fredag 22 januari 2010

2006 Chatueau Gratien Saumur-Champigny

Hederligt vin. Vin med heder. Vin med personlighet nog att väcka intresse men charm nog för att smickra även den del av publiken som inte spenderar större delen av sina middagar med näsan djupt nedtryckt i handblåsta Riedelkupor. Viner som lämnar mer pengar än dagar kvar i slutet av föräldrapenningschecken.
Gratien & Meyer förefaller vara ett hus med många strängar på sin lyra, bland annat som ägare till Alfred Gratien i Champagne. Kvällens vin hör till husets loireuppställning och består av 100% cabernet franc från AOC Champigny-Saumur. Vackert blårött i glaset är det. Ger till en början rejält bondska drag med stall, hö och vitpeppar. Även ursprungstypiska gröna drag, som dock inte är någon klockren paprika utan något mer stjälkig. Utvecklas mot fin rödblå fruktighet med en del lösningsmedeldimmor och tunna salmiaktoner. Frisk och fruktig munkänsla med höga syror. Ger nästan italienska vibbarna även om tanninerna inte är riktigt i samma skola (läs: grövre). Bra fyllighet med lite tjärig läderkänsla i munnen. Efter ett par timmar i karaff utvecklas vinet mot den mörka sidan och de sötfruktiga dragen blir mer påtagliga. Ytterligare tid lägger till en viss örtbeska. Det är lite volatilt det här, med ganska tvära kast. Dock är helheten väldigt trevlig, och helst till mat förstås. Lagring ett par år råder nog bot på den lite hoppiga stilen.
Både Finare och Godare har prövat och stämplat godkänt.
/Erik

torsdag 21 januari 2010

2007 Ridge Geyserville



Det är första gången vi dricker Geyserville, eller Ridge för den delen, och förväntningarna är högt satta. Teoretiskt blir man lätt övertygad genom bilden av massiv kalifornisk frukt behandlad med fransk filosofi. Resultatet borde bli generositet i balans och fruktdrivet med elegans. Med andra ord formgjutet för våra smaklökar - i teorin som sagt. Med kycklingburgare testar vi tesen i praktiken. Bröstfileerna lindas med bacon, stekytan adderas i pannan och rätt innertemperatur nås i ugnen. Knaperstekt polenta får agera bröd och ugnsrostad paprika samt gelésötad rödvinssås räcker som tillbehör.


2007 Ridge Geyserville är vackert skimrande i glaset. Doften håller det förväntade spåret med välpackad frukt och. Den alltid trevliga kombinationen av jordgubbar, hallon och sötlakrits framträder tydligast. I bakgrunden hittar vi även läder och RX-lim som med de milda fattonerna gör vinet trevligt att sitta och sniffa på.


From the front to tha back, people jump to tha track! Frukten är massiv, fyller munnen och stannar kvar långt in på efterfesten. Fast det är balansen i vinet som lyfter händerna mot taket. Det här är fenomenalt! Närmast leds tanken till blåbärssoppa, elegant och fatlagrad sådan, för känslan är ändå långt ifrån varianten i Mångsbodarna. Så många soltimmar som komprimerats ned i detta glas, utan att innehållet känns varken sötsliskigt eller platt. Intrycket är snarare svalt och vinet klarar dessutom resan mot rumstemperatur utan att förlora dessa karaktärsdrag.


Okej, 2010 har just börjat och den här flaskan är såklart fortfarande i sin ungdom. Balanserat, ungfruktigt och alldeles alldeles underbar idag, men de som vet säger att 5-6 års väntan ger stor utdelning. Då hittar vi också kanske mer av den harmoni som i viss mån saknas i dagsläget. I övrigt kan vi bara gissa. Vad lagrar man egentligen fram hos Zinfandel?



ps. Frankofilen bjuder på såväl smakprov som virtuellt besök med ypperligt läsvärde. ds

onsdag 20 januari 2010

1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne


Få champagner från 1996 har nog druckits av så många svenskar de senaste åren. Genom inte mindre än tre lanseringar som nyhet har huset Duval-Leroys blommiga skapelse nått ut i folkhemmet och av rapporterna att döma, skänkt mycket glädje. Jag provar för första gången under en hel kväll, först med familjen och till slut uppkrupen i fåtöljen.
Åldern visar sig genom en vacker färg någonstans mellan mässing och guld. Kompakt, men inte knappnålsstor, mousse blir grädde på moset. Urtypiska toner av lite sur brioche, mogna röda äpplen och nötter eller bittermandel. Fina höga syror, som det sig bör, och en skön munkänsla. Möjligen är dosagen en gnutta för hög, men detta kan också vara inslag av mognande pinot. Inget knivskarpt fokus men gott och välgjort. För mig hamnar detta lite mellan stolarna, den skarpa och precisa ungdomen är borta men åldern höst har ännu inte tagit vid och därför saknar jag lite av mognadstoner och rondör eller pondus. Receptet för den som har liknande känslor som mig inför Champagne blir således att lagra ytterligare, fem år skall inte vara någon omöjlighet. Således blir även slutbetyget någonstans mellan mässing och guld. (91)
/Erik

måndag 18 januari 2010

2005 Bodegas Alto Moncayo Veraton


Det här med rekommendationer är svårt. Men det blir åtminstone lättare, eller?. Idag hade löften om "18 månader på hälften nya fat" och "stor syltig frukt" kanske inte skickat mig med ilfart till systemet i Nordstan, men när Livets Goda kallade för ett år sen så var jag inte sämre än att jag svarade. Veraton har sedan 2005 tillbringat livet som, i tur och ordning; garnachadruvor i nordspanska Campo de Borja, jäsade druvsaft i nya franska och amerikanska ekfat med riklig pigeage, ofiltrerat vin på väg till Sverige, lätt haussad nyhet på Systembolaget samt nybörjarköp i en brokig vinkällare.
Ner i karaffen och en brunaktig gröt lämnas tacksamt i, den obegripligt tunga, flaskan. Medelfylligt med drag åt blodrött. Fem år har inte trolllat bort vad som kan anses vara en ganska omild fatbehandling, men det är inte heller vaniljpudding i glaset. Här bjuds på rejält med mörkröd frukt inlindad i både örtknippe och lakritsremmar. Över detta ligger en omisskännlig funk som får Peer att gissa Barralskapelse blint. Visst finns det också en äppelmustig ton som skulle kunna leda in på samma spår. Så långt kanske inga stora överraskningar. Men munkänslan mina damer och herrar, munkänslan. Vågar jag säga slank? Visst inte fjäderlätt men ändå harmonisk med höga syror och utan spår av ekbeska eller alkohol (15,5%). Helt enkelt överraskande, trevligt och jo, det är svårt med rekommendationer. Den största invändningen mot vinet är att det är tämligen opersonligt. Var är jorden, var är blodet? (90)
/Erik

p.sObservera att lammfilén på bilden endast agerar rekvisita och att vinet dracks med gott sällskap som enda tilltugg. Är dock i teorin en alldeles utmärkt kompanjon.
p.s 2 Frankofilen har provat storebror Alto Moncayo och gillat.

fredag 15 januari 2010

2005 Bruno Clair Marsannay Les Grasses Têtes


Kvällens kork ryker redan under eftermiddagen medan kvällens middag förbereds. Vi är mittimånaden och bourgognenyheten i fråga kan behöva några timmar för analys. Vi försöker oss på A-Zs oxrulader i hopp om att de blir lika goda som när de serverades i Bagaregården. Receptet påminner till stora delar om Per Morbergs.


2005 Marsannay Les Grasses Têtes är mörkare transparent och vackert rubinröd. Inledningsvis strålar doften ur glaset med smultron, marsipan och pelargoner. Vidare hittar vi mörkare stråk med höstlöv, grillat kött och rosmarin. I munnen är vinet rödbärigt med ganska lätt kropp, men upplevelsen är långt ifrån gles. Sömmarna är väl gömda när smaken håller fokus genom mitten och avslutet är av bra längd. Den ungdomliga frukten driver smaken framåt och syrorna bidrar till en läskande känsla. Invändningarna är som synes få - presentationen är solid och vi gillar det här kort och gott.




Läser man på behöver tydligen vinerna från Côte d'Ors nordligaste kommun några viloår. Producenten rekommenderar 4-8 år i källaren och vi vill inte verka dummare än att hålla med. Oundvikligt blir det också en jämförelse med Simon Bizes Les Bourgeots som vi drack på juldagen. Samma fina drickbarhet och oavgjort på poäng - nosen till Bize och smaken i Clairs favör. Bägge vinerna testar vi igen om två år!


måndag 4 januari 2010

Frostnupet bubbel

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken

När julens stök var som värst, och kölden som hårdast, var det lätt att glömma bort sina kära viner för en stund. När tanken väl slår en att ett par veckor av köld kanske ändå sätter sina spår i en oisolerad källare så är arbetsbördan inte av det slaget att den tillåter den sju mil långa resan till Tjörn för att kontrollera de vilande buteljerna. När helgen slutligen kommer och resan företas så är det med en gnagande oro i kroppen över en vinkällare som knappast väcker några avundsjuka suckar hos ens "Cellartrack buddies", men som heller inte låter sig ersättas i brådrasket på en snart föräldraledig doktorandlön.
-0,4C lyder den obarmhärtiga domen. Visst kunde det varit värre, men det kunde definitivt varit bättre. Ett av de stackars flasklika frostmobarnen får, väl inbäddad i en filt, följa med hem igen medan de övriga syskonen får tillbringa återstoden av den långa vintern i ett uppvärmt badrum. Tillbaka i civilisationen inleds ett intensivt googlande efter "freezing" och "wine". Generella slutsatser tycks vara att; a) all mognadsprocess upphör vid dessa temperaturer, b) hos vita viner kan kristaller falla ut (inga spår fanns av detta i de transparenta flaskor jag har) och c) vin fryser vid ungefär halva alkoholhalten i grader celsius. Moselrieslingen kring 7% borde alltså teoretiskt ligga värst till. Sett till värde domineras källaren av Champagne, och rent intuitivt känns det som att bubblorna borde ta en del stryk av dylik behandling. Alltså är det en flaska bubbel som får sätta livet till då det empiriskt skall undersökas hur viner klarar frostgrader.
Heidsieck & Co Brut Monopole Blue Top köptes på SB och har fått ungefär ett års lagring i källaren plus ytterligare tid i butik så det var den sista flaskan av ett utgående parti. Dock finns den fortfarande att köpa i många butiker. Vinet utgörs av 70% PN, 20% CH och 10% PM. När grimman lossas och korken vrids dras en första lättnadens suck av det behagliga uppåttrycket. Ytterligare en när vinet hälls upp i all sin vackra mässingsfärg och vackra mousse. Doften bjuder på idel klassiska toner av brioche, gula blommor och citrusmarmelad. I munnen bjuds på en begynnande mognad, höga men väl integrerade syror och en härlig pinotfrukt. Yes! Om detta är frostskadat slänger jag in resten av flaskorna i frysen. Kanske inte det mest knivskarpa eller superrena av Champagner men ett mycket solitt hantverk och en klar kandidat till huschampagne. (88)
/Erik
p.s Dylika frostexperiment rekommenderas inte till den med svaga nerver och/eller en mer dyrbar samling. Frostvakt är satt på inköpslistan.