måndag 20 april 2009

Smått och gott


Vid fyrasnåret tackar jag och T för oss på kontoret och styr kosan mot den lokale delikatessmånglaren. Anklever på burk och lövtunna skinkbitar inhandlas snabbt. T har tidigare under helgen skickat bilder på minst sagt salivframkallande viner och har utlovat efterjobbetsmakprov för att lätta måndagsdimmorna.

1991 var inte något vidare år i Sauternes men när slottet heter Yquem så tror jag mig kunna ha överseende med det. Underdogen i fighten blir Chateau Suduirauts andravin Castelnau du Suduiraut som provats förut och gillats i all sin ungdom. Kommer dessutom från det betydligt starkare året 2005 och en klockren långlagringskandidat för den tålmodige.

Det grovt tillyxade tilltugget utgörs av dagsgammalt surdegsbröd, snabbt rostat med tumstjocka skivor anklever och hemrörd smultronmarmelad och tillhör utan tvivel godare-än-snyggt kategorin av maträtter. Och gud så gott sen.

Chateau d'Yquem 1991 har ett utseende som med fördel kan beskrivas som flytande bärnsten, eller Viscuos Amber om man vore en amerikansk reklamman. Doften står som en kvast ur de praktiskt små Difference-glasen och leds an av en angenäm ton av vått ylle. I släptåg har den fikon, aprikos och russin, alla först grundligt torkade och sedan dränkta i likör. En diskret men klar och tydligen doft av saffran ger inre bilder av en orientalisk bazar jag aldrig besökt. Vissa likheter finns med Moulin Touchais andravin, Anjou Blanc Reserve Fondateur från 1983, som en generös povningsledare i Munskänkarna bjöd på. Detta är dock en betydligt mer elegant doft där yllet inte slår över till våt Sankt Bernard som brodern från Loire hade en viss tendens att göra.

Lyckligtvis (sic!) finns det viss divergens mellan doft och smak. Vinet är förvånansvärt fräscht och bjuder på läskande syror som faktiskt drar lite i käkarna. Inget av det kladd som ibland finns hos yngre söta viner står att finna, här är det stringens och längd, längd, längd för hela slanten. Naturligtvis hoppar det ytterligare ett par pinnar upp på stegen med en tugga anklever i munnen. Ett ljuvligt vin, och den enda kvarstående frågan är; hur är de färdigmognade flaskorna från bra årgångar?

Naturligtvis har det yngre andravinet stora, eller höga, skor att fylla efter att vi dansat med en dylik primadonna. Visst är det ett mycket njutbart vin, men för att det skall bli mer än en dessert i sig själv krävs ryggläge i ett antal år framöver. Idag bjuder det på charmiga toner av tropisk frukt och honung, men finns det verkligen några bortrytistoner? Passar dock alldeles utmärkt till anklevern och det finns både syror och struktur över för många år i källaren. Utan erfarenhet av dylik lagring så känns det som att den idag lite kladdiga fruktsötman också kommer att må bra av detta.

.Till den likaledes opretentiösa, men ack så välsmakande, huvudrätten dukas ytterligare en måndagslämplig halvflaska upp. Denna gång en merlotdominerade Roc de Cambes 2004 från Cotes de Bourg-producenterna Francois och Emilie Mitjavile. En snabb sniff i flaskhalsen ger förvånande toner av ljusröda bär i bästa Beajoulaisstil. En halvtimma i stora kupor vädrar bort dock bort detta och kvar är urtypisk Bordeauxdoft med tjärat läder, cigarrlåda och mörkblåa bär. Fem år på miniflaska har inte gett några nämnvärda mognadstoner, vinet är klart njutbart för oss som inte backar för lite (garv)syra men visst är det fortfarande tough as nails på ett sätt som antyder att komplementdruvorna slår igenom. Köttbit och bea är troligen bra domptörer för den räddhågsne.

Ingen måndag utan trerätters, således dukas hemkörd cheesecake fram till dessert och kvällens sista sparringpartner, en recioto från Tenuta Pule, dukas fram. Både doft och smaklökar är vid detta laget en aning bedövade men vinet bjuder på härliga toner någonstans mitt emellan vällagrad Amarone och portvin. Russinen i likör återkommer även i detta vin på ett bussigt sätt. Fungerar förvånansvärt bra till cheesecaken trots generös inblandning av vinfientlig lime och citron. En tydlig fruktsötma i munnen balanserar perfekt med en behaglig tanninstruktur som inbjuder till munsmackande. På det hela taget en hygglig måndagskväll. Tack T&A för samkväm och initiativ!

För den som undrar varför inlägget är så ohyggligt långt så skiljs kvällens middagsplats och min bostad åt av en tvåtimmars tågresa.

/E

2005 Dutton Goldfield Chardonnay


Med barnsång bildandes en massiv ljudbild till bakgrund förmedlar systern smarrigt vardagsrecept. Kycklingen bryns hastigt, en smet av Dijonsenap, dragon, persilja och vitlök agerar täcke till filéerna och allt får sedan tillbringa dryga kvarten i ugn. De franska vibbarna till trots dricker vi Chardonnay från Steve Dutton och Dan Goldfield i Russian River Valley - Sonoma County, Kalifornien, USA.

2005 Dutton Ranch Chardonnay är ett vackert skimrande gyllengult vin. De inledande gräsiga tonerna flyr snabbt och ersätts av en avrundad citrusbitterhet i form av de syltade apelsinskalen på mammas ambrosiakaka. Och majskorn med smält smör. Och lite nötter. Med smält smör. Doften är inledningsvis något mättad, men tid och luft nyanserar och förfinar ingredienserna. På papperet kanske vulgärt, i verkligheten riktigt förförande. Lägg då därtill att det i noteringarna står ”ännu bättre i munnen”. Jo, vällusten ökar faktiskt när vi smakar. Här råder en fin balans mellan frukt, syra och fat. Fylligt och väloljat, men torrt och citrusberikat. Någonstans halvvägs skjuter smaken ifrån till ett ganska långt avslut där en liten kryddighet sätter punkt. En tyst fundering om det kanske var ännu piggare för ett år sedan glöms snart då vinet smakar ännu bättre efter ett dygn i öppnad flaska.

Reflektioner som görs är att tvivlande åsikter om generös fatbehandling, malolaktisk jäsning eller till och med amerikansk chardonnay snabbt kan överbevisas med den faktiska produkten. Med andra ord får man gärna fläska på med smöret, bara det smakar såhär bra. 30% REA på kvarvarande flaskor och rekommendationer känns överflödiga.

Utförliga beskrivningar finns här, här och här.

fredag 17 april 2009

NV Pannier Brut Tradition


Tentorna är färdigrättade, pendlingsbördan är avklarad och därmed är viljan att realisera samkvämsplanerna som smiddes tidigare under dagen som bortblåsta. Mest inbjudande är soffan, skräpfilm och systemets billigaste bubbel. Huset Pannier har framställt champagne i Dizy sedan 1899. Kvällens vin är husets standardcuvée som inte tycks finnas med på hemsidan men enligt uppgift skall inne hålla chardonnay, pinot noir och pinot meunier i ungefär lika delar.
I glaset bjuds en förhållandevis stor mousse som bjuder på kittlande äppletoner i näsan. Munkänslan är slank med långa läskande syror. Lite dosagekladdigt i slutet, men långt ifrån störande. En ton som pendlar mellan bittermandel och aceton gör sig påmind efter lite tid och glaset och är farligt nära att stjälpa helhetsbilden men håller sig på rätt sida snöret.
Visst märks det att det är en enkel champagne, men också att lägstanivån i distriktet är mycket hög. Nog är detta åtminstone ett par snäpp bättre än både lågprisfavoriten från grannappelationen och mellanklassutmanaren från Sydafrika? Hade varit idealiskt på halvflaska för guldkantmittiveckankonsumtion.
/E

torsdag 16 april 2009

2004 Alfiero Boffa Barbera d’Asti More


Så ett kärt återseende. Korken ryker på hemmets sista exemplar av Alfiero Boffas More. Tidigare flaskor har blivit ihågkomna som väldigt likeble, och det är just den stilen som eftersöks ikväll.

Medeltät violett till färgen. Ur glaset förnimmas jordgubbar, körsbär och nästan godissöta hallon. Efterhand förvandlas körsbären till något spritigare kirsch och sötmandel tillkommer i doften av relativt mogen Barbera.

I munnen landar vinet med balanserade ben av kärnbitterhet, angenäma syror, viss tanninstruktur och tillräcklig fyllighet. Visst finns det plats för mer frukt, men så är detta heller inget extravagant försök att imponera, utan en trevligt snidad Barbera för okomplicerat njutande. Första gången med en bit vällagrad Parmigiano-Reggiano inför Frankrike-Italien EM 2008, denna gång till en enkel minutbiff. Trevligt sällskap och läskande syror räcker långt.

ps. Dagarna i öppnad flaska bemästras föga framgångsrikt. Syran och några dammiga övermogna jordgubbar är tappra överlevare, men känslan är att tiden för konsumtion är kommen.

måndag 13 april 2009

1986 Reinhold Senfter Niersteiner Ölberg Riesling Spätlese


Haru köpt gammalt vin? Kommentaren som aldrig verkar dö. Fem år efter att den föddes skördades några väl mogna Rieslingdruvor i Rheinhessen. Närmare bestämt i Niersteiner, granne med Oppenheim och vänort till Gevrey-Chambertin. Mars 2009 släpps 600 flaskor för 69,37 kronor stycket. Avräknat 23 års inflation. Visst blir man nyfiken.

Den synbart åldrade korken avlägsnas och i glaset hälls ett halvtransparent, vackert gyllengult vin. Petroleumdoft naturligtvis, och en rätt potent sådan sällskapas av torkade aprikoser, honung och päronmarmelad. Teorier om passerat bäst före datum sås, och slår sedan rot efter första klunken. Bakom den ordentliga sötman döljer sig… inte mycket. En trött frukt och svårfunna syror ger en fadd känsla, som dessvärre inte stärker sin kurs med en något knasig eftersmak. Inte äckligt på något sätt, bara lite för långt gången helt enkelt.

Schwaab-Kiebels 94a från samma nyhetslansering var både billigare och bättre, men vem bryr sig om mätbara variabler när det kommer till erfarenhetsbygge? Att dricka mogen eller rent av gammal Riesling kan vara underbart, trevligt eller mest intressant. Vilket som infinner sig viss tacksamhet när tillfälle ges. För 69,37 kronor.

Liknande reflektioner hos Johan P.

måndag 6 april 2009

2007 Olivier Leflaive Les Sétilles


Vare sig det handlar om att hitta i Änggårdsbergen eller att komma ihåg vad bröderna Baldwin heter. Alla kartor har sina vita fläckar. Peer känner till såväl Alec, Daniel, William, Stephen och hittar numera även till Trinde mosse, men behöver betydligt mer orientering bland Bourgognes vita viner. Jadots baschardonnay är bekant vid det här laget, nu är det dags att jobba sig uppåt i systemets standardsortiment.

2007 Oliver Leflaive Les Sétilles är synnerligen transparent med ett gulgrönt skimmer. Brödiga toner inleder doftpaletten, följt av tavelkrita, citrusskal och en bukett blomster. Med tiden framträder, växer och övertar nästan det rumsvarma smöret scenen från den friska inledningen.

Smaken är halvfyllig, torr men med en fruktsötma som rundar intrycken. Citrussyror stöttar, och tar med ökat självförtroende över allt mer. Till de fyllda kycklingfiléerna strukturerar saker och ting till sig, med en trevlig kryddighet som bonus.

Olivier Leflaive var tidigare renodlad négociant, men har på senare år köpt totalt tolv hektar mark i olika appellationer. Druvorna till Les Sétilles hämtas i såväl Puligny-Montrachet (60%) som Meursault (40%), från syd- till sydöstlägen nere på platten där jordmånen består av kalkrik lera. Dessa ligger dock utanför byappellationerna, vilket gör att vinet får beteckningen Bourgogne Blanc. 30% av druvmusten jäser på rostfria tankar och 70% på ekfat varav 10-20% är nya. Sätt en syntetkork i flaskan och där har vi vad man får för 139 kronor i Côte de Beaune. Ett välgjort instegsvin för fortsatta studier.

söndag 5 april 2009

2006 Pelissero Munfrina Dolcetto d'Alba



Helgens förhandsvisning av våren lockar fram en Dolcetto ur skafferiet. Vinet ifråga kommer från modernisten Giorgio Pelissero i Treiso.

Till färgen ganska tät blåröd. Doften är generöst fruktig med saftigt mogna körsbär, lite örter och en dust av unken källare. I munnen är första intrycket förvåning över den för Dolcetto ganska påtagliga tanninstrukturen. Frukten finns där, men något stör den från att komma fram. Rostfritt stål har stått för uppfostran, så fat-teorierna stryks snabbt. Ytterliggare läsning berättar att jäsning och urlakning skett i rotofermeters samt att vinet varken klarats eller filtrerats. Processerna har säkert gynnat den trevliga strukturen och den initiala genorösiteten, och även om det till viss del säkert handlar om milda ålderskrämpor blir helhetsintrycket inte helt övertygande. Som ofta med Dolcetto funkade kvällens vin bäst i tämligen kylt tillstånd, vilket den för aftonen hårda juryn inte tog hänsyn till och hänvisar således omgående till årgång nollsju.

Mer synpunkter om Pelisseros utbud finns att läsa här.

Björns Bar och Krugpremiär


Då stipendiegudarna lett alldeles särskilt mycket den senaste tiden beslutades det att någon form av firande var på sin plats. T&A är inresta för hotellweekend i Göteborg och har bokat bord på nystjärnade Kock&Vin för kvällen. Jag föreslår att fördrink och firande äger rum i krogens beprövade backficka Björns Bar, och här har vi så trevligt att borden hos storebror snart avbokas!
Björns Bar bjuder på trånga men inbjudande källarlokaler där förrummet domineras av en bar, vars glasdisk avslöjar ett digert ostutbud och som inhyser en smärre armé av både kockar och servispersonal. Matsedeln bjuder först och främst på tilltugg men som kombinerade kan bli riktigt trevliga måltider.
Med siktet inställd på Champagne börjar bläddrandet i den digra listan. T har sökt med ljus och lykta efter en Grand Année 1996 på krogar land och rike runt, men kammar noll även här. Som tröst tar vi ett enhälligt beslut på att firma Krug ska få stå för bubblet. Premiär för mig, kärt återseende för T&A. En bricka med Mycket gott beställs och visar sig bjuda på klassiker som ankleverterrin, löjromstoast, tryffelsalami, pecorino sardo och lufttorkat vildandsbröst. Alls inte oävna tillbehör till en matig skumpa.
Kvällens vin ger till en början ett nästan endimensionellt intryck av vit Albatryffel! Lite snurr och luft ger dock mer i form av rostat bröd, svamp, röda äpplen och fatiga smörkolatoner. Allt är mycket balanserat och tämligen olikt det mesta andra i Champagneväg. I munnen slås man av en massiv fyllighet som pushas på av en stor och krämig mousse. De friska syrorna blir nästan förvånande i kombination med de jordnära tonerna. Låång smak. Matchar hela brickan på ett förträffligt sätt, kanske allra mest tryffelsalamin som tar slut alldeles för fort. Man kan så klart diskutera prisvärdhet och hur mycket man betalar för etiketten ad nauseam, men det gör inte saknaden mindre när sista droppen lämnar glaset.
Efter detta monster är det sannerligen inte lätt att gå vidare på menyn men faktum är att till de franska Fine de Clairer som beställs härnäst så känns huset Palmers standardcuvée som en uppfriskande omväxling och gomrensare! Sammanfattningsvis en mycket trevlig kväll som ger mersmak inför sommarens Champagneresa. Ett besök på Björns bar rekommenderas varmt till er som ej varit där.
/E

ps. Kvällen gjorde inte avundsjukan på denna provning mindre.

fredag 3 april 2009

2001 Roagna Langhe Rosso


Ni har säkert hört det förut och visst är det karaktärsfullt. Roagna non cambia. Fyra generationer av fasta principer. Roagna ändrar sig inte. Idag är det åttiotalisten Luca som för traditionerna vidare i spannet mellan Dolcetto och vingårdbetecknad Barolo.
2001 Langhe Rosso hamnar kvalitets- och prismässigt någonstans däremellan.

Importör är serviceförebilden och guldstjärneprenumeranten Bristly, som naturligtvis bjuder på rik information om vinet. Druvorna kommer från unga nebbiolorankor i Castiglione Falletto i Barolo samt från Paglieri i Barbaresco. Traditionalist javisst betyder 40 dagars maceration samt 36 månader lagring på mediumstora franska ekfat. Roagna släpper ogärna sina viner innan de nått njutbar ålder och bjussar därför på två års flasklagring. Hyggligt för oss med ung vinkällare.

Pop n’ pour. I glaset är vinet halvtransparent blodröd. Inledningsvis är doften något knuten. Lite jäst luftas snabbt bort och fram träder blodapelsiner som får sällskap av karakteristisk mandelmassa, körsbär och rosor. Efterhand tillkommer vinbär, torkade rosenblad och en miniralitet av krossad sten, någonstans mellan den traditionella grusvägen och makadam.
I munnen är det ren typicitet – sandiga tanniner, kärnbitterhet och tillfredställande syror. Tämligen finlemmat, med en julmustig kryddighet. Riktigt gott i en stil som uppskattas i dessa kvarter. Resterna dricks några dagar senare och ger löften om goda utvecklingsmöjligheter.

Avslutningsvis får det erkännas att en standard-Nebbiolo i det här prissegmentet, som dessutom gynnas av viss mognad, ganska lätt blir hårt granskad. Och visst fanns det aspekter som inledningsvis födde vissa tveksamheter. Men, det är svårt att förneka det trevliga i att dricka välgjord Nebbiolo. Här har Roagna lyckats bra, och i väntan på hans lagringskrävande baroli underhåller vi oss gärna med detta igen.