Smått och gott

Vid fyrasnåret tackar jag och T för oss på kontoret och styr kosan mot den lokale delikatessmånglaren. Anklever på burk och lövtunna skinkbitar inhandlas snabbt. T har tidigare under helgen skickat bilder på minst sagt salivframkallande viner och har utlovat efterjobbetsmakprov för att lätta måndagsdimmorna.

1991 var inte något vidare år i Sauternes men när slottet heter Yquem så tror jag mig kunna ha överseende med det. Underdogen i fighten blir Chateau Suduirauts andravin Castelnau du Suduiraut som provats förut och gillats i all sin ungdom. Kommer dessutom från det betydligt starkare året 2005 och en klockren långlagringskandidat för den tålmodige.

Det grovt tillyxade tilltugget utgörs av dagsgammalt surdegsbröd, snabbt rostat med tumstjocka skivor anklever och hemrörd smultronmarmelad och tillhör utan tvivel godare-än-snyggt kategorin av maträtter. Och gud så gott sen.

Chateau d'Yquem 1991 har ett utseende som med fördel kan beskrivas som flytande bärnsten, eller Viscuos Amber om man vore en amerikansk reklamman. Doften står som en kvast ur de praktiskt små Difference-glasen och leds an av en angenäm ton av vått ylle. I släptåg har den fikon, aprikos och russin, alla först grundligt torkade och sedan dränkta i likör. En diskret men klar och tydligen doft av saffran ger inre bilder av en orientalisk bazar jag aldrig besökt. Vissa likheter finns med Moulin Touchais andravin, Anjou Blanc Reserve Fondateur från 1983, som en generös povningsledare i Munskänkarna bjöd på. Detta är dock en betydligt mer elegant doft där yllet inte slår över till våt Sankt Bernard som brodern från Loire hade en viss tendens att göra.

Lyckligtvis (sic!) finns det viss divergens mellan doft och smak. Vinet är förvånansvärt fräscht och bjuder på läskande syror som faktiskt drar lite i käkarna. Inget av det kladd som ibland finns hos yngre söta viner står att finna, här är det stringens och längd, längd, längd för hela slanten. Naturligtvis hoppar det ytterligare ett par pinnar upp på stegen med en tugga anklever i munnen. Ett ljuvligt vin, och den enda kvarstående frågan är; hur är de färdigmognade flaskorna från bra årgångar?

Naturligtvis har det yngre andravinet stora, eller höga, skor att fylla efter att vi dansat med en dylik primadonna. Visst är det ett mycket njutbart vin, men för att det skall bli mer än en dessert i sig själv krävs ryggläge i ett antal år framöver. Idag bjuder det på charmiga toner av tropisk frukt och honung, men finns det verkligen några bortrytistoner? Passar dock alldeles utmärkt till anklevern och det finns både syror och struktur över för många år i källaren. Utan erfarenhet av dylik lagring så känns det som att den idag lite kladdiga fruktsötman också kommer att må bra av detta.

.Till den likaledes opretentiösa, men ack så välsmakande, huvudrätten dukas ytterligare en måndagslämplig halvflaska upp. Denna gång en merlotdominerade Roc de Cambes 2004 från Cotes de Bourg-producenterna Francois och Emilie Mitjavile. En snabb sniff i flaskhalsen ger förvånande toner av ljusröda bär i bästa Beajoulaisstil. En halvtimma i stora kupor vädrar bort dock bort detta och kvar är urtypisk Bordeauxdoft med tjärat läder, cigarrlåda och mörkblåa bär. Fem år på miniflaska har inte gett några nämnvärda mognadstoner, vinet är klart njutbart för oss som inte backar för lite (garv)syra men visst är det fortfarande tough as nails på ett sätt som antyder att komplementdruvorna slår igenom. Köttbit och bea är troligen bra domptörer för den räddhågsne.

Ingen måndag utan trerätters, således dukas hemkörd cheesecake fram till dessert och kvällens sista sparringpartner, en recioto från Tenuta Pule, dukas fram. Både doft och smaklökar är vid detta laget en aning bedövade men vinet bjuder på härliga toner någonstans mitt emellan vällagrad Amarone och portvin. Russinen i likör återkommer även i detta vin på ett bussigt sätt. Fungerar förvånansvärt bra till cheesecaken trots generös inblandning av vinfientlig lime och citron. En tydlig fruktsötma i munnen balanserar perfekt med en behaglig tanninstruktur som inbjuder till munsmackande. På det hela taget en hygglig måndagskväll. Tack T&A för samkväm och initiativ!

För den som undrar varför inlägget är så ohyggligt långt så skiljs kvällens middagsplats och min bostad åt av en tvåtimmars tågresa.

/E