onsdag 17 mars 2010

Måndagspizza med GAÖ


Merparten av amatörerna samlas för att låta pizzabak och folieprydda flaskor göra måndagen till veckans höjdpunkt. Fyra pojkar, fyra flaskor vin, tre plåtar deg. Inga konstigheter.

Första vinet är tätt rött med blåstick. Doften är varm och öppen med sura körsbär i främsta led. Plommon och eneträ fyller på i bakgrunden. Munkänslan sparar inte på krutet - kompakt fyllig frukt slår på de större trummorna, får ordentlig skjuts av de gissningsvis 14 procenten och ökar i ett linjärt crescendo. Syror finns där, likaså tanniner, och avslutat klockas till medellångt. Vinet känns seriöst och är gott, även om det saknas lite finess. Doften lurade iväg oss till italien, men värmen och de där pukvirvlarna tyder kanske på Priorat?

2005 Les Terrasses

Kärt återseende av Alvaro Palacios instegsvin! Lite spretigare än vad minnet vill erkänna, men det kan rättas till med lite tid i karaffen. Senare på kvällen uppvisar vinet en tydligare finess, med franska örter och ett alltigenom svalare intryck, flaskan i källaren får härmed sin husarrest förlängd. Kungen av Priorat har blivit större, och den nya årgången 30 procent dyrare…





Andra vinet är även det tät rödblått, men med en något vattnigare kant. Doften möter en redan på avstånd, träslöjden representerar stort med cederträ, välputsad smörkniv av eneträ och visst har lödpennan fått gå varm på de olika träslagen. Björnbär och hallon från bärkorgen samt rökt korv och bacon från charkdisken kompletterar den otroligt charmiga och vidöppna doften. Kul att fastna med näsan i! Smaken är ungdomligt pigg, men helt öppen med alla delar tydligt presenterade. Smaskiga blåbär blir till bra stoppning, syrahkryddan skänker dimension och de pigga syrorna förlänger avslutet. Första glaset är det som tilltalar mest i sin logiska och publikfriande stil, därefter ser tid och luft till att göra vinet lite väl insmickrande för sitt eget bästa. Det står Crozes-Hermitage i skolboken, och nog borde den ha fem år på nacken?

2007 Domaine des Entrefaux Crozes-Hermitage

Andres Lokkos favoritdricka minsann. Positiv överraskning och en lämplig bro för de som vill bekanta sig med norra rhône.



Tredje vinet är rödbrunt till färgen och har en tydlig tegelkant. Doften är alltigenom mogen med läckra drag av läder, mocca, bitter mörk choklad och nypon. Tomatkvistar ger en örtig grönhet till spektrat och gödselhögen som anas är faktiskt riktigt angenäm. Munkänslan är halvfyllig och fyller väl inte riktigt ut löftena från doften. På plussidan skriver vi läskande mitt och helt okej längd, på minussidan något urvattnad frukt och bristande struktur. Känslan är dock att flaskan är i den bättre delen av drickfönstret.
Stilen känns italiensk och mognadstonerna påminner om nebbiolo, men så fastnar ögonen på flaskformen och tvivlen växer.

2002 Ca’ de Monte Barolo

Ah, första nolltvåan från piemonte smakar som den borde och med facit i hand känns allt ganska logiskt. Bortsett från flaskformen vill säga. Marknadsföringstaktik à la Snedhalsen JP Chenet i all ära, med detta är bara så Lustiga huset-förvirrande. På flaskformspunkten är vi ganska konservativa i det här huset.




Fjärde vinet är rött till rödbrunt med spår av fällning och även i detta vin anas en tegelkant. Doften är mogen, men inte alls lika vidöppen som det föregående glaset. Svårflörtat bjuds det inledningsvis bara på läder och en kompakt vägg av likördoppade körsbär. Det är först efter några timmar som delarna läggs fram – sötlakrits, kaffe, tomatkvistar och en mintig tvist. Smaken lutar sig på en vital stomme av drottningsylt, finkorniga tanniner och mjuka men höga syror. Helhetsintrycket är något spretigt, inte minst på grund av det abrupta och lite kärva slutet. Njae, första glaset är ingen jättestor upplevelse och Peer som vet vad det är vi dricker blir lite bekymrad. Och besviken kanske. Men, tendensen upprepar sig dock från doften, timmarna i öppet tillstånd ger stor utdelning och retfullt nog ger sista glaset störst njutning.

1998 Roagna Barbaresco Pajé

Det här vinet behöver alltså tid - i källaren eller i karaffen. Med Schiavenzas välutvecklade barolo från samma år i färskt minne är det anmärkningsvärt att se vad traditionalismen gör för ett vins utveckling. Då gissade vi att mognaden rörde sig om ett årgångsmässigt attribut, men nu ligger budet på att det nog hade mer att göra med arbetet i producentens källare.




Sicken måndag det blev på ganska enkla ingredienser, tack för det vänner!

3 kommentarer:

  1. Även om en var där så måste jag säga mycket trevlig läsning. Härligt litet referat av måndagskvällen. Mer sånt!!!

    SvaraRadera
  2. För att parafrasera en vän som fått treårsdagen med sin sambo söndergråten av sin ettåring:
    "-Ingrid, när du om sisådär 20 år ska poppa ett gäng goda flaskor med vänner däribland en Pajé från din favvoproducent så kommer din pappa ligga där på golvet och skrikgråta till du bryter ihop."
    Ni verkar haft det gött pojkar, jag bjuder in till revansch snart.
    /Erik, (en något bitter amatörönolog)

    SvaraRadera
  3. Hej killar,

    Saknar era kommentarer och provningar.

    Kom igen !

    SvaraRadera