När fjolårets vinkonsumtion summeras är Spinettas Langhe Nebbiolo årsmodell 2005 ett av de käraste minnena. Eller, bättre uttryckt, ett av de trevligaste. Och trevliga viner prenumererar man gärna på, så när den i teorin lovande nollsexan nyhetslanseras är det bara att hugga in i ransoneringen. Två flaskor per person löd domen i Göteborg och med beställningsstoppet på sju dagar är det bara att gratulera stockholmarna till den givmilda tilldelningen. Tack och lov fick vi med oss flaskor från Piemonte i somras så antalet överskrider gränsen för korkskruvsångest. Vid spisen såg vi inga anledningar att skämmas. Bea är tydligen rumsrent igen, så vi släppte hämningarna ihop med hasselbackspotatis och entrecote.
Noshörningen får rastas i karaff tre timmar innan maten. Omgående fylls köket av en härlig doft av hemmagjord blåbärssylt – vi är hemma! Väl i glaset hittar man jordgubbssylt (även denna med den distinkta känslan av att vara hemmagjord) och lite rått kött. Efterhand styrs vi via Earl grey till mörkare toner, där sylten förvandlats till marmelad som får sällskap av körsbär och bittermandel.
Smaken är lång med potent frukt och härligt sandiga tanniner som hanterar köttet med bravur. Lagom fathantering och ungdomliga nebbiolosyror till ryggrad. Balansen och känslan av det välgjorda skapar en upplevelse bäst beskriven som bekväm, sådär som det blir i ett möte men något eller någon riktigt trevlig. Då bryr man sig inte om lite eldighet eller ungdomlig knutenhet som ändå ger med sig med tiden. Då vill men bara bli charmad igen och igen. Och det kommer vi sannerligen se till att bli igen!
ps. Hemköp Linnégatan säljer inte längre gnocchi på påse, vilket butikens ostguru fann så oacceptabelt att han nu kränger betydligt godare varianter på lösvikt över disk. Varma rekommendationer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar