När SVT bjuder på öringfiske från världens alla hörn är det få saker som kan hålla mig och min svärfar ifrån tv-soffan. Mellan kvällsdoppet och programstart inventeras källaren på drickfärdiga rödtjut med nedslående resultat. Kvällens vin skulle troligen vinna på att få sova i fred ytterligare en tid, men i brist på annat får det duga.
Vinet köptes på plats hos Gigi Rosso i den del av Castiglione Faletto som med lite god vilja kan beskrivas som modern, men knappast som charmig. Denna del var också den första vi mötte på våra irrfärder i Piemonte och gav oss en liten klump i halsen innan kullarna började rulla och resan genom det magiska pärlbandet av byar som viskar sina magiska namn "Laaa Moooorra" "Seerraluunga" och slutligen juvelen "Mooonfortee" på allvar började. Hos Gigi blir man väl mottagen av en expatrierad brittisk ung kvinna med betyg från charmkurs. Om man pressar henne berättar hon motvilligt historien om hur Gigi blev hovleverantör av husets frizzantetjut Dolcino (!) till den amerikanska flottan.
Nåväl, kvällens nebbiolo kommer från huvudsakligen från lägen i Serralunga och har fått ett år på ek innan det når marknaden. I glaset har vinet en lovande transparens med en svag antydan till tegelkant. En något parfymerad doft av ros(envatten) drar jämt med toner av mognande körsbär och vildhallon. En svag ton av aceton gör sig också gällande.
I munnen bjuds på friska nebbasyror och en trevlig örtbitterhet men tyvärr också en aning uttorkande tanniner. Jag tror mig kunna tolerera, och uppskatta, rejält med garvsyror men här står de tyvärr inte helt i paritet med den något klena frukten. Årgången är det inget fel på, så vad det är som fattas är inte helt klart. Kanske är fatbehandlingen något omild, eller så krävs helt enkelt mer tid. Till en opastöriserad Brie, Saint Agur och Morbier kliver dock vinet fram och harmonierar fint.
/E
Vinet köptes på plats hos Gigi Rosso i den del av Castiglione Faletto som med lite god vilja kan beskrivas som modern, men knappast som charmig. Denna del var också den första vi mötte på våra irrfärder i Piemonte och gav oss en liten klump i halsen innan kullarna började rulla och resan genom det magiska pärlbandet av byar som viskar sina magiska namn "Laaa Moooorra" "Seerraluunga" och slutligen juvelen "Mooonfortee" på allvar började. Hos Gigi blir man väl mottagen av en expatrierad brittisk ung kvinna med betyg från charmkurs. Om man pressar henne berättar hon motvilligt historien om hur Gigi blev hovleverantör av husets frizzantetjut Dolcino (!) till den amerikanska flottan.
Nåväl, kvällens nebbiolo kommer från huvudsakligen från lägen i Serralunga och har fått ett år på ek innan det når marknaden. I glaset har vinet en lovande transparens med en svag antydan till tegelkant. En något parfymerad doft av ros(envatten) drar jämt med toner av mognande körsbär och vildhallon. En svag ton av aceton gör sig också gällande.
I munnen bjuds på friska nebbasyror och en trevlig örtbitterhet men tyvärr också en aning uttorkande tanniner. Jag tror mig kunna tolerera, och uppskatta, rejält med garvsyror men här står de tyvärr inte helt i paritet med den något klena frukten. Årgången är det inget fel på, så vad det är som fattas är inte helt klart. Kanske är fatbehandlingen något omild, eller så krävs helt enkelt mer tid. Till en opastöriserad Brie, Saint Agur och Morbier kliver dock vinet fram och harmonierar fint.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar