När syster och svåger bjuder in till sin nyköpta accessoar "Torpet" har jag och Y svårt att tacka nej. På den sista grusvägssnutten ägnar vi åt den småländska folksporten kantarellrally vilket i korta drag innebär att man tvärbromsar och rusar ut vid minsta anblick av det gula guldet. En sträcka på ett par hundra meter säkrar en försvarlig mängd och kvällens risotto är räddad.
Ur den bördiga hallandsmyllan plockas också mangold, färsk lök och rosmarin till den, i väntan på egna köttdjur, butiksköpta ryggbiffen. En god skvätt av kvällens första vin får puttra ihop med riset och fläktbristen gör sig snart påmind i form av ett Lützenliknande lock i hela köket som för ljuva dofter med sig. Trimbachs basriesling har prövats förr och uppskattats främst för dess förhållandevis strama och matvänliga profil. Även ikväll levererar vinet men kanske inte på den nivå man hoppats på från en upskriven årgång. Mineraliteten är det inget fel på, vid högre temperaturer balanserar den farligt nära lite bitter beska. Syrorna är en gnutta låga men på det hela taget är det ett bra och seriöst vin.
La Bastide Blanche inköptes på rekommendation med löften om riktigt vin! Första flaskan öppnades för ett par veckor sedan och förblev obloggad på grund av svårtolkade intryck. Den flaskan bjöd på mycket knuten mörk frukt och öppnade sig inte märkbart av en dag i öppen flaska. Nåväl, sluten mörk frukt är nu inte något problem i sig, det var däremot den svåridentifierade och inte helt angenäma doftton som fanns. Var det kanske blöt wellpapp? Också i smaken återfanns en märklig, lite bitter ton som tillsammans med doften bekräftar att något med denna flaska inte är helt kosher. Även kvällens flaska bjuder på samma hårt knutna doft då den öppnas men efter ett par karafftimmar återfinns betydligt trevligare och öppna toner av läder, blommor och jordiga bär. Ryggbiff och risotto är en härlig matchning till vinets höga syror och tuffa tanniner. Efter maten knyter sig vinet något igen och det är utan solklar övertygelse, men med höga förhoppningar, jag köper ytterligare ett antal flaskor och lägger till ro i källaren.
/E
Ur den bördiga hallandsmyllan plockas också mangold, färsk lök och rosmarin till den, i väntan på egna köttdjur, butiksköpta ryggbiffen. En god skvätt av kvällens första vin får puttra ihop med riset och fläktbristen gör sig snart påmind i form av ett Lützenliknande lock i hela köket som för ljuva dofter med sig. Trimbachs basriesling har prövats förr och uppskattats främst för dess förhållandevis strama och matvänliga profil. Även ikväll levererar vinet men kanske inte på den nivå man hoppats på från en upskriven årgång. Mineraliteten är det inget fel på, vid högre temperaturer balanserar den farligt nära lite bitter beska. Syrorna är en gnutta låga men på det hela taget är det ett bra och seriöst vin.
La Bastide Blanche inköptes på rekommendation med löften om riktigt vin! Första flaskan öppnades för ett par veckor sedan och förblev obloggad på grund av svårtolkade intryck. Den flaskan bjöd på mycket knuten mörk frukt och öppnade sig inte märkbart av en dag i öppen flaska. Nåväl, sluten mörk frukt är nu inte något problem i sig, det var däremot den svåridentifierade och inte helt angenäma doftton som fanns. Var det kanske blöt wellpapp? Också i smaken återfanns en märklig, lite bitter ton som tillsammans med doften bekräftar att något med denna flaska inte är helt kosher. Även kvällens flaska bjuder på samma hårt knutna doft då den öppnas men efter ett par karafftimmar återfinns betydligt trevligare och öppna toner av läder, blommor och jordiga bär. Ryggbiff och risotto är en härlig matchning till vinets höga syror och tuffa tanniner. Efter maten knyter sig vinet något igen och det är utan solklar övertygelse, men med höga förhoppningar, jag köper ytterligare ett antal flaskor och lägger till ro i källaren.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar