onsdag 17 mars 2010

Måndagspizza med GAÖ


Merparten av amatörerna samlas för att låta pizzabak och folieprydda flaskor göra måndagen till veckans höjdpunkt. Fyra pojkar, fyra flaskor vin, tre plåtar deg. Inga konstigheter.

Första vinet är tätt rött med blåstick. Doften är varm och öppen med sura körsbär i främsta led. Plommon och eneträ fyller på i bakgrunden. Munkänslan sparar inte på krutet - kompakt fyllig frukt slår på de större trummorna, får ordentlig skjuts av de gissningsvis 14 procenten och ökar i ett linjärt crescendo. Syror finns där, likaså tanniner, och avslutat klockas till medellångt. Vinet känns seriöst och är gott, även om det saknas lite finess. Doften lurade iväg oss till italien, men värmen och de där pukvirvlarna tyder kanske på Priorat?

2005 Les Terrasses

Kärt återseende av Alvaro Palacios instegsvin! Lite spretigare än vad minnet vill erkänna, men det kan rättas till med lite tid i karaffen. Senare på kvällen uppvisar vinet en tydligare finess, med franska örter och ett alltigenom svalare intryck, flaskan i källaren får härmed sin husarrest förlängd. Kungen av Priorat har blivit större, och den nya årgången 30 procent dyrare…





Andra vinet är även det tät rödblått, men med en något vattnigare kant. Doften möter en redan på avstånd, träslöjden representerar stort med cederträ, välputsad smörkniv av eneträ och visst har lödpennan fått gå varm på de olika träslagen. Björnbär och hallon från bärkorgen samt rökt korv och bacon från charkdisken kompletterar den otroligt charmiga och vidöppna doften. Kul att fastna med näsan i! Smaken är ungdomligt pigg, men helt öppen med alla delar tydligt presenterade. Smaskiga blåbär blir till bra stoppning, syrahkryddan skänker dimension och de pigga syrorna förlänger avslutet. Första glaset är det som tilltalar mest i sin logiska och publikfriande stil, därefter ser tid och luft till att göra vinet lite väl insmickrande för sitt eget bästa. Det står Crozes-Hermitage i skolboken, och nog borde den ha fem år på nacken?

2007 Domaine des Entrefaux Crozes-Hermitage

Andres Lokkos favoritdricka minsann. Positiv överraskning och en lämplig bro för de som vill bekanta sig med norra rhône.



Tredje vinet är rödbrunt till färgen och har en tydlig tegelkant. Doften är alltigenom mogen med läckra drag av läder, mocca, bitter mörk choklad och nypon. Tomatkvistar ger en örtig grönhet till spektrat och gödselhögen som anas är faktiskt riktigt angenäm. Munkänslan är halvfyllig och fyller väl inte riktigt ut löftena från doften. På plussidan skriver vi läskande mitt och helt okej längd, på minussidan något urvattnad frukt och bristande struktur. Känslan är dock att flaskan är i den bättre delen av drickfönstret.
Stilen känns italiensk och mognadstonerna påminner om nebbiolo, men så fastnar ögonen på flaskformen och tvivlen växer.

2002 Ca’ de Monte Barolo

Ah, första nolltvåan från piemonte smakar som den borde och med facit i hand känns allt ganska logiskt. Bortsett från flaskformen vill säga. Marknadsföringstaktik à la Snedhalsen JP Chenet i all ära, med detta är bara så Lustiga huset-förvirrande. På flaskformspunkten är vi ganska konservativa i det här huset.




Fjärde vinet är rött till rödbrunt med spår av fällning och även i detta vin anas en tegelkant. Doften är mogen, men inte alls lika vidöppen som det föregående glaset. Svårflörtat bjuds det inledningsvis bara på läder och en kompakt vägg av likördoppade körsbär. Det är först efter några timmar som delarna läggs fram – sötlakrits, kaffe, tomatkvistar och en mintig tvist. Smaken lutar sig på en vital stomme av drottningsylt, finkorniga tanniner och mjuka men höga syror. Helhetsintrycket är något spretigt, inte minst på grund av det abrupta och lite kärva slutet. Njae, första glaset är ingen jättestor upplevelse och Peer som vet vad det är vi dricker blir lite bekymrad. Och besviken kanske. Men, tendensen upprepar sig dock från doften, timmarna i öppet tillstånd ger stor utdelning och retfullt nog ger sista glaset störst njutning.

1998 Roagna Barbaresco Pajé

Det här vinet behöver alltså tid - i källaren eller i karaffen. Med Schiavenzas välutvecklade barolo från samma år i färskt minne är det anmärkningsvärt att se vad traditionalismen gör för ett vins utveckling. Då gissade vi att mognaden rörde sig om ett årgångsmässigt attribut, men nu ligger budet på att det nog hade mer att göra med arbetet i producentens källare.




Sicken måndag det blev på ganska enkla ingredienser, tack för det vänner!

söndag 7 mars 2010

2006 Domaine La Pousse d'Or Volnay 1er Cru En Caillerets


Mamma erkänner, hon var nära att bli kvar i Volnay den där hösten 1993. Maken till vacker by hade hon aldrig sett, och vilka extraordinära viner man gjorde där. Och innehöll historien inte något om drömmen att traska runt i gummistövlar med en stilig fransk vinbonde under armen? Naturligtvis återfick hon förnuftet och insåg allt det där med borta bra och hemma lite bättre. Tur är väl det, även om det idag är ett svindlande halmstrå att drömma vidare på för en vinintresserad son. Och visst, nog får hon allt något drömskt i blicken då hon läser på etiketten...


En Caillerets är i glaset vackert rubinrött med hög transparens och vattnig kant. Doften har en härlig pinositet med tall både i form av ved och barr, pepparkakskryddor med kryddnejlikor i främsta led, en svagt parfymerad handcrème och en vildvuxen hallonbuske. Underbart att sitta och sniffa på under tiden oxruladerna puttrar färdigt!

Präglad av årgången gissar vi, har smaken en givmild bärighet som fyller ut hyggligt jämsides den avrundade syran. En liten örtighet hittar man och avslutet är långt och rackarns nästan krämigt. Ord som oklanderligt gör invändningarna få, det är helt enkelt en härlig om än inte spektakulär munkänsla, i ett ganska öppet drickfönster skall tilläggas. Enkelt att tycka om alltså, och det gör samtliga runt bordet. Huruvida vinet representerar Volnay ska vi nog inte uttala oss om, däremot konstateras att det är den klart godaste nollsexan från Bourgogne vi druckit.


torsdag 4 mars 2010

2005 Albert Bichot Bourgogne Vieilles Vignes


Vissa saker är inte allt de påstår sig vara. Under den ytliga presentationen finner man oftast den sanna bilden, vare sig det gäller nyproducerade blomkrukor eller basbourgogne i beställningssortimentet. Eller vad sägs om det här? Chardonnay av hygglig årgång från äldre stockar, som dessutom fått några års flaskmognad, till ett tvåsiffrigt belopp. Kyle Meyer pratar till och med om the greatest burgundy values I've tasted in the last half a dozen years. För bra för att vara sant? Vi gör en Jansson på rökt lax och drar en kork för att ta reda på svaret.



2005 Bourgogne Vieilles Vignes har en parfymerad doft som inte är helt angenäm. Tvål och mandelolja dominerar, följt av jasmin och en tvåtumfyra av furu. Samt en frånvarande frukt som i detta fall helt klart räknas till ingredienserna. Smaken är faktiskt inte mycket bättre den. En kropp med vattnig framsida, en mitt som inte lämnar avtryck och ett oljigt och något beskt avslut. En viss fruktsötma kan vi leta fram, men det hela känns konstlat och, i brist på bättre ord, tråkigt.

Det är inte så ofta vi sågar ett vin här hemma, inte såhär nära fotknölarna i alla fall, men hur gärna vi än vill se ljuset hamnar vi bara i en mörk återvändsgränd där vi tappar våra naiva förhoppningar lika fort som vi fann dem. Tack och lov hittar vi inte vinet i BS längre, så kvar är väl egentligen bara att glömma och gå vidare. Och lita till förnuftet nästa gång.