Den nya årgången är tät av färgpigment, mörkblått nästan svart mot det röda. Doften är inledningsvis återhållsam och behöver tid för att öppna sig. Jord och kaffe ligger överst ihop med en hyvlad ekplanka, plommon finns i bakgrunden och blomster i det finstilta. Det skitiga anslaget ropar Chianti och trävirket avslöjar uppväxtförhållandet – 16 till 18 månader på franska barriquer, 70 procent nya och samtliga sannolikt skapligt rostade. Munkänslan är tät och innehållet verkar vara hårt packat och väl inslutet. Bären är mörka och chokladen de är doppade i likaså. Man får också brottas lite med spatelfobin, eller skräcken för torra glasspinnar om man så vill. Sträva tanniner krullar tungan och gläder oss som gillar motståndet. Den ungdomliga attityden i frukten blir en skön motvikt till de mörka och sträva och de exemplariskt friska syrorna lättar upp helhetsintrycket avsevärt. Det här blir det fler smakprov av och naturligtvis är vi spända av förväntan vad årsbarnet från Barone Ricasoli kan leverera. 96 poäng från Winespectator och en femteplats på deras årsbästalista talar för en stark sparringpartner. På halvflaska såklart!
fredag 5 februari 2010
2006 Castello di Fonterutoli
Den nya årgången är tät av färgpigment, mörkblått nästan svart mot det röda. Doften är inledningsvis återhållsam och behöver tid för att öppna sig. Jord och kaffe ligger överst ihop med en hyvlad ekplanka, plommon finns i bakgrunden och blomster i det finstilta. Det skitiga anslaget ropar Chianti och trävirket avslöjar uppväxtförhållandet – 16 till 18 månader på franska barriquer, 70 procent nya och samtliga sannolikt skapligt rostade. Munkänslan är tät och innehållet verkar vara hårt packat och väl inslutet. Bären är mörka och chokladen de är doppade i likaså. Man får också brottas lite med spatelfobin, eller skräcken för torra glasspinnar om man så vill. Sträva tanniner krullar tungan och gläder oss som gillar motståndet. Den ungdomliga attityden i frukten blir en skön motvikt till de mörka och sträva och de exemplariskt friska syrorna lättar upp helhetsintrycket avsevärt. Det här blir det fler smakprov av och naturligtvis är vi spända av förväntan vad årsbarnet från Barone Ricasoli kan leverera. 96 poäng från Winespectator och en femteplats på deras årsbästalista talar för en stark sparringpartner. På halvflaska såklart!
fredag 22 januari 2010
2006 Chatueau Gratien Saumur-Champigny
Både Finare och Godare har prövat och stämplat godkänt.
/Erik
torsdag 21 januari 2010
2007 Ridge Geyserville
Det är första gången vi dricker Geyserville, eller Ridge för den delen, och förväntningarna är högt satta. Teoretiskt blir man lätt övertygad genom bilden av massiv kalifornisk frukt behandlad med fransk filosofi. Resultatet borde bli generositet i balans och fruktdrivet med elegans. Med andra ord formgjutet för våra smaklökar - i teorin som sagt. Med kycklingburgare testar vi tesen i praktiken. Bröstfileerna lindas med bacon, stekytan adderas i pannan och rätt innertemperatur nås i ugnen. Knaperstekt polenta får agera bröd och ugnsrostad paprika samt gelésötad rödvinssås räcker som tillbehör.
2007 Ridge Geyserville är vackert skimrande i glaset. Doften håller det förväntade spåret med välpackad frukt och. Den alltid trevliga kombinationen av jordgubbar, hallon och sötlakrits framträder tydligast. I bakgrunden hittar vi även läder och RX-lim som med de milda fattonerna gör vinet trevligt att sitta och sniffa på.
From the front to tha back, people jump to tha track! Frukten är massiv, fyller munnen och stannar kvar långt in på efterfesten. Fast det är balansen i vinet som lyfter händerna mot taket. Det här är fenomenalt! Närmast leds tanken till blåbärssoppa, elegant och fatlagrad sådan, för känslan är ändå långt ifrån varianten i Mångsbodarna. Så många soltimmar som komprimerats ned i detta glas, utan att innehållet känns varken sötsliskigt eller platt. Intrycket är snarare svalt och vinet klarar dessutom resan mot rumstemperatur utan att förlora dessa karaktärsdrag.
Okej, 2010 har just börjat och den här flaskan är såklart fortfarande i sin ungdom. Balanserat, ungfruktigt och alldeles alldeles underbar idag, men de som vet säger att 5-6 års väntan ger stor utdelning. Då hittar vi också kanske mer av den harmoni som i viss mån saknas i dagsläget. I övrigt kan vi bara gissa. Vad lagrar man egentligen fram hos Zinfandel?
ps. Frankofilen bjuder på såväl smakprov som virtuellt besök med ypperligt läsvärde. ds
onsdag 20 januari 2010
1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne
Åldern visar sig genom en vacker färg någonstans mellan mässing och guld. Kompakt, men inte knappnålsstor, mousse blir grädde på moset. Urtypiska toner av lite sur brioche, mogna röda äpplen och nötter eller bittermandel. Fina höga syror, som det sig bör, och en skön munkänsla. Möjligen är dosagen en gnutta för hög, men detta kan också vara inslag av mognande pinot. Inget knivskarpt fokus men gott och välgjort. För mig hamnar detta lite mellan stolarna, den skarpa och precisa ungdomen är borta men åldern höst har ännu inte tagit vid och därför saknar jag lite av mognadstoner och rondör eller pondus. Receptet för den som har liknande känslor som mig inför Champagne blir således att lagra ytterligare, fem år skall inte vara någon omöjlighet. Således blir även slutbetyget någonstans mellan mässing och guld. (91)
/Erik
måndag 18 januari 2010
2005 Bodegas Alto Moncayo Veraton
Ner i karaffen och en brunaktig gröt lämnas tacksamt i, den obegripligt tunga, flaskan. Medelfylligt med drag åt blodrött. Fem år har inte trolllat bort vad som kan anses vara en ganska omild fatbehandling, men det är inte heller vaniljpudding i glaset. Här bjuds på rejält med mörkröd frukt inlindad i både örtknippe och lakritsremmar. Över detta ligger en omisskännlig funk som får Peer att gissa Barralskapelse blint. Visst finns det också en äppelmustig ton som skulle kunna leda in på samma spår. Så långt kanske inga stora överraskningar. Men munkänslan mina damer och herrar, munkänslan. Vågar jag säga slank? Visst inte fjäderlätt men ändå harmonisk med höga syror och utan spår av ekbeska eller alkohol (15,5%). Helt enkelt överraskande, trevligt och jo, det är svårt med rekommendationer. Den största invändningen mot vinet är att det är tämligen opersonligt. Var är jorden, var är blodet? (90)
/Erik
p.sObservera att lammfilén på bilden endast agerar rekvisita och att vinet dracks med gott sällskap som enda tilltugg. Är dock i teorin en alldeles utmärkt kompanjon.
p.s 2 Frankofilen har provat storebror Alto Moncayo och gillat.
fredag 15 januari 2010
2005 Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes
Kvällens kork ryker redan under eftermiddagen medan kvällens middag förbereds. Vi är mittimånaden och bourgognenyheten i fråga kan behöva några timmar för analys. Vi försöker oss på A-Zs oxrulader i hopp om att de blir lika goda som när de serverades i Bagaregården. Receptet påminner till stora delar om Per Morbergs.
2005 Marsannay Les Grasses Têtes är mörkare transparent och vackert rubinröd. Inledningsvis strålar doften ur glaset med smultron, marsipan och pelargoner. Vidare hittar vi mörkare stråk med höstlöv, grillat kött och rosmarin. I munnen är vinet rödbärigt med ganska lätt kropp, men upplevelsen är långt ifrån gles. Sömmarna är väl gömda när smaken håller fokus genom mitten och avslutet är av bra längd. Den ungdomliga frukten driver smaken framåt och syrorna bidrar till en läskande känsla. Invändningarna är som synes få - presentationen är solid och vi gillar det här kort och gott.
Läser man på behöver tydligen vinerna från Côte d'Ors nordligaste kommun några viloår. Producenten rekommenderar 4-8 år i källaren och vi vill inte verka dummare än att hålla med. Oundvikligt blir det också en jämförelse med Simon Bizes Les Bourgeots som vi drack på juldagen. Samma fina drickbarhet och oavgjort på poäng - nosen till Bize och smaken i Clairs favör. Bägge vinerna testar vi igen om två år!
måndag 4 januari 2010
Frostnupet bubbel
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken
-0,4C lyder den obarmhärtiga domen. Visst kunde det varit värre, men det kunde definitivt varit bättre. Ett av de stackars flasklika frostmobarnen får, väl inbäddad i en filt, följa med hem igen medan de övriga syskonen får tillbringa återstoden av den långa vintern i ett uppvärmt badrum. Tillbaka i civilisationen inleds ett intensivt googlande efter "freezing" och "wine". Generella slutsatser tycks vara att; a) all mognadsprocess upphör vid dessa temperaturer, b) hos vita viner kan kristaller falla ut (inga spår fanns av detta i de transparenta flaskor jag har) och c) vin fryser vid ungefär halva alkoholhalten i grader celsius. Moselrieslingen kring 7% borde alltså teoretiskt ligga värst till. Sett till värde domineras källaren av Champagne, och rent intuitivt känns det som att bubblorna borde ta en del stryk av dylik behandling. Alltså är det en flaska bubbel som får sätta livet till då det empiriskt skall undersökas hur viner klarar frostgrader.
Heidsieck & Co Brut Monopole Blue Top köptes på SB och har fått ungefär ett års lagring i källaren plus ytterligare tid i butik så det var den sista flaskan av ett utgående parti. Dock finns den fortfarande att köpa i många butiker. Vinet utgörs av 70% PN, 20% CH och 10% PM. När grimman lossas och korken vrids dras en första lättnadens suck av det behagliga uppåttrycket. Ytterligare en när vinet hälls upp i all sin vackra mässingsfärg och vackra mousse. Doften bjuder på idel klassiska toner av brioche, gula blommor och citrusmarmelad. I munnen bjuds på en begynnande mognad, höga men väl integrerade syror och en härlig pinotfrukt. Yes! Om detta är frostskadat slänger jag in resten av flaskorna i frysen. Kanske inte det mest knivskarpa eller superrena av Champagner men ett mycket solitt hantverk och en klar kandidat till huschampagne. (88)
/Erik
p.s Dylika frostexperiment rekommenderas inte till den med svaga nerver och/eller en mer dyrbar samling. Frostvakt är satt på inköpslistan.
torsdag 31 december 2009
2lax9 - årsbästalistorna
Une grand année?
Fler viner har druckits än någonsin förr. Källaren har gått från att vara skrattretande till möjligtvis blygsam. Fler viner har druckits i gott sällskap med amatörönologer, vänner och kollegor. Så ja, ur det snäva perspektivet av två enkla amatörer så var 2009 ett stort år. Det första av många, insh'Allah. Utan större åthävor, här är listorna från GAÖ.
Erik
1. Årets vin och mat
Det hävdas ibland att Champagne är den enda dryck som kan serveras genomgående till hel måltid. Även om detta troligen skall tas med en försvarlig nypa salt så finns det tillfällen när inget känns mera sant. Om någon vet så är det personalen på Le Millenarie, en av en hel drös med stjärnkrogar i Reims. När vi besökte den i juni bläddrades det flitigt i den närmast bibeltjocka vinlistan och här finns storheter från från alla klassiska distrikt, men i slutändan kändes regionens egna viner som det enda rätta. Till fem fantasiska rätter, från gös till karamelliserad tomat vidare till ett perfekt rosa ankbröst skötte sig champagnerna felfritt och bjöd på underbara kombinationer. Visst hade en Winston Churchill eller en Dompa säkert skött sig utmärkt till samma rätter, men känslan säger att Mailly Blanc de Noirs och Jaaquesson No. 733 var helt rätt val i sin diskreta men kraftfulla stil som låter maten sjunga ledmotivet.
2. Årets vardagsvin
När regnet piskar, när solen skiner. När du lagt timmar på middagen, när du köpt snabbmat. När natten blir lång, när morgonen blir tidig. Då finns Franz Künstler där för dig med sin kabinett, ivrigt trugande. Under hösten har det bytts från fantastiska 2007 till mer klassiska 2008, men vi fortsätter sorglöst att sippa.
3. Årets provning
Under våren blev jag och Peer munskänkar, vilket bjöd på lyx i form av omfattande provningar en gång i veckan. Dock bäddade den lysrörsluminerade konferenslokalen och almänna studiecirkelkänslan knappats för några stora känsloyttringar. Då har övningarna med amatörönologerna bjudit på fler upplevelsepoäng, ofta under Peers generösa värdskap. Speciellt minnesvärt blev det då vi i början av december ställde ett par av södra Rhones storheter mot varandra och fick uppleva dramatik av närmast grekiska proportioner. Hedersomämnande till Barolo-Barbaresco battle och Champagne för nybörjare.
4. Årets vinresa
Endast en resa i Bacchus tecken har gjorts under året, men vilken resa. Mitt första, men inte sista, besök i Champagne väckte allvarliga planer på bulkköp av GOT-CDG biljetter och årskort på TGV. Allt från avantgardistiska konstutställningar i Pommerys källare till besök hos småodlare uppfyllde och överträffade alla förväntningar. Au revoir, Champagne!
