Utan att hänfalla allt för mycket åt nostalgi och klyschor så har de senaste dagarnas höstliknande väder givit en viss känsla av att sommaren trots allt lider mot sitt slut. Att sakta närma sig foldrarna märkta "Jobb" på datorn ger samma känsla ytterligare bränsle. Nåväl, tid att minnas de viner som under de senaste veckorna intagits under uppsluppna och okomplicerade former. Oftast i ett sällskap som av olika anledningar inte dricker vin eller som inte hyser något större intresse. Ledorden har med andra ord varit drickbarhet och publikfrieri.
E. Guigal Cotes du Rhone (2005)
Det var ett tag sen sist, men Guigals basröda med prenumeration på fyndstämpel från vinjournalister fortsätter att leverera! Detta exemplar har legat till sig i snart ett år och viss mognad kan skönjas. Kryddörter, mogna plommon och välintegrerade tanniner jobbar gott ihop. Som en smäck till mjuka ostar och tillika korvar. Ett par flaskor läggs undan för att se vad som händer.
Fontanafredda Langhe Nebbiolo (2006)
Ytterligare en trotjänare i sortimentet från giganten i Serralunga. Förhållandevis ursprungstypisk med viss grusighet och mörka bär. Saknar dock en del syror och en gnutta för mycket vanilj och sötfrukt för min smak. Lite samma invändningar som jag tidigare haft mot firmans basbarolo. Men snyggt och välgjort är det.
Schwaab-Kiebel Erdener Treppchen Riesling Auslese (1994)
Ett av SBs släpp av gammelmosel från i våras. Detta är tredje flaskan och hittills har flaskvariationen varit imponerande låg. Honung och tropiska frukter dominerar, och man saknar en del mineralitet som gärna hade fått presentera sig i form av form av diesel eller gummi. I munnen hålls sötfrukten i schack av fortfarande vitala, om än snälla, syror. Trevligt bersåvin och man kan bara hoppas att SB fortsätter att leverera tyska restlager.
Alpha Zeta A Amarone (2005)
Jag skall villigt erkänna att Amarone inte är någon paradgren för mig. Denna flaska var således att likna vid ett barmhärtighetsmord. Tankar fanns om att lagra för att se ifall lagrad Corvina skulle vara min påse, men tålamodet tröt och en tanke om Amaronens påstådda publikfrieri fick råda. Mycket riktigt blev flaskan också väl mottagen av svärfamiljen. Själv kan jag föstås inte neka till att det är väldigt mycket vin, i både färg doft och smak men den bestående känslan är att vinet saknar harmoni, att det inte är sammansatt. Doften presenterar först en pust av söta övermogna körsbär, som sedan ersätta av syntetisk vanilj som i sin tur lämnar stafettpinnen till automatkaffe med chokladpulver. I munnen upprepas historien. Först en rejält sötfruktig smocka som hinner dö ut innan den klena syran tar vid för en kort sejour och som sen ersätts av en smula uttorkande tanniner. På pluskontot så klarade vinet av en grillad kotlett i snålblåst med bravur, men där någonstans går gränsen för förfiningen hos detta vin.
Gadais Pere et Fils Muscadet Sèvre et Maine sur lie (2008)
Ahh, äntligen kindsnörpande syror och jästfällning! Ett favoritvin som upptäcktes på förra sommarens irrfärder i Bretagne där snabbmaten bestod av en sexa Fine de Clair-tvåor och ett glas Muscadet. Här finns det gott om äppliga syror och våt sjösten men också en viss komplexitet som nog får tillskrivas sur lie lagringen och som ofta saknas hos liknande viner som Petit Chablis. Som sagt lysande till allehanda skaldjur men klarade också kvällens, numera pk, inkokta torsk med äggsås på ett bra sätt. Även här läggs flaskor undan. Någon som har tips om andra producenters Muscadet?
Under de senaste veckornas vistelse på Tjörn har det även funnits tid att utrymme ett av de gamla saftförråden (den nyaste flaskan var från 1986) och där inreda en anspråkslös vinkällare. Viss isolering kvarstår men potentialen finns för goda lagringsmöjligheter. Tills man flyttar till en bostad med egen källare känns det som en ynnest att ha denna möjlighet även om flaskorna än så länge är få.
Slutligen ser jag fram emot en höst med mycket intressant, härligt och gott vindrickande. Både i sällskap med övriga amatörönologer och andra.
/E
E. Guigal Cotes du Rhone (2005)
Det var ett tag sen sist, men Guigals basröda med prenumeration på fyndstämpel från vinjournalister fortsätter att leverera! Detta exemplar har legat till sig i snart ett år och viss mognad kan skönjas. Kryddörter, mogna plommon och välintegrerade tanniner jobbar gott ihop. Som en smäck till mjuka ostar och tillika korvar. Ett par flaskor läggs undan för att se vad som händer.
Fontanafredda Langhe Nebbiolo (2006)
Ytterligare en trotjänare i sortimentet från giganten i Serralunga. Förhållandevis ursprungstypisk med viss grusighet och mörka bär. Saknar dock en del syror och en gnutta för mycket vanilj och sötfrukt för min smak. Lite samma invändningar som jag tidigare haft mot firmans basbarolo. Men snyggt och välgjort är det.
Schwaab-Kiebel Erdener Treppchen Riesling Auslese (1994)
Ett av SBs släpp av gammelmosel från i våras. Detta är tredje flaskan och hittills har flaskvariationen varit imponerande låg. Honung och tropiska frukter dominerar, och man saknar en del mineralitet som gärna hade fått presentera sig i form av form av diesel eller gummi. I munnen hålls sötfrukten i schack av fortfarande vitala, om än snälla, syror. Trevligt bersåvin och man kan bara hoppas att SB fortsätter att leverera tyska restlager.
Alpha Zeta A Amarone (2005)
Jag skall villigt erkänna att Amarone inte är någon paradgren för mig. Denna flaska var således att likna vid ett barmhärtighetsmord. Tankar fanns om att lagra för att se ifall lagrad Corvina skulle vara min påse, men tålamodet tröt och en tanke om Amaronens påstådda publikfrieri fick råda. Mycket riktigt blev flaskan också väl mottagen av svärfamiljen. Själv kan jag föstås inte neka till att det är väldigt mycket vin, i både färg doft och smak men den bestående känslan är att vinet saknar harmoni, att det inte är sammansatt. Doften presenterar först en pust av söta övermogna körsbär, som sedan ersätta av syntetisk vanilj som i sin tur lämnar stafettpinnen till automatkaffe med chokladpulver. I munnen upprepas historien. Först en rejält sötfruktig smocka som hinner dö ut innan den klena syran tar vid för en kort sejour och som sen ersätts av en smula uttorkande tanniner. På pluskontot så klarade vinet av en grillad kotlett i snålblåst med bravur, men där någonstans går gränsen för förfiningen hos detta vin.
Gadais Pere et Fils Muscadet Sèvre et Maine sur lie (2008)
Ahh, äntligen kindsnörpande syror och jästfällning! Ett favoritvin som upptäcktes på förra sommarens irrfärder i Bretagne där snabbmaten bestod av en sexa Fine de Clair-tvåor och ett glas Muscadet. Här finns det gott om äppliga syror och våt sjösten men också en viss komplexitet som nog får tillskrivas sur lie lagringen och som ofta saknas hos liknande viner som Petit Chablis. Som sagt lysande till allehanda skaldjur men klarade också kvällens, numera pk, inkokta torsk med äggsås på ett bra sätt. Även här läggs flaskor undan. Någon som har tips om andra producenters Muscadet?
Under de senaste veckornas vistelse på Tjörn har det även funnits tid att utrymme ett av de gamla saftförråden (den nyaste flaskan var från 1986) och där inreda en anspråkslös vinkällare. Viss isolering kvarstår men potentialen finns för goda lagringsmöjligheter. Tills man flyttar till en bostad med egen källare känns det som en ynnest att ha denna möjlighet även om flaskorna än så länge är få.
Slutligen ser jag fram emot en höst med mycket intressant, härligt och gott vindrickande. Både i sällskap med övriga amatörönologer och andra.
/E
Sant så! Sommaren känns förvånansvärt mycket över, men vad gör det när hösten verkar lova riktigt gott. Strongt att blogga ihop nåt av de där uppsluppna sommarflaskorna. Riktigt snygg hylla också, men vad är det för likdelar i formalinflaskan uppe till vänster? Jag får ta en titt i källaren på måndag om ö-besöket faller in...
SvaraRaderaEtt ganska välbevarat tjocktarmssystem tycks det vara. Skall skickas till SKL för provtagning. Flaskan brevid är från 1960..
SvaraRadera