Både Finare och Godare har prövat och stämplat godkänt.
/Erik
Det är första gången vi dricker Geyserville, eller Ridge för den delen, och förväntningarna är högt satta. Teoretiskt blir man lätt övertygad genom bilden av massiv kalifornisk frukt behandlad med fransk filosofi. Resultatet borde bli generositet i balans och fruktdrivet med elegans. Med andra ord formgjutet för våra smaklökar - i teorin som sagt. Med kycklingburgare testar vi tesen i praktiken. Bröstfileerna lindas med bacon, stekytan adderas i pannan och rätt innertemperatur nås i ugnen. Knaperstekt polenta får agera bröd och ugnsrostad paprika samt gelésötad rödvinssås räcker som tillbehör.
2007 Ridge Geyserville är vackert skimrande i glaset. Doften håller det förväntade spåret med välpackad frukt och. Den alltid trevliga kombinationen av jordgubbar, hallon och sötlakrits framträder tydligast. I bakgrunden hittar vi även läder och RX-lim som med de milda fattonerna gör vinet trevligt att sitta och sniffa på.
From the front to tha back, people jump to tha track! Frukten är massiv, fyller munnen och stannar kvar långt in på efterfesten. Fast det är balansen i vinet som lyfter händerna mot taket. Det här är fenomenalt! Närmast leds tanken till blåbärssoppa, elegant och fatlagrad sådan, för känslan är ändå långt ifrån varianten i Mångsbodarna. Så många soltimmar som komprimerats ned i detta glas, utan att innehållet känns varken sötsliskigt eller platt. Intrycket är snarare svalt och vinet klarar dessutom resan mot rumstemperatur utan att förlora dessa karaktärsdrag.
Okej, 2010 har just börjat och den här flaskan är såklart fortfarande i sin ungdom. Balanserat, ungfruktigt och alldeles alldeles underbar idag, men de som vet säger att 5-6 års väntan ger stor utdelning. Då hittar vi också kanske mer av den harmoni som i viss mån saknas i dagsläget. I övrigt kan vi bara gissa. Vad lagrar man egentligen fram hos Zinfandel?
Kvällens kork ryker redan under eftermiddagen medan kvällens middag förbereds. Vi är mittimånaden och bourgognenyheten i fråga kan behöva några timmar för analys. Vi försöker oss på A-Zs oxrulader i hopp om att de blir lika goda som när de serverades i Bagaregården. Receptet påminner till stora delar om Per Morbergs.
2005 Marsannay Les Grasses Têtes är mörkare transparent och vackert rubinröd. Inledningsvis strålar doften ur glaset med smultron, marsipan och pelargoner. Vidare hittar vi mörkare stråk med höstlöv, grillat kött och rosmarin. I munnen är vinet rödbärigt med ganska lätt kropp, men upplevelsen är långt ifrån gles. Sömmarna är väl gömda när smaken håller fokus genom mitten och avslutet är av bra längd. Den ungdomliga frukten driver smaken framåt och syrorna bidrar till en läskande känsla. Invändningarna är som synes få - presentationen är solid och vi gillar det här kort och gott.
Läser man på behöver tydligen vinerna från Côte d'Ors nordligaste kommun några viloår. Producenten rekommenderar 4-8 år i källaren och vi vill inte verka dummare än att hålla med. Oundvikligt blir det också en jämförelse med Simon Bizes Les Bourgeots som vi drack på juldagen. Samma fina drickbarhet och oavgjort på poäng - nosen till Bize och smaken i Clairs favör. Bägge vinerna testar vi igen om två år!