Vad gör man när det tilltänkta vinet är spårlöst försvunnet? När lasagnen svalnar i samma takt som tålamodet tryter bland ologiskt indelade vinkartonger? I teorin finns så mycket annat att välja, men med besvikelsen ökar kraven på ersättaren. Blicken fastnar på en låda märkt Allegrini.
Palazzo della Torre är ett av familjens vingårdsbetecknade alternativ och består av 70% corvina veronese, 25% rondinella och 5% sangiovese. Stockarna har en snittålder på 25 år och vinifieringen sker enligt Ripassometoden, alltså en andra jäsning ihop med en andel torkade druvor. Topproducent, höjdarårgång och mini-Amarone… Thomas Grehn hoppar nog högt.
Vinet får en timme i karaff i väntan på varmare temperaturer och hamnar i glasen vid uppskattningsvis 15 grader. Doften präglas av blåbär, drottningsylt med inslag av örter, apelsinskal och en viss kärnbitterhet. De femton månaderna på faten gör sig lagom påminda och man trivs med näsan i glaset. När det hela sedan vrids upp ytterliggare ett snäpp med massor av cassis är lyckan total. Man är 7 år igen med en Nickel i vardera näsborren!
I munnen är känslan friskt fruktig, rätt så uppstramad och med en viss eldighet. Vi tackar för den svala temperaturen, men bakom det skyddet upplevs det hela dock som lite obalanserat. Frukten, kraften och försöket till stil slåss i den trånga kostymen. Och som slutkläm dör vinet abrupt. Man får liksom lust att dra ut den lite klumpiga känslan till något nättare och längre. Kanske behövs några år på rygg för att ordna till det hela? Hammare och spik åker fram, och trälådan förseglas bestämt. Som blixtinkallad inhoppare levererade dock Allegrini bra. Vi ses igen när du blivit senior.
Ps. Som nyhetslansering har vinet tagit slut, men för en tjuga extra finns fler exemplar att hämta i beställningssortimentet Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar