnay är värd både tre och fyra betyg..Fortfarande friska syror och till ost är det oerhört trevligt men troligen har den omilda pråmbehandlingen av denna flaska inte gjort den särskilt väl. Kul vin dock som väcker intresse för TBA genren, andra tips?

Systembolaget vill med novemberlanseringen av Beaujolais Villages Nouveau från Maison Coquard hålla liv i traditionen där en viss del av årets produktion släpps redan samma höst. På 70-talet kunde detta säkert frammana köer av Graillotrang, men i alkoläskens och e-handelns tidevarv så tycks intresset vara något svalare.. För 75:- vinner dock nyfikenheten över tveksamheten. Direkt ur flaskan syns spår av maceration carbonique i form av små knappnålsbubblor. Helt i linje med förväntningarna är det godistoner och blåa bär som dominerar doftspekrat. Tankarna går inte helt osökt till Vira Blåtira för er som konserverade ert innanmäte med den under det tidiga 1990-talet. I munnen är första intrycket att det faktiskt är riktigt friskt och gott, med en pikant liten syra och om inte tanniner så i alla fall en liten torrhet på slutet. Efter ett halvt glas tar det dock stopp och jolmigheten, som annars bara hittas i ljumna whiskey och cola, tar över fullständigt. Efter ett par tre dagar i kylen kommer flaskan till heders igen som vätska till ett lasagnekok och nu har det faktiskt hänt lite! Nej, det har inte blivit en elegant pinotkusin från landet, men det har i alla fall kommit till en del syror, det värsta bubblet är borta, och till en snäll lasagne är det klart drickbart.

p.s fråga mig inte vad som hänt med formatteringen av detta inlägg...
/Erik



onsdag 2 december 2009

Rhonad på konfekten


Den virtuella torkan avspeglar på intet sätt amatörönologernas reala vinkonsumtion. Hösten har bjudit på många goda flaskor, men sällan har en uppställning sett så lockande ut som ikväll. När systemet, assisterade, av sveriges piggaste importör bjuder ut hundrapoängare till reapriser är vi inte sena att haka på. Peer gör en djupdykning i källaren efter lämplig matchning med fruktslampighet, södra Rhone och 2007 som ledstjärnor. Han är således den som får åka halvblint, Erik på trekvarten och övriga amatörer famlar fullständigt i mörkret. Men först ; en gomrensare!

Vin 0

I glaset bjuds en blek mässingsfärg med ett diskret porlande. Doften bjuder på kärleksfullt hemkokat äpplemos, med några kart islängda för karaktären. Citrusfamiljen representeras av en lime-grape korsning som väcker intresse. En släng av den blommiga honungssleven är också med i spelet.
Munkänslan är krämig och intensivt fruktig med höga syror som för tankarna till både äpplevicks och det sura hockeypulvret. Med lite tid kommer gummi och lite vår sjösten fram i doften. Dock dör moussen av förhållandevis snabbbt.
Gissningarna går åt ganska ung Chardonnaydominerad Champagne utan årgångsbeteckning. E tycker att det borde finnas en del Meunier i detta.

1998 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas Francais

En trevlig sällskapschampagne som ännu inte nått mognad. Kanske inte helt lever upp till priset men prestigeskumpa på halvflaska är oerhört trevligt. Finns i skrivande stund kvar flaskor i Malmö.

Med rensade gommar och svultna magar kastar vi oss nu över kvällens huvudbegivenhet.

Vin 1
Ljust blålila, medeltransparent. Möjligen en liten röd antydan. Bjuder upp till dans med en massiv frukt ur glaset, och då ur den mörkare delen av skalan. Tillkommer gör färsk svett, läder, färska hackade örter och några tomatkvistar. Utanpå ,eller över, detta ligger ett rejält täcke av kirsch.
I munnen infrias förväntningarna som doften gett om massiv, silkig frukt. Här finns även en pikant beska som det råder delade meningar om och förstås en rejäl dos alkoholvärme. Ett visst konsensus tycks råda om att det är på gränsen till vad nebbioloskolade pojkar tål. Balansen och syrorna finns där inte riktigt i dagsläget men så är detta också ett barnarov i den högre skolan.

2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet

Robert Parker tryckte till med 100 pinnar och endast de med vassa armbågar fick del av den hårda tilldelningen vid tisdagens nyhetssläpp. Tvärslut på fem röda. Kvällens panel är inte helt enig, men ingen är beredd att sträcka sig till tresiffriga höjder. Endast Grenache och Mourvedre i detta vin.


Vin 2
Samma skola som i första glaset, men om ettan var den stöddiga clownen som hörs och syns är tvåan den tyste James Dean-kopian längst bak i klassen. Mörkt blålila och tätt i glaset. Ett intressant doftspektra med grus, mörkt frukt, rökt korv och säckvis med torkade örter. Elegant, och för den som inte vet bättre kan man lätt hamna några distrikt österut.
Ljuvlig munkänsla där sexig frukt möter pefekt avvägda syror i en lysande harmoni, så här ska det se ut! Finslipade tanniner adderar till en struktur som räcker riktigt långt på vilken årsbästalista som helst. Konsensus om storhet kring bordet.

2007 Domaine de la Janasse Chateauneuf du Pape


Parker "snålade" med 94-95 pinnar till Janasses standardcuvée. Firman gör även en Vielles Vignes som enligt uppgift skall vara något utöver det vanliga. P har köpt i Paris för det i sammanhanget mycket låga 300 kr. Ingen svensk importör.


Vin 3

För att fortsätta på den något krystade skolanalogin så har vi nu definitivt kommit till obs-klassen. Utseendet påminner om de föregående kombattanterna men doften spelar andra ackord. Terpentin, linoljefärg och våt papp i mängder. Smaken är helt platt utan vare sig frukt eller syror. Näsor sticks djupt i karaffer och visst anas en ljuv hallonfrukt någonstans långt där nere, men P får något djupt sorgset i blicken när det går upp för honom vilken flaska det är som dött den tragiska korkdöden. Synd på så rara ärtor.

2007 Domaine la Barroche Pure

Ahhh! En mycket emotsedd provning blev till sand. Människor har blivit skruvkorstalibaner för långt mindre. Monetär ersättning fås förhoppningsvis från SB, men emotionell och framförallt verklig i form av en ny flaska torde bli svårt.



En oerhört trevlig provning med en något bitter eftersmak. Också en nyttig kalibrering av egna smaklökar mot den tjocke advokatens. P skall ha ett stort tack för arrangemang och gästfrihet!

/Erik


tisdag 20 oktober 2009

2008 års pärlor med Munskänkarna



Vi lämnar kameror hemma och beger oss till Burgården där Munskänkarna dukat upp åtta inköp från nyhetslanseringarna 2008.

Vi inleder med två vita viner. 2005 Clos Saint Yves från Domaine de Baumard fintar oss lite med sin lätta doft av päron, nyslaget gräs och karamelliserade popcorn. Med facit i hand fanns kanske den våta yllen där, men Chenin blanc nämndes aldrig i gissningsleken. Munkänslan är oljig med viss sötma och okej syror, men det tveksamma slutet gör att vi ger tummen ner. WS är mer positiva med 90p. Något bättre är kombatanten från Rueda, 2006 V3 Viñas Viejas Verdeja. Fruktig doft med inslag av krita, bivax och en ansenlig dos rökt makrill. Smaken är torr och riktigt kryddig och även detta vin har en fet textur. Verdejo premiär-visar från en god sida ikväll, men bör nog förtäras något svalare.
Kvällens andra match står mellan Cahors och Mendoza. Japp, här ska det drickas Malbec från gamla och nyare skolor. Chateau Lagrézette har tydligen stått på plats i 500 år och dagens vin skördades 2003. Doften står som en kvast ur glaset med massor av rök, gröna paprikor och mörka bär. Smaken domineras av ett kärvt anslag flankerat av ihärdiga tanniner. Eller är det rester av kärnor och stjälkar vi känner? Frukten hörs inte alls i all kärvhet och är inte avslutet lite kort? Nä, vinet når inte riktigt fram. Precis som kvällens risotto. Som vi i alla fall kan salta. Vi tittar istället till höger där Trapiche ställer upp med sin Single vineyard från 2004. Här är doften mer finslipad med tjärat tågvirke, rökt korv, tomatkvistar och svarta vinbär. I munnen får frukten ta plats i en längre och bättre balanserad kropp. Hantverket känns polerat och välnyanserat utan att bli alltför insmickrande.
Sedan blir vi konfunderade när nya glas hälls upp. I pappren skrivs doftnoteringar om mörka bär, barrskog och lite örtkrydighet i en överlag billig känsla. Bra tryck i frukten, visst, men var är syrorna? Och är känslan inte lite simpel? Paolo Scavinos 2005 Barbera d'Alba affinato in carati lever varken upp till förväntningarna eller prislappen (229kr). Sparringpartner blir en annan modernist, Luc Perrin. 2006 Domaine Roger Perrin Chateauneuf-du-Pape har en varm doft i mörkare stil med tydligt framhävd frukt. Tomatkvistar, nypon och franska örter ackompanierar. Tyvärr upplevs smaken lite väl trevlig och i en matchsituation som denna är vinet väl blygt. Ryggläge, lammstek och konkurrensfri uppmärksamhet blir nog reckomendationen.
Sista påfyllningen och smilgroparna reagerar autonomt på kvällens sjunde glas. Doften sprudlar av lyxig cassis, blåbärssoppa, torkad frukt och nägra gröna paprikor. Smaken är fruktpackad och strukturerad. Gissningarna landar på Cali-Cab, men det bli bara hälften rätt i 2004 Havens Merlot. Godast ikväll.
Till sist ett vin som trots vissa tveksamheter ändå leder oss till rätt land och druva. Doften är inledningsvis lite unken men efterhand tydliggörs den tydliga frukten, inbäddad i rostade fat. Smaken är åt det syltiga hållet och trots detta hamnar tunn i anteckningsblocket. Inte speciellt roligt. Det finns mången bättre Aussie-Shiraz än 2005 Heathcote Estate, i synnerhet i prisklassen +250kr.
Tack Kjell Nygren, Mats Bjurnet och Munskänkarna för den trevliga återblicken!

tisdag 13 oktober 2009

Champagne med GAÖ



Efter mycket om och men (läs: Doodle och framförhållning) var det äntligen dags för den efterlängtade champagneprovningen. E stod för startfältet samt den dokumenterade bakgrunden och övriga deltagare såg fram emot ett halvdussin nya erfarenheter.


Glas nummer ett är transparent ljusgult. Doften är genomgående fräsch med påtaglig mineralton i trakterna av en frisk havsbris. Efterhand adderas brödkryddor och apelsinskal som för tankarna till Rutes gotlandsbröd. Smaken är medelfyllig med pigga syror och en helt okej längd. God och välgjord Blanc de blancs.

NV Pierre Peters Cuvée de Réserve

Denna standardcuvée har imponerat förr, men frågan är om den inte lyser extra starkt ikväll. Enligt importören äger huset 17,5 hektar runt Le Mesnil i Côte de Blanc och till denna cuvée ska sex årgångar från olika grand cru-lägen ingå. Tilltalande pris och dessutom i variant som halvflaska.



Glas nummer två har en något mer gyllene ton än det första glaset. Ett smörigt täcke dominerar initialt doftintrycken, med några få bitar röda äppelskal som följeslagare. En liten besk ton hittar vi också. Och trots att hängmörat kött får sällskap av rumsvarm dubbelnougat är doften rätt så angenäm. I munnen är strukturen bastantare än i föregående vin, med fyllig men något kort smak. En trevlig beska hamnar på pluskontot, men annars har smaken i övrigt mycket att önska. Flera röster höjs om en mousse som fläker ut sig alltför yvigt och en något trist helhetspresentation.

NV Mailly Grand Cru Brut Réserve

100% PN från uteslutande grand cru-iägen. Ikväll imponerade dock hemsidan mer än vinet i sig.



Glas nummer tre har en i sammanhanget mörkare gul nyans. Doften är åt det brödigare hållet med kummin och kardemumma som representanter från kryddhyllan. Vidare tillkommer sötmandel, en knäckigt crème brulée samt en lätt dust av aceton. Smaken är brödigt fyllig med balanserande syror och en härligt pigg mousse som bidrar till en bra spänst. Vi får associationer till en fräsch mojito, med rikliga mängder färsk mynta. Riktigt gott!

NV Bollinger Special Cuvée Brut

60% PN, 25% CH,15% PM. Flest röster som kvällens favorit.




Glas nummer fyra är det mest transparenta av kvällens viner, med skiftningar åt det silvriga hållet. Doften bjuder på tropisk frukt och godisartade toner. Känslan är onekligen enkel. Smaken är förvisso fräsch av citrus, men ack så tunn och ointressant. Vi bör ha gått ner ett steg i prisklass. Och kvalitet. Ledtrådar leder oss via godistoner till Gamay, men inte kan det väl vara Geisweiler?

Geisweiler Crémant de Bourgogne

Så många gånger vi druckit detta, men aldrig har det väl smakat såhär? Flaggan falnar något mellan kvällens stöddigare medtävlare.




Glas nummer fem påminner till utseendet om det vin nummer ett. Nougat och röda äpplen är de associationer som står ut i den annars ganska endimensionella doften. I munnen glesnar den ganska fylliga inledningen snabbt ut och kvar blir citrus i området kring blodapelsin. Enkelt, hyffsat välgjort men lite väl opersonligt.

NV Champagne de Pompadour Brut

En gång i tiden bolagets billigaste skumpa från Charles Ellner i Épernay. Huset producerar runt miljonen flaskor per år, och frågan är om inte detta specialproduceras för Sverige? I sin okomplicerade men insmickrande stil fungerar detta säkert bättre som oskyldigt pratvin än som provningskombatant.





Glas nummer sex liknar mest en uppslagen Sofiero. Minus skummet. Nyfikenhet, förvåning och förvirring präglar signalerna mellan doft-, lust- och förnuftcentra. Här serveras sötmättad tropisk frukt och karamelliserat socker följt av honung, omega-3 kapslar och våt ylle. Kolsyrad, ädelrötad chenin blanc med andra ord. Smaken är rejält fyllig och fruktsötman dominerar innan en knorr av beska avslutar. Det smälta sockret återkommer även här och sig några tappra syror gör sig tack och lov påminda. Upplevelsen liknar inte mycket annat. Åtminstone inte med champagne på etiketten. Den här måste ha några år på nacken.

1990 Bernard Tornay Millésimé Brut

E är bjussig nog att bjuda på denna flaska som inhandlades på plats i Champagne. Stor årgång, liten producent och kvällens intressantaste glas.




Och plötsligt var flaskorna tomma. Tack samtliga för en fantastiskt trevlig kväll!

tisdag 6 oktober 2009

2007 Domaine La Barroche Signature


Oktobersläppet passerade oss utan större ceremoni, och det känns som att amatörerna i väst istället fäster blickarna på den andra dagen i november som hägrar med namnkunniga nyheter. Bland annat pytsar Bristly ut mer av Julien Barrots hantverk, vilket lockar oss till ytterliggare en förhandstitt. Terroir välkomnade sommaren i juni och nu har det alltså blivit dags för Cuvée Signature. Här plockas Grenache, Mourvedre, Syrah och Cinsault (66/15/13/6) från separata lägen, och vinifieras också individuellt. Mourvedren lagrades i gamla barriquer och övriga druvor på foudres.




Umpf, den inledande doften bjuder på bra tryck av körsbär och signifikativa hallon. En liten örtighet och rester av sommarens grillkol fyller på, och efter hand även granbark och salmiak. Ett rubustare men svalare intryck än Terroir, helt i linje med innehållsförteckningen kan tänkas.
I munnen handlar det till stor del om välpaketerad frukt - enormt generös, men med välskräddad hållning och läskande finish. Inget fel på doftupplevelserna, men det är i de njutbara klunkarna som vinet vinner mark. Detta är helt enkelt så rackarns gott i vad man lätt tror är dess enkelhet. I själva verket handlar det nog mer om väl passande pusselbitar av stagande syror, ljuva tanniner och smaskig frukt.

Vi försöker utan framgång att hitta anledningar till lagring. Harmoni? Komplexitet? Äsch! 2007-charmen förför oss utan invändningar och vinet har som sagt en förvånansvärd balans för den ringa åldern. Det är bara att dra korken och njuta, så praktiskt!

torsdag 1 oktober 2009

2006 Tollot-Beaut Aloxe-Corton



Amatörönologerna fortsätter bloggosfärens följa-John och sätter ytterligare ett hack i Tollot-Beaut stolpen. Bourgognekontot gapar tomt både på erfarenhet och källarsaldo, men detta nyhetssläpp står kvar på hyllorna och bjuder ut sig. En (bak)tanke om lämplig måltidsdryck till plommonspäckad mitt-i-veckan karré finns också med i ekvationen.
En skvätt i glaset och resten i karaffen, så åker vi. Vackert rubinrött är. Men nu är det inte titta på vin vi ska göra. Doften öppnar med en hel hög jordgubbsgodis. Känns lite simpelt men detta blåser lyckligtvis bort och ersätts av äkta fraise direkt från det leriga landet. Rått kött, lövhög och lite järn ansluter och visar fint teamwork. Visst är fatbehandlingen inte osynlig, men ej heller påträngande.
I munne är det slankt, slankt, slankt utan att för den delen tulla på fylligheten. Svår ekvation, Tollot-Beaut klarar biffen. Pigga syror med hygglig längd och en angenäm tanninknorr. Komplexiteten är inget man skriver kors i taket för men för den som orkar vänta kommer nog både en och två dimensioner läggas till. Med tid i glas och karaff kommer trevliga toner av tjära och salmiak fram som uppskattas! En dag i tveksamt försluten flaska ger lite ogina syror som jag i all min okunskp inte kan dra några större slutsatser av. Jobbade urgött ihop med karré, plommon, mandelpotatis, svamp och grädde. Ett på det hela taget riktigt trevligt vin som kittlar Bourgognenerven och lockar till upptåg.
/Erik

tisdag 22 september 2009

2006 Tollot-Beaut Savigny-Champ-Chevrey 1er Cru



Ibland behövs en påminnelse, en uppryckning. Den tänkta matchningen blev ett soloframträdande och nu får det allt vara dags att redovisa minnesbilderna.

Den speciella doften av nyregn är det första som slår en. Sedan nypon, nedfallna löv, kåda, en dust av knallpulver och lite fatkrydda. De bäriga inslagen är av godiskaraktär. På ett bra sätt.
I munnen känns vinet förvisso ungt men upplevs ändå ganska generöst. Medelfylligt och ganska långt i avslutet. Syrorna är inte de högsta, men det lätta och lite friska anslaget gör det ändå läskande att dricka. Den beryktat flitiga fatanvändningen är varken nåt som stör, eller märks speciellt mycket för den delen. Med tiden ökar harmonin och en silkigare sida framhävs. Och det sista glaset är också det godaste. Från att inte riktigt övertygat till att locka fram lusten till ett framtida återseende, med andra ord. Och några flaskor finns fortfarande kvar.

Sådärja.

söndag 6 september 2009

2006 Matteo Correggia Roero


Fredagskänsla!

Schhh… Sluta kom med rationella påståenden att vi har 40 arbetstimmar kvar innan helgen är över. Känslan säger att det är fredag. Basta! Teaterbiljetterna ligger på köksbordet och italienskt snabblagat ska kombineras. Med vin från slowfoodland, vad annars?

Matteo Coreggia var mannen som beslutade sig för att lysande vin även kunde skapas norr om Tanaro och är själva orsaken till Roeros DOCG-status. Efter en tragisk traktorolycka 2001 är det idag änkan Ornella som har främsta ansvaret på gården. För mer läsning bjuder Ulrik på ett besök by proxy.

2006 Roero DOCG
är transparent rubinröd i glaset. Doften är klassisk – nypon, rosenbuske och sötmandel. Fortsättningen leder till en orientalisk kryddlåda och tomatreduktion.
Vi tar ett smakprov medan gnocchin blir färdig och pang!, så sitter tungan fastlimmat i gommen medan snålvattnet rinner till längs kindtänderna. Här styr syror och tanniner i nybildad koalitionsregering! Kroppsligt är vinet av det lättare slaget, och de exemplariska syrorna bidrar till det friska intrycket. Tveklöst ungt, gynnas verkligen av mat idag och kommer att bli hur trevligt som helst av några år på rygg.

Det doftar och smakar onekligen nebbiolo och prestationen ligger helt klart jämsides med de mer namnkunniga appellationerna söderöver. Hade man prickat in grannområdet blint? Knappast. Och även utan ögonbindel är Roeros typicitet svår att precisera. Det bekymrar en kunskapshungrig novis i sisådär 90 sekunder. Sedan fortsätter han att njuta.


och... Klungan är genialt roliga. ALLA som har chansen bör gå och se Det är vi som är hemgiften!

söndag 23 augusti 2009

1998 Peter Lehmann Stonewell Shiraz


P och Å kommer på besök med stilla samvaro och kabinettsippande i åtanke. Jag smider dock andra planer och frågar om man kan få erbjuda ett rött vin istället. Intresset för kvällens vin var stort på mellansläppet för ett par veckor sedan och de 12 (?) flaskor som tilldelats Göteborg gick åt snabbare än ett rykande färskt Gotlandsbröd i en sovjetisk brödkö. För min egen del var inköpet en del förhoppning om kunskapsbreddande i genren kavlitetsshiraz från nya världen och förstås en del att få dricka ett moget vin från vad som tydligen är the best vintage in living memory. En av förhoppningarna upfylldes, en kom på skam. Formalian säger att vinet kommer från gamla lågavkastade stockar från topplägen i Barossa, varav Stonewell anses vara det främsta, och har sedan både jästs och lagrats på ny fransk och amerikansk ek i 20 månader.
Direkt ner i glaset har vinet ett utseende av vad jag föreställer mig att blodfläckad tjära ser ut som. Tätt är inte ens förnamnet. Tidens tand tycks inte tagit något större bett i denna palett. Doften öppnar rejält rökigt, först lägereld för att sedan svänga mot välrökt sidfläsk. Exkursionen i charkdisken fortsätter sedan bort mot det råa köttet innan vi går ut till baksidan av affären där högvis av utrangerade, övermogna plommon och körsbär ligger och förmultnar. Längre ner i gränden står en gammal dam och tvättar bort ett lite sjavigt nagellack med en rejäl dos aceton. Även utan lätt krystade metaforer så är det svårt att komma ifrån att man gärna låter fantasin vandra när snoken kommer i närheten av detta vin, sniffylicious!
I munnen är det första som slår en de fantastiskt vitala, och läskande syror med en fantastisk längd. Nota bene att det inte är ungbusig Barbera vi pratar om, men med ett bagage av fördomar om australiensisk Shiraz sålåg förväntningarna någonstans i höjd med flytande björnsbärssylt. Tanninerna är, i brist på ett bättre ord, något volatila. Aldrig särskilt framträdande men de pendlar mellan välintegrerade och ickeeexisterande. Detta får dock troligen tillskrivas den något omilda behandligen mellan flaska glas och karaff. En liten läskande järnig ton finns i bakgrunden som uppskattas. Som P konstaterar är det den fantastiska strukturen i detta vin som är dess verkliga storhet. De enskilda komponenterna får stå tillbaka för en stor och välkomponerad helhet. Blint prickar P kontinent och druva, men slirar ungefär ett decennium på årgången.
Nå, saldot på erfarenhetskontot fylldes utan tvivel med flera decimaler, således var det förhoppningen om ett moget vin som kom på skam. Sanning att säga kunde inte heller jag utifrån min bristfälliga erfarenhet inte finna en enda sekundär arom i detta vin. Möjligen var tanninerna mer närvarande när vinet var yngre men nu var det ju inte tanniner jag var på jakt efter. Nästa flaska öppnas inte på denna sida 2015. 2002 och 2003 finns i BS och kan med reservation för årgångsvariation varmt rekommenderas.
/E

tisdag 18 augusti 2009

Torphelg


När syster och svåger bjuder in till sin nyköpta accessoar "Torpet" har jag och Y svårt att tacka nej. På den sista grusvägssnutten ägnar vi åt den småländska folksporten kantarellrally vilket i korta drag innebär att man tvärbromsar och rusar ut vid minsta anblick av det gula guldet. En sträcka på ett par hundra meter säkrar en försvarlig mängd och kvällens risotto är räddad.

Ur den bördiga hallandsmyllan plockas också mangold, färsk lök och rosmarin till den, i väntan på egna köttdjur, butiksköpta ryggbiffen. En god skvätt av kvällens första vin får puttra ihop med riset och fläktbristen gör sig snart påmind i form av ett Lützenliknande lock i hela köket som för ljuva dofter med sig. Trimbachs basriesling har prövats förr och uppskattats främst för dess förhållandevis strama och matvänliga profil. Även ikväll levererar vinet men kanske inte på den nivå man hoppats på från en upskriven årgång. Mineraliteten är det inget fel på, vid högre temperaturer balanserar den farligt nära lite bitter beska. Syrorna är en gnutta låga men på det hela taget är det ett bra och seriöst vin.

La Bastide Blanche inköptes på rekommendation med löften om riktigt vin! Första flaskan öppnades för ett par veckor sedan och förblev obloggad på grund av svårtolkade intryck. Den flaskan bjöd på mycket knuten mörk frukt och öppnade sig inte märkbart av en dag i öppen flaska. Nåväl, sluten mörk frukt är nu inte något problem i sig, det var däremot den svåridentifierade och inte helt angenäma doftton som fanns. Var det kanske blöt wellpapp? Också i smaken återfanns en märklig, lite bitter ton som tillsammans med doften bekräftar att något med denna flaska inte är helt kosher. Även kvällens flaska bjuder på samma hårt knutna doft då den öppnas men efter ett par karafftimmar återfinns betydligt trevligare och öppna toner av läder, blommor och jordiga bär. Ryggbiff och risotto är en härlig matchning till vinets höga syror och tuffa tanniner. Efter maten knyter sig vinet något igen och det är utan solklar övertygelse, men med höga förhoppningar, jag köper ytterligare ett antal flaskor och lägger till ro i källaren.
/E

2000 Alessandria Crissante Barolo Capalot



2000 Barolo Capalot är lätt transparent med en tydlig tegelkant. Vi bjuds på en mogen doft med en lätt kryddig ton. Läder och tomatpuré får sällskap av sötlakrits och ett nyöppnad packet russin.
Munkänslan är halvfyllig och skvallrar även den om vinets mognad. Det varma året bjuder på härligt fullmogen frukt, samtidigt som syrorna är tillräckligt friska hålla uppe spänsten. De sandiga tanninerna är ordentligt tillputsade av vinets nioåriga liv men bidrar ändå till den balanserade strukturen. Alkoholen (14,5%) känns av med en viss eldighet, men det är inget som stör totalintrycket.
Okej, möjligen förstärks upplevelserna av vi sällan dricker åldrade röda viner, men vi njuter verkligen till fulla drag - såväl till kantarellrisotto på egen hand resten av kvällen. Nebbiolo gör oss sällan besvikna och när mognadsdimensioner läggs till pluskontot hamnar omdömet uppe bland årets trevligaste vinupplevelser.

Detta var nog någon av de sista tvånollnollnollorna, idag listas vinet från 2004. Om än full av potential gav den årgången ett något motvilligt intryck för nio månader sedan, med riktigt knuten frukt och bångstyriga kaffesumpstanniner.

Riktigt bröd



Jo, jag har förvisso läst Den hemlige kocken där Mats-Eric Nilsson beskriver det bröd vi köper som ”inplastade, doftlösa och utslätade brödprodukter”. Ändå slås jag över hur förbaskat gott det är med riktigt bröd. J är på besök för Way out west och bjuder som tack för husrum på stenungsbakat bröd från Sveriges största ö. Pomerans, sirap, farinsocker, anis, fänkål – ja alla ingredienser anas bakom den saftiga konsistensen. Och den knapriga skorpan. Jag resonerar tyst med mig själv om det är rimligt att börja dagen med en halv limpa i magen. Och finner mig skära tunnare och tunnare skivor för att på något sätt bevilja backning av det gudomliga brödet. Bli inte förvånade om Gotlandsbrödet koras till Sveriges främsta senare i år.




ps. Bilden från Rute stenungsbageri är lånad från Pain de Martin.

ps. För er som har närmare till Kastellgatan än till Gotland rekommenderas alvar & ivar.

onsdag 12 augusti 2009

2004 Tenimenti Angelini Brunello di Montalcino Val di Suga


Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida


Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer

Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer



Nio månader är lång tid. Nio månader av otålig väntan på det som länge var något som andra höll på med. Medveten kost, avhållsam relation till alkohol och otaliga timmar av förberedelse. Hur långsamt än tiden ibland gick, kom så plötsligt datumet som länge varit inringat i kalendern. Det hela började lugnt och fint, dagen skulle bli bli lång nog så det fanns ingen anledning att jäkta. Ju längre tiden led desto värre blev dock smärtan. Tre timmar, fem timmar, åtta timmar – och arbetsdagen var långt ifrån slut. Vissa stunder var önskan att ge upp sånär på att besegra viljan att fortsätta. Andra stunder infann sig en rofylld lycka som sopade bort alla tvivel och all smärta. Efter nästan tolv timmar av smärtsam kamp är plötsligt allt över. Totalt utmattad ser jag min älskade Å i ögonen och kan inte riktigt tro att det är sant - jag gjorde det!




Väntan på Val di Suga är också den över. Länge har listorna sagt 2004, men något slags rekord slogs nog innan den nya årgången även dök upp i hyllan.
I glaset är vinet vackert transparent brunröd. Doften inleder försiktigt men trevligt. Söta körsbär, plommon, röda äpplen, lite fatkrydda och en frisk floral ton jag ofta hittar i brunello. Angenämt snarare än häpnadsväckande.
I munnen framträder en ganska finlemmad sötfrukt. Anslaget spelas i mezzo-forte med tillsnyggade tanniner och stöttande syror. Genom ett ganska omedelbart diminuendo tonas dock allt ner mot det medellånga och avrundat bittra avslutet. Å ger omdömet ”Gud vad gott!” och gissar en kostnad på 70% av inköpspriset. Själv undviker jag de religiösa referenserna, men håller både med om den trevligt slanka stilen, hur gott det smakar till pappardelle med portobello – och vad vinet kanske borde kosta (utan att trampa för långt in på den infekterade prisvärdesdebatten). En välkommen inledning på nollfyrorna från Montalcino.

ps. Ja, detta vinbloggen som citerar Kenta Gustafsson! ds.

fredag 7 augusti 2009

2006 Nebbiolo d'Alba Rocca Giovino


När SVT bjuder på öringfiske från världens alla hörn är det få saker som kan hålla mig och min svärfar ifrån tv-soffan. Mellan kvällsdoppet och programstart inventeras källaren på drickfärdiga rödtjut med nedslående resultat. Kvällens vin skulle troligen vinna på att få sova i fred ytterligare en tid, men i brist på annat får det duga.
Vinet köptes på plats hos Gigi Rosso i den del av Castiglione Faletto som med lite god vilja kan beskrivas som modern, men knappast som charmig. Denna del var också den första vi mötte på våra irrfärder i Piemonte och gav oss en liten klump i halsen innan kullarna började rulla och resan genom det magiska pärlbandet av byar som viskar sina magiska namn "Laaa Moooorra" "Seerraluunga" och slutligen juvelen "Mooonfortee" på allvar började. Hos Gigi blir man väl mottagen av en expatrierad brittisk ung kvinna med betyg från charmkurs. Om man pressar henne berättar hon motvilligt historien om hur Gigi blev hovleverantör av husets frizzantetjut Dolcino (!) till den amerikanska flottan.

Nåväl, kvällens nebbiolo kommer från huvudsakligen från lägen i Serralunga och har fått ett år på ek innan det når marknaden. I glaset har vinet en lovande transparens med en svag antydan till tegelkant. En något parfymerad doft av ros(envatten) drar jämt med toner av mognande körsbär och vildhallon. En svag ton av aceton gör sig också gällande.
I munnen bjuds på friska nebbasyror och en trevlig örtbitterhet men tyvärr också en aning uttorkande tanniner. Jag tror mig kunna tolerera, och uppskatta, rejält med garvsyror men här står de tyvärr inte helt i paritet med den något klena frukten. Årgången är det inget fel på, så vad det är som fattas är inte helt klart. Kanske är fatbehandlingen något omild, eller så krävs helt enkelt mer tid. Till en opastöriserad Brie, Saint Agur och Morbier kliver dock vinet fram och harmonierar fint.
/E

tisdag 28 juli 2009

Bloggtorka, semester och källarbygge


Utan att hänfalla allt för mycket åt nostalgi och klyschor så har de senaste dagarnas höstliknande väder givit en viss känsla av att sommaren trots allt lider mot sitt slut. Att sakta närma sig foldrarna märkta "Jobb" på datorn ger samma känsla ytterligare bränsle. Nåväl, tid att minnas de viner som under de senaste veckorna intagits under uppsluppna och okomplicerade former. Oftast i ett sällskap som av olika anledningar inte dricker vin eller som inte hyser något större intresse. Ledorden har med andra ord varit drickbarhet och publikfrieri.

E. Guigal Cotes du Rhone (2005)
Det var ett tag sen sist, men Guigals basröda med prenumeration på fyndstämpel från vinjournalister fortsätter att leverera! Detta exemplar har legat till sig i snart ett år och viss mognad kan skönjas. Kryddörter, mogna plommon och välintegrerade tanniner jobbar gott ihop. Som en smäck till mjuka ostar och tillika korvar. Ett par flaskor läggs undan för att se vad som händer.

Fontanafredda Langhe Nebbiolo (2006)
Ytterligare en trotjänare i sortimentet från giganten i Serralunga. Förhållandevis ursprungstypisk med viss grusighet och mörka bär. Saknar dock en del syror och en gnutta för mycket vanilj och sötfrukt för min smak. Lite samma invändningar som jag tidigare haft mot firmans basbarolo. Men snyggt och välgjort är det.

Schwaab-Kiebel Erdener Treppchen Riesling Auslese (1994)
Ett av SBs släpp av gammelmosel från i våras. Detta är tredje flaskan och hittills har flaskvariationen varit imponerande låg. Honung och tropiska frukter dominerar, och man saknar en del mineralitet som gärna hade fått presentera sig i form av form av diesel eller gummi. I munnen hålls sötfrukten i schack av fortfarande vitala, om än snälla, syror. Trevligt bersåvin och man kan bara hoppas att SB fortsätter att leverera tyska restlager.

Alpha Zeta A Amarone (2005)

Jag skall villigt erkänna att Amarone inte är någon paradgren för mig. Denna flaska var således att likna vid ett barmhärtighetsmord. Tankar fanns om att lagra för att se ifall lagrad Corvina skulle vara min påse, men tålamodet tröt och en tanke om Amaronens påstådda publikfrieri fick råda. Mycket riktigt blev flaskan också väl mottagen av svärfamiljen. Själv kan jag föstås inte neka till att det är väldigt mycket vin, i både färg doft och smak men den bestående känslan är att vinet saknar harmoni, att det inte är sammansatt. Doften presenterar först en pust av söta övermogna körsbär, som sedan ersätta av syntetisk vanilj som i sin tur lämnar stafettpinnen till automatkaffe med chokladpulver. I munnen upprepas historien. Först en rejält sötfruktig smocka som hinner dö ut innan den klena syran tar vid för en kort sejour och som sen ersätts av en smula uttorkande tanniner. På pluskontot så klarade vinet av en grillad kotlett i snålblåst med bravur, men där någonstans går gränsen för förfiningen hos detta vin.

Gadais Pere et Fils Muscadet Sèvre et Maine sur lie (2008)
Ahh, äntligen kindsnörpande syror och jästfällning! Ett favoritvin som upptäcktes på förra sommarens irrfärder i Bretagne där snabbmaten bestod av en sexa Fine de Clair-tvåor och ett glas Muscadet. Här finns det gott om äppliga syror och våt sjösten men också en viss komplexitet som nog får tillskrivas sur lie lagringen och som ofta saknas hos liknande viner som Petit Chablis. Som sagt lysande till allehanda skaldjur men klarade också kvällens, numera pk, inkokta torsk med äggsås på ett bra sätt. Även här läggs flaskor undan. Någon som har tips om andra producenters Muscadet?

Under de senaste veckornas vistelse på Tjörn har det även funnits tid att utrymme ett av de gamla saftförråden (den nyaste flaskan var från 1986) och där inreda en anspråkslös vinkällare. Viss isolering kvarstår men potentialen finns för goda lagringsmöjligheter. Tills man flyttar till en bostad med egen källare känns det som en ynnest att ha denna möjlighet även om flaskorna än så länge är få.

Slutligen ser jag fram emot en höst med mycket intressant, härligt och gott vindrickande. Både i sällskap med övriga amatörönologer och andra.
/E

lördag 4 juli 2009

Semester!


Nedräkningen är över, välkommen ljuva ledighet! C bjuder på grillning och bubblor från André Clouèt att att skåla in den blomstertid med. Senaste smakprovet blev tämligen hårt granskad, men ikväll får njutningen överrösta kritiken. Trevlig brödighet och bokna äpplen håller hungern i schakt i väntan på snabbmat à la högsommar – quinoasallad och snabbgrillad ryggbiff.



2007 Domaine La Barroche Terroir är det första efterlängtade smakprovet från Julien Barrots nya årgång. 95% grenache från yngre rankor, vinifiering i betongtankar och lagring i gamla foudres.
Doften infriar förväntningarna. Här bjuds det på ung grenach av härlig valör. Massor av sötfrukt med hallon som främsta språkrör. Rör därtill ihop en smuldeg och grädda i 200 grader ca 20-25 minuter. Semesteryran spelar en kanske ett spratt, men här serveras det somrig efterrättspaj! Lakrisen och de sydfranska örterna finns också där om man letar i den röda sörjan.
I munnen är vinet krämigt mjukt. Massor av sötfrukt pushas på av de 15 procenten, men känslan är dock tillräckligt fräsch för att klara livhanken. Så pass balanserat och mjukt i avslutet att vinet är njutbart redan idag. Det sista glaset var dock det klart godaste och med tiden lär förhoppningsvis sötfrukten backa något till förmån för mer finlemmad elegans. Befintliga flaskor kan dock avnjutas i sommar med gott samvete, nya flaskor lanseras nämligen på SB i November.

tisdag 23 juni 2009

Reims



Att välja den akademiska banan kan vara en börda. Långa arbetsdagar, tveksam avkastning på utbildning och en minst sagt svårdefinierbar gräns mellan ledighet och arbete. Ibland lättas dock bördan något. Någon där ute inser att man behöver en paus, ett avbrott, lite själslig spis. Denna någon var tidigare under våren den ärofyllda sammanslutningen The American Association of Wine Economists som tillkännagav att deras årliga möte skullas hållas i Champagnes huvudstad Reims och att alla och envar som skrivit något intelligent om vinets ekonomi var välkommna att deltaga. Lyckligtvis har jag och en kollega skrivit något som åtminstone med lite god vilja kan sägas vara intelligent och som blev vår inträdesbiljett. För den som är intresserad en nationalekonomisk analys av svenska vinkonsumenter kan arbetet hittas här. Sammanfattningsvis en mycket trevlig konferens med mycket trevliga drycker som återges i korthet nedan. Poängen är mest ett sätt för mig själv att inbördes sortera och bör inte ses som något mer. Ursäkta avsaknaden av länkar, google och CT är din vän.

NV Pommery Blanc de Blancs Summertime
Mycket gula äpplen och smörkola. Något enkelt fruktig. (87)

NV Pommery Blanc de Noir Wintertime
Ganska dova toner. Bränd knäck och mysiga havstoner. Klockren julmust i munnen och bra mousse. (89)

NV Pommery Rosé Springtime
Mycket koncentrerad Herrljunga blandsaft på näsan. I munnen örtbittert och köttigt. Behöver en lammkotlett! (88)

1998 Pommery Millésimé Brut
Som ett musselkok på en brasa av spilloljedränkt vrakvirke. Flintig rökighet och läder. Trots detta friskt! (90)
2002 Pommery Cuvée Louise
Även här mycket hav och skaldjur, men alldeles för ungt och knutet. (89)

NV Mailly Blanc de Noir
Bokna äpplen och nötigt. Matchar mat på trevligt sätt! (88)

NV Henri Abéle Brut
Kärva syror och något kort. Osnygga akvarietoner och järnigt slut. (83)

NV Jacquesson Cuvée 733
Mysigt pinotfruktig, med tiden kommer nyöppnat cigarettpaket och trevliga rotfruktstoner. Bra! (90)

NV Henri Goutorbe Cuvée Prestige
Whiskeylikör, bokna äpplen lååång mousse! Mycket bra för priset på plats (16 euro). (90)

NV Duménil Blanc de Blancs
Äpplig, något kort och rund. (85)

NV Duménil Rosé
Röda bär, men saknar kropp och pinotdriv. Kort. (85)

NV Duménil Cuvée Prestige
Russin, mandelmassa, gröna toner, bra mousse, lite kort. (89)

NV JL Vergnon Extra Brut Grand Cru
Som att bita i ett kolsyrat Granny Smith pudrat med skolkrita. Fina havstoner men behöver tid. (89)

NV Penet Chardonnet Grand Reserve Extra Brut Grand Cru
Jästig, nötig, något sur. Lång och bra mousse. (86)

NV Penet Chardonnet Reserve Brut Grand Cru
Gula äpplen, något kartig och kort. (85)

NV Penet Chardonnet Rosé Brut Grand Cru
Rödbärig med trevliga svamp och sous bois toner. Något kort. (86)

NV Penet Chardonnet Cuvée Special Diane Claire Grand Cru
Stor pinotfrukt, höga syror, bra mousse, jästig och lång. (88)

NV Taittinger Cuvée Brut
Mineralig med musseltoner. Äppligt sötfruktig och drickvänlig. (88)


Som sagt. Trevlig helg. Även vinbutikernas utbud granskades och de få flaskor som bagaget tillät inhandlades. Källarbesök gjordes hos Pommery och Taittinger gjordes och framförallt Pommery rekommenderas då källaren innehåller en modern konstutställning som ger en extra krydda!
Nästa år i Napa Valley, det akademiska har sina goda stunder.