5. Årets poängdiskrepans
Cayuse Syrah och Mas de Boislauzon liggar båda och snurrar runt 100 pinnar från Robert Parker. Med varje nytt vin jag provar så vässas förmågan ytterligare att säga något meningsfullt om det. Inte så mycket om poäng, vilket i och för sig kan vara underhållande, utan snarare om vad som gör att ett vin är bra dåligt eller magiskt för mig. Just därför känns det bra att veta att mina paramterar inte stämmer med Parkers och att jag inte behöver frysa benen av mig eller tömma plånboken för att få tag på hans rekommendationer.
6. Årets Vita
Årets vita är mer av ett löfte än ett infriande. Idag är syrorna närmast frätande höga, mineralerna ger dig stenlunga och frukten är en kuvad träl under dessa grymma despoter. Men den dagen upproret kommer, när ljuset i tunneln skådas och harmonin åter lyser över Rheingaus dalar, då kommer 2007 Berg Rottland att vara magi. När vi provade höll jag den något högre än Nonnenberg, men det kommer att bli ett tätt race om sisådär 15 år.
7. Årets röda
När kollegorna från östkusten summerar 2009 så tycks Pavie och åldrad Barbaresco vara valet för årets vin. Så sköna välsignelser har vi dessvärre inte mottagit på andra sidan men icke deto mindre har det druckits minnesvärda rödviner under året. En Sagratino di Montefalco vid Gardasjöns strand var perfekt mognad och magisk. Roagnas "enkla" rosso har bjudit på underbar mognad och ett matsällskap av sällan skådad like. Men mest minnesvärt är nog trots allt ett vin som intogs i ljusrörens sken ihop med munskänkarna. Corton Grand Cru 2004 från Antonin Rodet bjöd på toner jag inte visste att vin kunde spela. Så var detta också den första bättre Bourgogne jag drack. Om jag vinner kampen mot mitt bankkonto, så blir det inte den sista.
8. Årets söta
Har man haft förmånen att dricka vin från Chateau d`Yquem så finns det liksom inte så mycket konkurrens kvar på den här tronen. En fantastisk upplevelse som lyftes ytterligare av gott sällskap både i form av goda vänner och anklevertoast. A king of nectars, a nectar of kings!
9.Årets Champagne
I denna rubrik skulle jag kunna tillägga nästa bästa. Även där är dock konkurrensen hård med kombattanter som Pommery Louise 1998 och Duval-Leroy Fleur de Champagne 1996. Vinnaren är dock ett betydligt mer anonymt vin som i ren kvalitet inte kan mäta sig med bjässar som dessa. Men att smaka en så perfekt mognad och stor komplexitet var en helt ny upplevelse och gjorde Bernard Tornay 1990 till en solklar vinnare.
10. Årets vinupplevelse
Det har varit ett år i Champagnens tecken. Förälskelsen har blivit djupare, vetgirigheten större och att då få prova en av de verkliga giganterna kändes mycket stort. En lysande harmoni, en käftsmäll av vit tryffel och syror höga som hus. Krug Grand Cuvée är ett i sanning stort vin och 2009 års största upplevelse.
Ett år och ett decennium är till ända. 2010 kommer att bli ett magiskt år och början på ett nytt liv. Om ett par veckor blir vår lilla familj större men redan ikväll får korkarna stanna i flaskan ifall storken skulle komma på besök. Livet som småbarnsförälder kommer med all säkerhet betyda mindre vin, mindre provning och mindre påfyllning i källaren, men en det är en uppoffring som görs med glädje. Nu hoppas vi att 2010 blir ett lysande år i Champagne så att min dotter får ädla bubblor när hon tar studenten.
Peer
Årets vardagsvin
Bland alla dessa nollsjuor av kabinetter, dolcetti och rhonare lyste superfyndet 2007 Saint-Cosme Côtes du Rhône starkast. Den ungdomliga charmen gav svaga knän, men det var uppvisningen med luftning som fällde avgörandet i kampen om årets tisdagsvin.
Årets besvikelse
Utan större konkurrens en defekt 2007 Domaine la Barroche Pure. Närmast mätbart antiklimax. We'll meet again.
Årets champagne
Eriks entusiasm smittade av sig med mer och bättre bubblor. 1990 Bernard Tornay var en minnesvärd lektion i mognadstoner, men för sin otroligt rika frukt drog 1998 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas-François Billecart det längsta strået i år.
Årets vita
Få viner charmade mig så mycket som 2005 Dutton-Goldfield Chardonnay Dutton Ranch, men det var ändå rieslingvinerna som stod för årets toppnoteringar. 2004 Hugel et Fils Riesling Jubilee såg länge ut som en vinnare, men det var vid Breuerbataljen som skåpet ställdes där det skulle stå. 2007 Georg Breuer Rauenthaler Nonnenberg Riesling var årets vassaste vita, och hamnar nog i toppen igen när den blommat ut i sin fulla potential.
Årets röda
2009 skulle visa sig bli en kamp mellan Franrike och Italien, Châteauneuf-du-Pape och Piemonte. I det sydfranska laget glänste i synnerhet 2007 Domaine la Barroche Signature och 2007 Domaine de la Janasse, superba fanbärare för områdets fenomenala årgång. Andra sidan ställde upp med charmanta 2000 Crissante Alessandria Barolo Capalot och lovande 2004 Prunotto Barolo. Det var dock ett knippe flaskmognad som fällde avgörandet. Årets röda vinupplevelse var 1997 Paolo Scavino Barolo.
Imorgon inleds det nya vinåret. Det bästa hittills!
Gott nytt år kära läsare!
onsdag 30 december 2009
Juldag i Klaveret
Traditionsenlig middag på juldagen innebär att den äldre generationen lämnar plats vid spisen. Upplevde man studentrevolten kan man med andra ord glömma allt vad matlagning heter. Med kusiner och respektive är vi sex personer i det lilla köket och på något märkligt sätt faller alla bitarna på plats strax innan föräldrarna anländer.
Till den enkla men goda musselsoppan dricker vi 2007 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire från Brocard. Vi bjuds på bjussig doft av tropisk frukt tillsammans med purunga chardonnay-mineraler. Smaken är hyfsat stram med tillräckliga syror för den krämiga soppan. Vi gillar extramaterialet de gamla stockarna bjuder på, och till soppan fungerar detta dessutom strålande.
Till varmrätt serveras helstekt kalkon med rödkål och gräddsås. Tre viner gör sällskap där 2007 Kings Ridge Oregon Pinot Noir inleder med trevlig druvtypisk doft av det generösa slaget med smultron, vinbär och fat. Munkänslan är av det sällskapliga slaget, saftigt och infriande, men något platt i jämförelse med de efterföljande fransmännen.
Betydligt bättre är 2005 Louis Jadot Château des Jacques Moulin-à-Vent. Kvällens favorit bland större delen av bordet. Trevlig, genuin doft med en intressant mix av ljusa och mörka bär. Inget syntetiskt i denna Gamay, endast rena, ädla toner. Smaken har bra struktur med högtspelande frukt av det tätare slaget. Allra bäst fungerar vinet som sällskap till maten. Utan tvekan den bästa beaujolaisen jag provat.
Sist ut till varmrätten är 2005 Savigny-les-Beaune Les Bourgeots från Simon Bize. Här märks det att vi klivit upp ett snäpp när doften möter näsorna. Fantastiskt! Nypon, hallon och smultron samsas i den kompakta fruktkorgen. Lite sumpig insjö hittar vi också ihop med några få stjälkiga toner som faktiskt inte stör det minsta. Smaken är åt de stramare hållet med seriös struktur och finfina syror. Kanske lite väl ”gåpåig” för att harmoniera med maten idag, men ett trevligt återseende blir det säkert om några år.
Till stiltonknytena signerade Livets goda provar vi 1988 Taylor's Quinta de Vargellas. Trevlig mogen port med bra tryck i både doft och smak. Stilmässigt dock något mindre intressant än brodern från 1995 vi drack härom veckan.
måndag 21 december 2009
2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône
En läsare hörde av sig med synpunkter på bloggens innehåll. Inte så mycket om textens kvalitet eller läsvärde, funderingarna rörde istället den stilistiska utformningen i allmänhet och mängden bilder i synnerhet. Antal bilder per inlägg var på tok för lågt, och allt som oftast föreställde de bara en vinetikett. Eller möjligtvis en kork. Tråkigt, strömlinjeformat och enahanda. Av oss kunde hon minsann vänta sig ett större mått av påhittighet, tänkande utanför boxen eller rent av avantgardism.
Så. Tadaa. Synpunkterna äro hörda och med försiktiga steg lämnar GAÖ det trygga formatet...
-------------------------
Idag kom så jullovet. Spurten var kämpig, men den veckolånga målfållan gör att stunden för målgången, nedsjunken i fåtöljen, kryddas med stort välbehag. Det är ju såhär livet kan vara bortom vintermörker och arbetsbördor!
Vi har avverkat några flaskor av det här vinet, med återkommande positiva intryck, och nu är det sannerligen dags för en rejäl hyllning. Vi köper på oss och försöker spara några till framtiden.
måndag 14 december 2009
NV De Venoge Blanc de Noirs
Ur glaset bjuds jäsande surdeg, kartiga äpplen, omogna hallon och gott om rått kött. I munnen är det första och helt dominerande draget en intensiv, fruktköttig, sötma. Något förvånad famlas det efter flaskan och eventuella sec noteringar men visst är detta brut vilket också känns när frukten klingar av och går mot ett syrligt och mineralfyllt slut. Här finns också en grön rotfruktston som jag ibland hittar i Champagne och upplever en liten hatkärlek till. Som sällskapsskumpa är det lite för kraftigt för min gom, bra mycket mer så än till exempel Andre Clouets eller Maillys motsvarigheter. Till mat är det däremot förträffligt! Först till en parmesandrypande färskpasta med nötter och senare till vältempererade bitar av Comté och Gruyere. En kul skumpa i en annorlunda stil som jag helt klart uppskattar. (88)
/Erik
fredag 4 december 2009
Från moget till ofärdigt
Chablis Premier Cru Vaillons från Jean Dauvissat i årgång 1997 hittades i ett dammigt hörn i i en vinbutik i Reims. Utan större förhoppningar om flaskans vitalitet och skick, men med en stor nyfikenhet på mogen Chablis, så inhandlades nämnda flaska och har legat ett halvår i källaren. Källardoft är också det första som möter en i flaskhalsen när korken dras. I glaset bjuds ett visköst guldigt vin som väcker oerhörd aptit. Nu blir även doften betydligt mer inbjudande med massor av undervegetation, svamp och flintrök men även den ljuvaste tropiska frukt! Honungsmelon och litchee finns på plats och även ananas i sockerlag. Detta är tydligen ett karaktärsdrag för firman och än tydligare i den Vielles Vignes man producerar från samma läge.
Ett oerhört gott vin som får en att vilja fylla källaren med Chablis och luta sig tillbaka. Koplexiteten är inte på GC nivå, men när det är så här gott så glömmer man gärna det. Vinet klarar dessutom ett par dagar i tveksamt försluten flaska i kylen, vilket ytterligare bekfäftar vilket oerhört lagringsbart vin Chablis är. (91)
Idag är det sonen Rene som driver egendomen men jag lyckades inte hitta hemsida. Vinerna kommer till Sverige med jämna mellanrum tydligen.
Jurtschitsch Sonnhoff Schenkenbichl Gruner Veltliner 2006 skall visa sig vara en tungvrickare på fler sätt än det verbala. Serveras blint till mig och ger till en början väldigt få ledtrådar. Känns minst sagt slutet och när det börjar släppa något så är det mörka tropiska frukter och mineralitet som kommer fram. I munnen bjuds det på låga syror, viss beska och det som runt bordet dubbas till dålig grogg. Ett inte helt balanserat vin där alkoholen (14,5%!) tyvärr får spela förstafiol. Blir med tiden mer intressant och de värsta groggdimmorna ångar bort, men troligen inget jag springer ner trösklar för i framtiden. (82)
Jag famlar i mörkret och rotar i gewurzlådan när det skall gissas, får avslag där och drar vidare mot Pinot Gris, men till GV kommer jag aldrig. Efter att tidigare bara smakat på friska, fräscha och fruktiga varianter runt hundringen är detta klart annorlunda..
Andert Josef Trockenbeerenauslese Chardonnay 1998 är en något udda fågel som hittats på spritpråmen i Puttgarden. Vinet har en guldigt nötbrun färg och en viskös konsistens. Doften ger inlagda fikon, kanderade nötter och en klar ton av Sheeryoxidering. P famlar i mörkret, och den som satt detta som Chardonnay är värd både tre och fyra betyg..Fortfarande friska syror och till ost är det oerhört trevligt men troligen har den omilda pråmbehandlingen av denna flaska inte gjort den särskilt väl. Kul vin dock som väcker intresse för TBA genren, andra tips?
Systembolaget vill med novemberlanseringen av Beaujolais Villages Nouveau från Maison Coquard hålla liv i traditionen där en viss del av årets produktion släpps redan samma höst. På 70-talet kunde detta säkert frammana köer av Graillotrang, men i alkoläskens och e-handelns tidevarv så tycks intresset vara något svalare.. För 75:- vinner dock nyfikenheten över tveksamheten. Direkt ur flaskan syns spår av maceration carbonique i form av små knappnålsbubblor. Helt i linje med förväntningarna är det godistoner och blåa bär som dominerar doftspekrat. Tankarna går inte helt osökt till Vira Blåtira för er som konserverade ert innanmäte med den under det tidiga 1990-talet. I munnen är första intrycket att det faktiskt är riktigt friskt och gott, med en pikant liten syra och om inte tanniner så i alla fall en liten torrhet på slutet. Efter ett halvt glas tar det dock stopp och jolmigheten, som annars bara hittas i ljumna whiskey och cola, tar över fullständigt. Efter ett par tre dagar i kylen kommer flaskan till heders igen som vätska till ett lasagnekok och nu har det faktiskt hänt lite! Nej, det har inte blivit en elegant pinotkusin från landet, men det har i alla fall kommit till en del syror, det värsta bubblet är borta, och till en snäll lasagne är det klart drickbart.
p.s fråga mig inte vad som hänt med formatteringen av detta inlägg.../Erik
onsdag 2 december 2009
Rhonad på konfekten
Vin 0
I glaset bjuds en blek mässingsfärg med ett diskret porlande. Doften bjuder på kärleksfullt hemkokat äpplemos, med några kart islängda för karaktären. Citrusfamiljen representeras av en lime-grape korsning som väcker intresse. En släng av den blommiga honungssleven är också med i spelet.
Munkänslan är krämig och intensivt fruktig med höga syror som för tankarna till både äpplevicks och det sura hockeypulvret. Med lite tid kommer gummi och lite vår sjösten fram i doften. Dock dör moussen av förhållandevis snabbbt.
Gissningarna går åt ganska ung Chardonnaydominerad Champagne utan årgångsbeteckning. E tycker att det borde finnas en del Meunier i detta.
1998 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas Francais
En trevlig sällskapschampagne som ännu inte nått mognad. Kanske inte helt lever upp till priset men prestigeskumpa på halvflaska är oerhört trevligt. Finns i skrivande stund kvar flaskor i Malmö.
Med rensade gommar och svultna magar kastar vi oss nu över kvällens huvudbegivenhet.
Vin 1
Ljust blålila, medeltransparent. Möjligen en liten röd antydan. Bjuder upp till dans med en massiv frukt ur glaset, och då ur den mörkare delen av skalan. Tillkommer gör färsk svett, läder, färska hackade örter och några tomatkvistar. Utanpå ,eller över, detta ligger ett rejält täcke av kirsch.
I munnen infrias förväntningarna som doften gett om massiv, silkig frukt. Här finns även en pikant beska som det råder delade meningar om och förstås en rejäl dos alkoholvärme. Ett visst konsensus tycks råda om att det är på gränsen till vad nebbioloskolade pojkar tål. Balansen och syrorna finns där inte riktigt i dagsläget men så är detta också ett barnarov i den högre skolan.
2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet
Robert Parker tryckte till med 100 pinnar och endast de med vassa armbågar fick del av den hårda tilldelningen vid tisdagens nyhetssläpp. Tvärslut på fem röda. Kvällens panel är inte helt enig, men ingen är beredd att sträcka sig till tresiffriga höjder. Endast Grenache och Mourvedre i detta vin.
Vin 2
Samma skola som i första glaset, men om ettan var den stöddiga clownen som hörs och syns är tvåan den tyste James Dean-kopian längst bak i klassen. Mörkt blålila och tätt i glaset. Ett intressant doftspektra med grus, mörkt frukt, rökt korv och säckvis med torkade örter. Elegant, och för den som inte vet bättre kan man lätt hamna några distrikt österut.
Ljuvlig munkänsla där sexig frukt möter pefekt avvägda syror i en lysande harmoni, så här ska det se ut! Finslipade tanniner adderar till en struktur som räcker riktigt långt på vilken årsbästalista som helst. Konsensus om storhet kring bordet.
2007 Domaine de la Janasse Chateauneuf du Pape
Parker "snålade" med 94-95 pinnar till Janasses standardcuvée. Firman gör även en Vielles Vignes som enligt uppgift skall vara något utöver det vanliga. P har köpt i Paris för det i sammanhanget mycket låga 300 kr. Ingen svensk importör.
Vin 3
För att fortsätta på den något krystade skolanalogin så har vi nu definitivt kommit till obs-klassen. Utseendet påminner om de föregående kombattanterna men doften spelar andra ackord. Terpentin, linoljefärg och våt papp i mängder. Smaken är helt platt utan vare sig frukt eller syror. Näsor sticks djupt i karaffer och visst anas en ljuv hallonfrukt någonstans långt där nere, men P får något djupt sorgset i blicken när det går upp för honom vilken flaska det är som dött den tragiska korkdöden. Synd på så rara ärtor.
2007 Domaine la Barroche Pure
Ahhh! En mycket emotsedd provning blev till sand. Människor har blivit skruvkorstalibaner för långt mindre. Monetär ersättning fås förhoppningsvis från SB, men emotionell och framförallt verklig i form av en ny flaska torde bli svårt.
En oerhört trevlig provning med en något bitter eftersmak. Också en nyttig kalibrering av egna smaklökar mot den tjocke advokatens. P skall ha ett stort tack för arrangemang och gästfrihet!
/Erik
tisdag 20 oktober 2009
2008 års pärlor med Munskänkarna

tisdag 13 oktober 2009
Champagne med GAÖ
Efter mycket om och men (läs: Doodle och framförhållning) var det äntligen dags för den efterlängtade champagneprovningen. E stod för startfältet samt den dokumenterade bakgrunden och övriga deltagare såg fram emot ett halvdussin nya erfarenheter.
Glas nummer ett är transparent ljusgult. Doften är genomgående fräsch med påtaglig mineralton i trakterna av en frisk havsbris. Efterhand adderas brödkryddor och apelsinskal som för tankarna till Rutes gotlandsbröd. Smaken är medelfyllig med pigga syror och en helt okej längd. God och välgjord Blanc de blancs.
NV Pierre Peters Cuvée de Réserve
Denna standardcuvée har imponerat förr, men frågan är om den inte lyser extra starkt ikväll. Enligt importören äger huset 17,5 hektar runt Le Mesnil i Côte de Blanc och till denna cuvée ska sex årgångar från olika grand cru-lägen ingå. Tilltalande pris och dessutom i variant som halvflaska.
Glas nummer två har en något mer gyllene ton än det första glaset. Ett smörigt täcke dominerar initialt doftintrycken, med några få bitar röda äppelskal som följeslagare. En liten besk ton hittar vi också. Och trots att hängmörat kött får sällskap av rumsvarm dubbelnougat är doften rätt så angenäm. I munnen är strukturen bastantare än i föregående vin, med fyllig men något kort smak. En trevlig beska hamnar på pluskontot, men annars har smaken i övrigt mycket att önska. Flera röster höjs om en mousse som fläker ut sig alltför yvigt och en något trist helhetspresentation.
NV Mailly Grand Cru Brut Réserve
100% PN från uteslutande grand cru-iägen. Ikväll imponerade dock hemsidan mer än vinet i sig.
Glas nummer tre har en i sammanhanget mörkare gul nyans. Doften är åt det brödigare hållet med kummin och kardemumma som representanter från kryddhyllan. Vidare tillkommer sötmandel, en knäckigt crème brulée samt en lätt dust av aceton. Smaken är brödigt fyllig med balanserande syror och en härligt pigg mousse som bidrar till en bra spänst. Vi får associationer till en fräsch mojito, med rikliga mängder färsk mynta. Riktigt gott!
NV Bollinger Special Cuvée Brut
60% PN, 25% CH,15% PM. Flest röster som kvällens favorit.
Glas nummer fyra är det mest transparenta av kvällens viner, med skiftningar åt det silvriga hållet. Doften bjuder på tropisk frukt och godisartade toner. Känslan är onekligen enkel. Smaken är förvisso fräsch av citrus, men ack så tunn och ointressant. Vi bör ha gått ner ett steg i prisklass. Och kvalitet. Ledtrådar leder oss via godistoner till Gamay, men inte kan det väl vara Geisweiler?
Geisweiler Crémant de Bourgogne
Så många gånger vi druckit detta, men aldrig har det väl smakat såhär? Flaggan falnar något mellan kvällens stöddigare medtävlare.
Glas nummer fem påminner till utseendet om det vin nummer ett. Nougat och röda äpplen är de associationer som står ut i den annars ganska endimensionella doften. I munnen glesnar den ganska fylliga inledningen snabbt ut och kvar blir citrus i området kring blodapelsin. Enkelt, hyffsat välgjort men lite väl opersonligt.
NV Champagne de Pompadour Brut
En gång i tiden bolagets billigaste skumpa från Charles Ellner i Épernay. Huset producerar runt miljonen flaskor per år, och frågan är om inte detta specialproduceras för Sverige? I sin okomplicerade men insmickrande stil fungerar detta säkert bättre som oskyldigt pratvin än som provningskombatant.
Glas nummer sex liknar mest en uppslagen Sofiero. Minus skummet. Nyfikenhet, förvåning och förvirring präglar signalerna mellan doft-, lust- och förnuftcentra. Här serveras sötmättad tropisk frukt och karamelliserat socker följt av honung, omega-3 kapslar och våt ylle. Kolsyrad, ädelrötad chenin blanc med andra ord. Smaken är rejält fyllig och fruktsötman dominerar innan en knorr av beska avslutar. Det smälta sockret återkommer även här och sig några tappra syror gör sig tack och lov påminda. Upplevelsen liknar inte mycket annat. Åtminstone inte med champagne på etiketten. Den här måste ha några år på nacken.
1990 Bernard Tornay Millésimé Brut
E är bjussig nog att bjuda på denna flaska som inhandlades på plats i Champagne. Stor årgång, liten producent och kvällens intressantaste glas.
Och plötsligt var flaskorna tomma. Tack samtliga för en fantastiskt trevlig kväll!