Reims

Att välja den akademiska banan kan vara en börda. Långa arbetsdagar, tveksam avkastning på utbildning och en minst sagt svårdefinierbar gräns mellan ledighet och arbete. Ibland lättas dock bördan något. Någon där ute inser att man behöver en paus, ett avbrott, lite själslig spis. Denna någon var tidigare under våren den ärofyllda sammanslutningen The American Association of Wine Economists som tillkännagav att deras årliga möte skullas hållas i Champagnes huvudstad Reims och att alla och envar som skrivit något intelligent om vinets ekonomi var välkommna att deltaga. Lyckligtvis har jag och en kollega skrivit något som åtminstone med lite god vilja kan sägas vara intelligent och som blev vår inträdesbiljett. För den som är intresserad en nationalekonomisk analys av svenska vinkonsumenter kan arbetet hittas här. Sammanfattningsvis en mycket trevlig konferens med mycket trevliga drycker som återges i korthet nedan. Poängen är mest ett sätt för mig själv att inbördes sortera och bör inte ses som något mer. Ursäkta avsaknaden av länkar, google och CT är din vän.

NV Pommery Blanc de Blancs Summertime
Mycket gula äpplen och smörkola. Något enkelt fruktig. (87)

NV Pommery Blanc de Noir Wintertime
Ganska dova toner. Bränd knäck och mysiga havstoner. Klockren julmust i munnen och bra mousse. (89)

NV Pommery Rosé Springtime
Mycket koncentrerad Herrljunga blandsaft på näsan. I munnen örtbittert och köttigt. Behöver en lammkotlett! (88)

1998 Pommery Millésimé Brut
Som ett musselkok på en brasa av spilloljedränkt vrakvirke. Flintig rökighet och läder. Trots detta friskt! (90)
2002 Pommery Cuvée Louise
Även här mycket hav och skaldjur, men alldeles för ungt och knutet. (89)

NV Mailly Blanc de Noir
Bokna äpplen och nötigt. Matchar mat på trevligt sätt! (88)

NV Henri Abéle Brut
Kärva syror och något kort. Osnygga akvarietoner och järnigt slut. (83)

NV Jacquesson Cuvée 733
Mysigt pinotfruktig, med tiden kommer nyöppnat cigarettpaket och trevliga rotfruktstoner. Bra! (90)

NV Henri Goutorbe Cuvée Prestige
Whiskeylikör, bokna äpplen lååång mousse! Mycket bra för priset på plats (16 euro). (90)

NV Duménil Blanc de Blancs
Äpplig, något kort och rund. (85)

NV Duménil Rosé
Röda bär, men saknar kropp och pinotdriv. Kort. (85)

NV Duménil Cuvée Prestige
Russin, mandelmassa, gröna toner, bra mousse, lite kort. (89)

NV JL Vergnon Extra Brut Grand Cru
Som att bita i ett kolsyrat Granny Smith pudrat med skolkrita. Fina havstoner men behöver tid. (89)

NV Penet Chardonnet Grand Reserve Extra Brut Grand Cru
Jästig, nötig, något sur. Lång och bra mousse. (86)

NV Penet Chardonnet Reserve Brut Grand Cru
Gula äpplen, något kartig och kort. (85)

NV Penet Chardonnet Rosé Brut Grand Cru
Rödbärig med trevliga svamp och sous bois toner. Något kort. (86)

NV Penet Chardonnet Cuvée Special Diane Claire Grand Cru
Stor pinotfrukt, höga syror, bra mousse, jästig och lång. (88)

NV Taittinger Cuvée Brut
Mineralig med musseltoner. Äppligt sötfruktig och drickvänlig. (88)


Som sagt. Trevlig helg. Även vinbutikernas utbud granskades och de få flaskor som bagaget tillät inhandlades. Källarbesök gjordes hos Pommery och Taittinger gjordes och framförallt Pommery rekommenderas då källaren innehåller en modern konstutställning som ger en extra krydda!
Nästa år i Napa Valley, det akademiska har sina goda stunder.

2000 Nino Negri Mazér Inferno

Fem dagar i sydostitaliens pärla Bari innebär allt för många timmar instängd i universitetets lokaler som får en att utbrista i spontana talkörer för det svenska högre utbildningssystemet och nordiskt juniklimat. Medelhavsklimat innebär dock en välsignelse i form av varma kvällar som lämpligen spenderas i sällskap av goda kollegor och en aldrig sinande ström av antipastitallrikar.
En snabb överblick av vinlistan ger en radda av halvintressanta syditalienare och en riktigt respektabel uppställning från Lombardiets stolhet Nino Negri. Som gruppens tveksamme vinauktoritet tar jag mig friheten att beställa två flaskor av husets La Tense som prövats ett flertal gånger med betyget "A+ basnebb" som utgång. Kyparen åtekommer dock snart med ett stort Scusi! på läpparna och meddelar att dessa flaskor blivit uppdruckna. Hon föreslår istället Mazér Inferno för samma pris och tydligen med en liknande druvsammansättning och jag är inte den som spottar i glaset då det erbjuds moget från norditalien. Denna utgörs till allra största delen av Chiavennasca som är det lokala namnet för Nebbiolo och mindre delar av bland annat pinot noir.
Den första flaskan vi får har något för hög temperatur men visar ändå hur fantastiskt trevligt norditaliens lilla svarta kan bli efter viloläge ett par år. Härliga, druvtypiska toner av varmt grus, violpastiller och multnande rosor möter i glaset. Till detta en färg liknande solnedgångsupplysta tak i Monforte d'Alba. I munnen är det slankt, elegant och med fortfarande vitala syror. Tanninstrukturen är så där perfekt avvägd som bara en mognande Nebbiolo kan bli. Dock märks den höga temperaturen på lite slapp helhet och något bittra toner.
Nästa flaska har helt rätt källartemperatur och nu faller verkligen bitarna på plats. Detta är inget komplicerat vin, men till syditalienska antipasti och ragu di cavallo (i Italien har de heder nog att inte dölja hästköttet bakom larviga eufimismer som "Hamburgerkött") så är det fantastiskt! Med nio år på nacken så är detta vinet fullt drickfärdigt, men kroknar säkert inte än på ett par år även om frukten nog lär vara det första som blir lidande. Kostade 20 euro på restaurant vilket får sägas var ett bra pris. Den svenska importören tycks inte ta in, men de som har husets la Tense i källaren kan förmodligen glädja sig åt liknande upplevelser då de börjar mogna.

Ps. Flaskdesignen har tydligen ändrats sedan 2000, och CT länken gäller 2001.

2007 Domaine Hubert Lamy Saint-Aubin 1er Cru Les Frionnes

Det är lätt att bli kallad doldis när grannbyarna heter Chassagne-Montrachet och Puligny-Montrachet. Också svårare att förlita sig på etiketten när kvaliteten sviktar kan man anta. Saint-Aubin i södra Côte de Beaune består av 156 hektar vingårdsareal. Huvudfokus ligger på Chardonnay, Pinot Noir utgör endast 20 procent av rankorna. Här huserar Domaine Hubert Lamy, grundad 1973 men med familjetradition av vinodling från 1600-talet. Sedan 1991 är det sonen Olivier som driver verksamheten och har under sina år vid rodret dubblat firmans odlingsareal. Idag uppgår firmans egna och arrenderade mark till 16.75 hektar, vilket genererar en produktion på runt 8400 lådor vin om året.

2007 Saint-Aubin 1er Cru Les Frionnes kommer från 25-75 år gamla stockar som växer på en brant sydsida ovanför byn. Doften är inledningsvis knuten och bjuder inte på annat än en påminnelse om hur nyss året kallades 2007. Lite tid hjälper till och tillsist släpper vinet retfullt små ledtrådar av gråpäron och mineraler. Smaken är rejält kartig, på ett sätt som väcker minnen av de små äpplen man ibland fick för sig att äta som barn, trots att man egentligen visste att de i det närmaste var oätbara. Med tiden tillkommer även en viss rondör och en bitter knorr i avslutningen. Vad som nästan helt snor all uppmärksamhet i smaken är dock syrorna. Som tio små gummisnoddar längs benet på en Partille-Johnny – fixerade, hårt åtsittande och en odiskutabel definition av juvenil särprägel.

Visst kallar vi vinet oförlöst, purungt och knutet. Men ointressant, icke. Det finns ändå något svåruttalat där, som gör det till en fröjd att dricka i all enkelhet. Kanske är det bara syrorna som tvingar våra smilgripar att dra ihop sig. Kanske är det förnimmelsen av att något större döljer sig bakom de ungdomliga dragen. Vi håller på vidare analyser och bokar in ett kärt återseende om några år.

Georg Breuer 2007: Nonnenberg vs. Rottland

Så har de anlänt – Breuers nollsjuor. Nyfikenheten övervinner tålamodet och vi beslutar att en omedelbar matchning av två representanter är på sin plats.

2007 Rauenthaler Nonnenberg Riesling skimrar av ljust guld och gröna reflexer. Så frestande att skriva ung, frisk och fruktig om doften. Men det vore en grav förenkling av intrycken. Tropiska frukter dominerar och backas upp av eleganta mineraler. Harsyra och färsk ananas bidrar till syrligheten. Ja, bäst beskrivs nog doftupplevelsen av den transparent gula godisklubban med syrlig vit kärna. En riktig höjdpunkt bland lördagsgodiset!
Smaken är relativt bjussig, med den kylskåpskalla färska ananasen som fruktkomponent. Anslaget är som friskaste källvatten – kristallklart och otroligt läskande. Syrorna är naturligtvis påtagliga och precisa, men ändå timida nog att inte välta den balanserade elegansen. Framtiden känns utstakad för det här vinet och det råder inga som helst tvivel om dess utvecklingspotential.

2007 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling har en ljus gyllene ton i glaset. Inledningsvis är doften kartig, med något bittra toner av gräs, sötmandel och omogna äpplen. En väldigt angenäm fet underton anas jämsides med den närmast rökiga mineraliteten. Med tid och luft ges fruktsötman mer och mer plats i det för kvällen intressantaste doftspektrat.
I munnen återkommer den något feta känslan, mandelolja är nog en teoretisk liknelse. Syrorna är kraftfulla och ihärdigt närvarande. F påpekar likheter med ung chardonnay då syrorna, till skillnad från Nonnenberg, högljutt ropar på uppmärksamhet. Detta bidrar även till att vinet i sin helhet upplevs som det yvigare av de två.

Naturligtvis är likheterna större än skillnaderna mellan dessa två närliggande vingårdslägen som dessutom vinifieras på identiskt vis. Men, parallellt som ikväll uppvisar vinerna ändå hur Breuer skapar otrolig särprägel på sina olika crus. Att utse en favorit av de två är inte helt lätt, och handlar mer om vilken stil man föredrar än om faktisk kvalitet. Inledningsvis höll samtliga vid bordet Rottland som favorit, för sitt yvigare anslag och sin kraftigare textur. Mot slutet tappar vinet dock lite av sin charm när slutet vattnas ur och kortas av något. Nonnenberg behåller kraften och den omutbara elegansen loppet ut och går om strax innan målsnöret.


och... Panerad bergstunga, svensk grön sparris och hemrörd hollandaise smakar underbart (för)sommrigt, men klarar inte riktigt av de unga vinerna. Framförallt den något mer excentriska Rottland tar ovillkorligt över showen under måltiden.

2006 Musella Valpolicella Superiore + X-faktor

Hanöbukten bemästras och kycklingsalladen i Amigo 23:an toppar många restaurangbesök.

Corvina och barbera i synnerligen trevligt samspel. Med eller utan X-faktor - prova, det är väldigt gott!

Wine & Spirits 09

Vincirkusen har kommit till stan! Om nu cirkus är den korrekta benämningen när en handfull importörer delar den begränsade arealen med Jack Vegas, Kopparbergs och Swedish match. Mässans sista dag gav pöbeln en chans att förkovra sig bland bottennapp och guldkorn.

Oenefors / Carovin
Mässans största och mest välbesökta monter presenterar en laguppställning med uteslutande Sauvignon Blanc på den vita sidan. Serviceinriktat erbjuds efter en preferensdiskussion tre viner parallellt.

2006 Pouilly Fumé (Fournier) står för det klassiskt lätta, friska och mineraldrivna med höga med välintegrerade syror. Fungerar bra på egen hand, men det är inte svårt att addera lite skaldjur i sinnet. (129 kronor)

2006 Pouilly Fumé Vielles Vignes (Fournier) från samma producent skiljer sig markant. Färgen betydligt gulare och doften ger ett fylligt och mer komplext intryck. I munnen är texturen fetare än i föregående vin, frukten fylligare och det tämligen långa avslutet spetsas med en liten kärvhet. Bra, gott och något mer matkrävande. (234 kronor)



2008 Alpha Estate White får agera representant från Grekland. Vinodlingarna på Amyndeons högplatå, 600-700 meter över havet. Doften är fyllig av nässlor, gräs och vinbärsblad och smaken leder vidare på den inslagna vägen. Försöket är seriöst, men känslan av stilmässigt plagiat är svår att bortse från. (165 kronor)

2003 Amethystos Cava (Domaine Lazaridi)

2006 Escapades Cabernet Sauvignon

2007 Dolcetto d'Alba (Elio Altare)

2006 L'Insieme VDT (Elio Altare)

2005 Larigi Langhe Rosso (Elio Altare)

2004 Barolo La Morra (Elio Altare)

2002 Palmer & Co Blanc de Blanc

NV Amazone de Palmer


Wineworks

2006 Clos de Grives Crozes-Hermitage (Domaine Combier)

2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru Lavaux St-Jacques (Domaine Tortochot)


Torres

2005 Langhe Nebbiolo (Pio Cesare)

2004 Barbaresco (Pio Cesare)

2006 Salmos

Haugen-Gruppen

NV Raoul Collet Extra Brut

Boerosia

2001 Fines Roches de Châteauneuf-du-pape (Mousset-Barrot)


Fler noteringar kommer vad tiden lider...

Smått och gott

Vid fyrasnåret tackar jag och T för oss på kontoret och styr kosan mot den lokale delikatessmånglaren. Anklever på burk och lövtunna skinkbitar inhandlas snabbt. T har tidigare under helgen skickat bilder på minst sagt salivframkallande viner och har utlovat efterjobbetsmakprov för att lätta måndagsdimmorna.

1991 var inte något vidare år i Sauternes men när slottet heter Yquem så tror jag mig kunna ha överseende med det. Underdogen i fighten blir Chateau Suduirauts andravin Castelnau du Suduiraut som provats förut och gillats i all sin ungdom. Kommer dessutom från det betydligt starkare året 2005 och en klockren långlagringskandidat för den tålmodige.

Det grovt tillyxade tilltugget utgörs av dagsgammalt surdegsbröd, snabbt rostat med tumstjocka skivor anklever och hemrörd smultronmarmelad och tillhör utan tvivel godare-än-snyggt kategorin av maträtter. Och gud så gott sen.

Chateau d'Yquem 1991 har ett utseende som med fördel kan beskrivas som flytande bärnsten, eller Viscuos Amber om man vore en amerikansk reklamman. Doften står som en kvast ur de praktiskt små Difference-glasen och leds an av en angenäm ton av vått ylle. I släptåg har den fikon, aprikos och russin, alla först grundligt torkade och sedan dränkta i likör. En diskret men klar och tydligen doft av saffran ger inre bilder av en orientalisk bazar jag aldrig besökt. Vissa likheter finns med Moulin Touchais andravin, Anjou Blanc Reserve Fondateur från 1983, som en generös povningsledare i Munskänkarna bjöd på. Detta är dock en betydligt mer elegant doft där yllet inte slår över till våt Sankt Bernard som brodern från Loire hade en viss tendens att göra.

Lyckligtvis (sic!) finns det viss divergens mellan doft och smak. Vinet är förvånansvärt fräscht och bjuder på läskande syror som faktiskt drar lite i käkarna. Inget av det kladd som ibland finns hos yngre söta viner står att finna, här är det stringens och längd, längd, längd för hela slanten. Naturligtvis hoppar det ytterligare ett par pinnar upp på stegen med en tugga anklever i munnen. Ett ljuvligt vin, och den enda kvarstående frågan är; hur är de färdigmognade flaskorna från bra årgångar?

Naturligtvis har det yngre andravinet stora, eller höga, skor att fylla efter att vi dansat med en dylik primadonna. Visst är det ett mycket njutbart vin, men för att det skall bli mer än en dessert i sig själv krävs ryggläge i ett antal år framöver. Idag bjuder det på charmiga toner av tropisk frukt och honung, men finns det verkligen några bortrytistoner? Passar dock alldeles utmärkt till anklevern och det finns både syror och struktur över för många år i källaren. Utan erfarenhet av dylik lagring så känns det som att den idag lite kladdiga fruktsötman också kommer att må bra av detta.

.Till den likaledes opretentiösa, men ack så välsmakande, huvudrätten dukas ytterligare en måndagslämplig halvflaska upp. Denna gång en merlotdominerade Roc de Cambes 2004 från Cotes de Bourg-producenterna Francois och Emilie Mitjavile. En snabb sniff i flaskhalsen ger förvånande toner av ljusröda bär i bästa Beajoulaisstil. En halvtimma i stora kupor vädrar bort dock bort detta och kvar är urtypisk Bordeauxdoft med tjärat läder, cigarrlåda och mörkblåa bär. Fem år på miniflaska har inte gett några nämnvärda mognadstoner, vinet är klart njutbart för oss som inte backar för lite (garv)syra men visst är det fortfarande tough as nails på ett sätt som antyder att komplementdruvorna slår igenom. Köttbit och bea är troligen bra domptörer för den räddhågsne.

Ingen måndag utan trerätters, således dukas hemkörd cheesecake fram till dessert och kvällens sista sparringpartner, en recioto från Tenuta Pule, dukas fram. Både doft och smaklökar är vid detta laget en aning bedövade men vinet bjuder på härliga toner någonstans mitt emellan vällagrad Amarone och portvin. Russinen i likör återkommer även i detta vin på ett bussigt sätt. Fungerar förvånansvärt bra till cheesecaken trots generös inblandning av vinfientlig lime och citron. En tydlig fruktsötma i munnen balanserar perfekt med en behaglig tanninstruktur som inbjuder till munsmackande. På det hela taget en hygglig måndagskväll. Tack T&A för samkväm och initiativ!

För den som undrar varför inlägget är så ohyggligt långt så skiljs kvällens middagsplats och min bostad åt av en tvåtimmars tågresa.

/E

2005 Dutton Goldfield Chardonnay

Med barnsång bildandes en massiv ljudbild till bakgrund förmedlar systern smarrigt vardagsrecept. Kycklingen bryns hastigt, en smet av Dijonsenap, dragon, persilja och vitlök agerar täcke till filéerna och allt får sedan tillbringa dryga kvarten i ugn. De franska vibbarna till trots dricker vi Chardonnay från Steve Dutton och Dan Goldfield i Russian River Valley - Sonoma County, Kalifornien, USA.

2005 Dutton Ranch Chardonnay är ett vackert skimrande gyllengult vin. De inledande gräsiga tonerna flyr snabbt och ersätts av en avrundad citrusbitterhet i form av de syltade apelsinskalen på mammas ambrosiakaka. Och majskorn med smält smör. Och lite nötter. Med smält smör. Doften är inledningsvis något mättad, men tid och luft nyanserar och förfinar ingredienserna. På papperet kanske vulgärt, i verkligheten riktigt förförande. Lägg då därtill att det i noteringarna står ”ännu bättre i munnen”. Jo, vällusten ökar faktiskt när vi smakar. Här råder en fin balans mellan frukt, syra och fat. Fylligt och väloljat, men torrt och citrusberikat. Någonstans halvvägs skjuter smaken ifrån till ett ganska långt avslut där en liten kryddighet sätter punkt. En tyst fundering om det kanske var ännu piggare för ett år sedan glöms snart då vinet smakar ännu bättre efter ett dygn i öppnad flaska.

Reflektioner som görs är att tvivlande åsikter om generös fatbehandling, malolaktisk jäsning eller till och med amerikansk chardonnay snabbt kan överbevisas med den faktiska produkten. Med andra ord får man gärna fläska på med smöret, bara det smakar såhär bra. 30% REA på kvarvarande flaskor och rekommendationer känns överflödiga.

Utförliga beskrivningar finns här, här och här.

NV Pannier Brut Tradition

Tentorna är färdigrättade, pendlingsbördan är avklarad och därmed är viljan att realisera samkvämsplanerna som smiddes tidigare under dagen som bortblåsta. Mest inbjudande är soffan, skräpfilm och systemets billigaste bubbel. Huset Pannier har framställt champagne i Dizy sedan 1899. Kvällens vin är husets standardcuvée som inte tycks finnas med på hemsidan men enligt uppgift skall inne hålla chardonnay, pinot noir och pinot meunier i ungefär lika delar.
I glaset bjuds en förhållandevis stor mousse som bjuder på kittlande äppletoner i näsan. Munkänslan är slank med långa läskande syror. Lite dosagekladdigt i slutet, men långt ifrån störande. En ton som pendlar mellan bittermandel och aceton gör sig påmind efter lite tid och glaset och är farligt nära att stjälpa helhetsbilden men håller sig på rätt sida snöret.
Visst märks det att det är en enkel champagne, men också att lägstanivån i distriktet är mycket hög. Nog är detta åtminstone ett par snäpp bättre än både lågprisfavoriten från grannappelationen och mellanklassutmanaren från Sydafrika? Hade varit idealiskt på halvflaska för guldkantmittiveckankonsumtion.
/E

2004 Alfiero Boffa Barbera d’Asti More

Så ett kärt återseende. Korken ryker på hemmets sista exemplar av Alfiero Boffas More. Tidigare flaskor har blivit ihågkomna som väldigt likeble, och det är just den stilen som eftersöks ikväll.

Medeltät violett till färgen. Ur glaset förnimmas jordgubbar, körsbär och nästan godissöta hallon. Efterhand förvandlas körsbären till något spritigare kirsch och sötmandel tillkommer i doften av relativt mogen Barbera.

I munnen landar vinet med balanserade ben av kärnbitterhet, angenäma syror, viss tanninstruktur och tillräcklig fyllighet. Visst finns det plats för mer frukt, men så är detta heller inget extravagant försök att imponera, utan en trevligt snidad Barbera för okomplicerat njutande. Första gången med en bit vällagrad Parmigiano-Reggiano inför Frankrike-Italien EM 2008, denna gång till en enkel minutbiff. Trevligt sällskap och läskande syror räcker långt.

ps. Dagarna i öppnad flaska bemästras föga framgångsrikt. Syran och några dammiga övermogna jordgubbar är tappra överlevare, men känslan är att tiden för konsumtion är kommen.

1986 Reinhold Senfter Niersteiner Ölberg Riesling Spätlese

Haru köpt gammalt vin? Kommentaren som aldrig verkar dö. Fem år efter att den föddes skördades några väl mogna Rieslingdruvor i Rheinhessen. Närmare bestämt i Niersteiner, granne med Oppenheim och vänort till Gevrey-Chambertin. Mars 2009 släpps 600 flaskor för 69,37 kronor stycket. Avräknat 23 års inflation. Visst blir man nyfiken.

Den synbart åldrade korken avlägsnas och i glaset hälls ett halvtransparent, vackert gyllengult vin. Petroleumdoft naturligtvis, och en rätt potent sådan sällskapas av torkade aprikoser, honung och päronmarmelad. Teorier om passerat bäst före datum sås, och slår sedan rot efter första klunken. Bakom den ordentliga sötman döljer sig… inte mycket. En trött frukt och svårfunna syror ger en fadd känsla, som dessvärre inte stärker sin kurs med en något knasig eftersmak. Inte äckligt på något sätt, bara lite för långt gången helt enkelt.

Schwaab-Kiebels 94a från samma nyhetslansering var både billigare och bättre, men vem bryr sig om mätbara variabler när det kommer till erfarenhetsbygge? Att dricka mogen eller rent av gammal Riesling kan vara underbart, trevligt eller mest intressant. Vilket som infinner sig viss tacksamhet när tillfälle ges. För 69,37 kronor.

Liknande reflektioner hos Johan P.

2007 Olivier Leflaive Les Sétilles

Vare sig det handlar om att hitta i Änggårdsbergen eller att komma ihåg vad bröderna Baldwin heter. Alla kartor har sina vita fläckar. Peer känner till såväl Alec, Daniel, William, Stephen och hittar numera även till Trinde mosse, men behöver betydligt mer orientering bland Bourgognes vita viner. Jadots baschardonnay är bekant vid det här laget, nu är det dags att jobba sig uppåt i systemets standardsortiment.

2007 Oliver Leflaive Les Sétilles är synnerligen transparent med ett gulgrönt skimmer. Brödiga toner inleder doftpaletten, följt av tavelkrita, citrusskal och en bukett blomster. Med tiden framträder, växer och övertar nästan det rumsvarma smöret scenen från den friska inledningen.

Smaken är halvfyllig, torr men med en fruktsötma som rundar intrycken. Citrussyror stöttar, och tar med ökat självförtroende över allt mer. Till de fyllda kycklingfiléerna strukturerar saker och ting till sig, med en trevlig kryddighet som bonus.

Olivier Leflaive var tidigare renodlad négociant, men har på senare år köpt totalt tolv hektar mark i olika appellationer. Druvorna till Les Sétilles hämtas i såväl Puligny-Montrachet (60%) som Meursault (40%), från syd- till sydöstlägen nere på platten där jordmånen består av kalkrik lera. Dessa ligger dock utanför byappellationerna, vilket gör att vinet får beteckningen Bourgogne Blanc. 30% av druvmusten jäser på rostfria tankar och 70% på ekfat varav 10-20% är nya. Sätt en syntetkork i flaskan och där har vi vad man får för 139 kronor i Côte de Beaune. Ett välgjort instegsvin för fortsatta studier.

2006 Pelissero Munfrina Dolcetto d'Alba

Helgens förhandsvisning av våren lockar fram en Dolcetto ur skafferiet. Vinet ifråga kommer från modernisten Giorgio Pelissero i Treiso.

Till färgen ganska tät blåröd. Doften är generöst fruktig med saftigt mogna körsbär, lite örter och en dust av unken källare. I munnen är första intrycket förvåning över den för Dolcetto ganska påtagliga tanninstrukturen. Frukten finns där, men något stör den från att komma fram. Rostfritt stål har stått för uppfostran, så fat-teorierna stryks snabbt. Ytterliggare läsning berättar att jäsning och urlakning skett i rotofermeters samt att vinet varken klarats eller filtrerats. Processerna har säkert gynnat den trevliga strukturen och den initiala genorösiteten, och även om det till viss del säkert handlar om milda ålderskrämpor blir helhetsintrycket inte helt övertygande. Som ofta med Dolcetto funkade kvällens vin bäst i tämligen kylt tillstånd, vilket den för aftonen hårda juryn inte tog hänsyn till och hänvisar således omgående till årgång nollsju.

Mer synpunkter om Pelisseros utbud finns att läsa här.

Björns Bar och Krugpremiär

Då stipendiegudarna lett alldeles särskilt mycket den senaste tiden beslutades det att någon form av firande var på sin plats. T&A är inresta för hotellweekend i Göteborg och har bokat bord på nystjärnade Kock&Vin för kvällen. Jag föreslår att fördrink och firande äger rum i krogens beprövade backficka Björns Bar, och här har vi så trevligt att borden hos storebror snart avbokas!
Björns Bar bjuder på trånga men inbjudande källarlokaler där förrummet domineras av en bar, vars glasdisk avslöjar ett digert ostutbud och som inhyser en smärre armé av både kockar och servispersonal. Matsedeln bjuder först och främst på tilltugg men som kombinerade kan bli riktigt trevliga måltider.
Med siktet inställd på Champagne börjar bläddrandet i den digra listan. T har sökt med ljus och lykta efter en Grand Année 1996 på krogar land och rike runt, men kammar noll även här. Som tröst tar vi ett enhälligt beslut på att firma Krug ska få stå för bubblet. Premiär för mig, kärt återseende för T&A. En bricka med Mycket gott beställs och visar sig bjuda på klassiker som ankleverterrin, löjromstoast, tryffelsalami, pecorino sardo och lufttorkat vildandsbröst. Alls inte oävna tillbehör till en matig skumpa.
Kvällens vin ger till en början ett nästan endimensionellt intryck av vit Albatryffel! Lite snurr och luft ger dock mer i form av rostat bröd, svamp, röda äpplen och fatiga smörkolatoner. Allt är mycket balanserat och tämligen olikt det mesta andra i Champagneväg. I munnen slås man av en massiv fyllighet som pushas på av en stor och krämig mousse. De friska syrorna blir nästan förvånande i kombination med de jordnära tonerna. Låång smak. Matchar hela brickan på ett förträffligt sätt, kanske allra mest tryffelsalamin som tar slut alldeles för fort. Man kan så klart diskutera prisvärdhet och hur mycket man betalar för etiketten ad nauseam, men det gör inte saknaden mindre när sista droppen lämnar glaset.
Efter detta monster är det sannerligen inte lätt att gå vidare på menyn men faktum är att till de franska Fine de Clairer som beställs härnäst så känns huset Palmers standardcuvée som en uppfriskande omväxling och gomrensare! Sammanfattningsvis en mycket trevlig kväll som ger mersmak inför sommarens Champagneresa. Ett besök på Björns bar rekommenderas varmt till er som ej varit där.
/E

ps. Kvällen gjorde inte avundsjukan på denna provning mindre.

2001 Roagna Langhe Rosso

Ni har säkert hört det förut och visst är det karaktärsfullt. Roagna non cambia. Fyra generationer av fasta principer. Roagna ändrar sig inte. Idag är det åttiotalisten Luca som för traditionerna vidare i spannet mellan Dolcetto och vingårdbetecknad Barolo.

2001 Langhe Rosso hamnar kvalitets- och prismässigt någonstans däremellan.

Importör är serviceförebilden och guldstjärneprenumeranten Bristly, som naturligtvis bjuder på rik information om vinet. Druvorna kommer från unga nebbiolorankor i Castiglione Falletto i Barolo samt från Paglieri i Barbaresco. Traditionalist javisst betyder 40 dagars maceration samt 36 månader lagring på mediumstora franska ekfat. Roagna släpper ogärna sina viner innan de nått njutbar ålder och bjussar därför på två års flasklagring. Hyggligt för oss med ung vinkällare.

Pop n’ pour. I glaset är vinet halvtransparent blodröd. Inledningsvis är doften något knuten. Lite jäst luftas snabbt bort och fram träder blodapelsiner som får sällskap av karakteristisk mandelmassa, körsbär och rosor. Efterhand tillkommer vinbär, torkade rosenblad och en miniralitet av krossad sten, någonstans mellan den traditionella grusvägen och makadam.
I munnen är det ren typicitet – sandiga tanniner, kärnbitterhet och tillfredställande syror. Tämligen finlemmat, med en julmustig kryddighet. Riktigt gott i en stil som uppskattas i dessa kvarter. Resterna dricks några dagar senare och ger löften om goda utvecklingsmöjligheter.

Avslutningsvis får det erkännas att en standard-Nebbiolo i det här prissegmentet, som dessutom gynnas av viss mognad, ganska lätt blir hårt granskad. Och visst fanns det aspekter som inledningsvis födde vissa tveksamheter. Men, det är svårt att förneka det trevliga i att dricka välgjord Nebbiolo. Här har Roagna lyckats bra, och i väntan på hans lagringskrävande baroli underhåller vi oss gärna med detta igen.