2006 Tollot-Beaut Savigny-Champ-Chevrey 1er Cru

Ibland behövs en påminnelse, en uppryckning. Den tänkta matchningen blev ett soloframträdande och nu får det allt vara dags att redovisa minnesbilderna.

Den speciella doften av nyregn är det första som slår en. Sedan nypon, nedfallna löv, kåda, en dust av knallpulver och lite fatkrydda. De bäriga inslagen är av godiskaraktär. På ett bra sätt.
I munnen känns vinet förvisso ungt men upplevs ändå ganska generöst. Medelfylligt och ganska långt i avslutet. Syrorna är inte de högsta, men det lätta och lite friska anslaget gör det ändå läskande att dricka. Den beryktat flitiga fatanvändningen är varken nåt som stör, eller märks speciellt mycket för den delen. Med tiden ökar harmonin och en silkigare sida framhävs. Och det sista glaset är också det godaste. Från att inte riktigt övertygat till att locka fram lusten till ett framtida återseende, med andra ord. Och några flaskor finns fortfarande kvar.

Sådärja.

2006 Matteo Correggia Roero

Fredagskänsla!

Schhh… Sluta kom med rationella påståenden att vi har 40 arbetstimmar kvar innan helgen är över. Känslan säger att det är fredag. Basta! Teaterbiljetterna ligger på köksbordet och italienskt snabblagat ska kombineras. Med vin från slowfoodland, vad annars?

Matteo Coreggia var mannen som beslutade sig för att lysande vin även kunde skapas norr om Tanaro och är själva orsaken till Roeros DOCG-status. Efter en tragisk traktorolycka 2001 är det idag änkan Ornella som har främsta ansvaret på gården. För mer läsning bjuder Ulrik på ett besök by proxy.

2006 Roero DOCG är transparent rubinröd i glaset. Doften är klassisk – nypon, rosenbuske och sötmandel. Fortsättningen leder till en orientalisk kryddlåda och tomatreduktion.
Vi tar ett smakprov medan gnocchin blir färdig och pang!, så sitter tungan fastlimmat i gommen medan snålvattnet rinner till längs kindtänderna. Här styr syror och tanniner i nybildad koalitionsregering! Kroppsligt är vinet av det lättare slaget, och de exemplariska syrorna bidrar till det friska intrycket. Tveklöst ungt, gynnas verkligen av mat idag och kommer att bli hur trevligt som helst av några år på rygg.

Det doftar och smakar onekligen nebbiolo och prestationen ligger helt klart jämsides med de mer namnkunniga appellationerna söderöver. Hade man prickat in grannområdet blint? Knappast. Och även utan ögonbindel är Roeros typicitet svår att precisera. Det bekymrar en kunskapshungrig novis i sisådär 90 sekunder. Sedan fortsätter han att njuta.


och... Klungan är genialt roliga. ALLA som har chansen bör gå och se Det är vi som är hemgiften!

1998 Peter Lehmann Stonewell Shiraz

P och Å kommer på besök med stilla samvaro och kabinettsippande i åtanke. Jag smider dock andra planer och frågar om man kan få erbjuda ett rött vin istället. Intresset för kvällens vin var stort på mellansläppet för ett par veckor sedan och de 12 (?) flaskor som tilldelats Göteborg gick åt snabbare än ett rykande färskt Gotlandsbröd i en sovjetisk brödkö. För min egen del var inköpet en del förhoppning om kunskapsbreddande i genren kavlitetsshiraz från nya världen och förstås en del att få dricka ett moget vin från vad som tydligen är the best vintage in living memory. En av förhoppningarna upfylldes, en kom på skam. Formalian säger att vinet kommer från gamla lågavkastade stockar från topplägen i Barossa, varav Stonewell anses vara det främsta, och har sedan både jästs och lagrats på ny fransk och amerikansk ek i 20 månader.
Direkt ner i glaset har vinet ett utseende av vad jag föreställer mig att blodfläckad tjära ser ut som. Tätt är inte ens förnamnet. Tidens tand tycks inte tagit något större bett i denna palett. Doften öppnar rejält rökigt, först lägereld för att sedan svänga mot välrökt sidfläsk. Exkursionen i charkdisken fortsätter sedan bort mot det råa köttet innan vi går ut till baksidan av affären där högvis av utrangerade, övermogna plommon och körsbär ligger och förmultnar. Längre ner i gränden står en gammal dam och tvättar bort ett lite sjavigt nagellack med en rejäl dos aceton. Även utan lätt krystade metaforer så är det svårt att komma ifrån att man gärna låter fantasin vandra när snoken kommer i närheten av detta vin, sniffylicious!
I munnen är det första som slår en de fantastiskt vitala, och läskande syror med en fantastisk längd. Nota bene att det inte är ungbusig Barbera vi pratar om, men med ett bagage av fördomar om australiensisk Shiraz sålåg förväntningarna någonstans i höjd med flytande björnsbärssylt. Tanninerna är, i brist på ett bättre ord, något volatila. Aldrig särskilt framträdande men de pendlar mellan välintegrerade och ickeeexisterande. Detta får dock troligen tillskrivas den något omilda behandligen mellan flaska glas och karaff. En liten läskande järnig ton finns i bakgrunden som uppskattas. Som P konstaterar är det den fantastiska strukturen i detta vin som är dess verkliga storhet. De enskilda komponenterna får stå tillbaka för en stor och välkomponerad helhet. Blint prickar P kontinent och druva, men slirar ungefär ett decennium på årgången.
Nå, saldot på erfarenhetskontot fylldes utan tvivel med flera decimaler, således var det förhoppningen om ett moget vin som kom på skam. Sanning att säga kunde inte heller jag utifrån min bristfälliga erfarenhet inte finna en enda sekundär arom i detta vin. Möjligen var tanninerna mer närvarande när vinet var yngre men nu var det ju inte tanniner jag var på jakt efter. Nästa flaska öppnas inte på denna sida 2015. 2002 och 2003 finns i BS och kan med reservation för årgångsvariation varmt rekommenderas.
/E

Torphelg

När syster och svåger bjuder in till sin nyköpta accessoar "Torpet" har jag och Y svårt att tacka nej. På den sista grusvägssnutten ägnar vi åt den småländska folksporten kantarellrally vilket i korta drag innebär att man tvärbromsar och rusar ut vid minsta anblick av det gula guldet. En sträcka på ett par hundra meter säkrar en försvarlig mängd och kvällens risotto är räddad.

Ur den bördiga hallandsmyllan plockas också mangold, färsk lök och rosmarin till den, i väntan på egna köttdjur, butiksköpta ryggbiffen. En god skvätt av kvällens första vin får puttra ihop med riset och fläktbristen gör sig snart påmind i form av ett Lützenliknande lock i hela köket som för ljuva dofter med sig. Trimbachs basriesling har prövats förr och uppskattats främst för dess förhållandevis strama och matvänliga profil. Även ikväll levererar vinet men kanske inte på den nivå man hoppats på från en upskriven årgång. Mineraliteten är det inget fel på, vid högre temperaturer balanserar den farligt nära lite bitter beska. Syrorna är en gnutta låga men på det hela taget är det ett bra och seriöst vin.

La Bastide Blanche inköptes på rekommendation med löften om riktigt vin! Första flaskan öppnades för ett par veckor sedan och förblev obloggad på grund av svårtolkade intryck. Den flaskan bjöd på mycket knuten mörk frukt och öppnade sig inte märkbart av en dag i öppen flaska. Nåväl, sluten mörk frukt är nu inte något problem i sig, det var däremot den svåridentifierade och inte helt angenäma doftton som fanns. Var det kanske blöt wellpapp? Också i smaken återfanns en märklig, lite bitter ton som tillsammans med doften bekräftar att något med denna flaska inte är helt kosher. Även kvällens flaska bjuder på samma hårt knutna doft då den öppnas men efter ett par karafftimmar återfinns betydligt trevligare och öppna toner av läder, blommor och jordiga bär. Ryggbiff och risotto är en härlig matchning till vinets höga syror och tuffa tanniner. Efter maten knyter sig vinet något igen och det är utan solklar övertygelse, men med höga förhoppningar, jag köper ytterligare ett antal flaskor och lägger till ro i källaren.
/E

2000 Alessandria Crissante Barolo Capalot

2000 Barolo Capalot är lätt transparent med en tydlig tegelkant. Vi bjuds på en mogen doft med en lätt kryddig ton. Läder och tomatpuré får sällskap av sötlakrits och ett nyöppnad packet russin.
Munkänslan är halvfyllig och skvallrar även den om vinets mognad. Det varma året bjuder på härligt fullmogen frukt, samtidigt som syrorna är tillräckligt friska hålla uppe spänsten. De sandiga tanninerna är ordentligt tillputsade av vinets nioåriga liv men bidrar ändå till den balanserade strukturen. Alkoholen (14,5%) känns av med en viss eldighet, men det är inget som stör totalintrycket.
Okej, möjligen förstärks upplevelserna av vi sällan dricker åldrade röda viner, men vi njuter verkligen till fulla drag - såväl till kantarellrisotto på egen hand resten av kvällen. Nebbiolo gör oss sällan besvikna och när mognadsdimensioner läggs till pluskontot hamnar omdömet uppe bland årets trevligaste vinupplevelser.

Detta var nog någon av de sista tvånollnollnollorna, idag listas vinet från 2004. Om än full av potential gav den årgången ett något motvilligt intryck för nio månader sedan, med riktigt knuten frukt och bångstyriga kaffesumpstanniner.

Riktigt bröd

Jo, jag har förvisso läst Den hemlige kocken där Mats-Eric Nilsson beskriver det bröd vi köper som ”inplastade, doftlösa och utslätade brödprodukter”. Ändå slås jag över hur förbaskat gott det är med riktigt bröd. J är på besök för Way out west och bjuder som tack för husrum på stenungsbakat bröd från Sveriges största ö. Pomerans, sirap, farinsocker, anis, fänkål – ja alla ingredienser anas bakom den saftiga konsistensen. Och den knapriga skorpan. Jag resonerar tyst med mig själv om det är rimligt att börja dagen med en halv limpa i magen. Och finner mig skära tunnare och tunnare skivor för att på något sätt bevilja backning av det gudomliga brödet. Bli inte förvånade om Gotlandsbrödet koras till Sveriges främsta senare i år.




ps. Bilden från Rute stenungsbageri är lånad från Pain de Martin.

ps. För er som har närmare till Kastellgatan än till Gotland rekommenderas alvar & ivar.

2004 Tenimenti Angelini Brunello di Montalcino Val di Suga

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Nio månader är lång tid. Nio månader av otålig väntan på det som länge var något som andra höll på med. Medveten kost, avhållsam relation till alkohol och otaliga timmar av förberedelse. Hur långsamt än tiden ibland gick, kom så plötsligt datumet som länge varit inringat i kalendern. Det hela började lugnt och fint, dagen skulle bli bli lång nog så det fanns ingen anledning att jäkta. Ju längre tiden led desto värre blev dock smärtan. Tre timmar, fem timmar, åtta timmar – och arbetsdagen var långt ifrån slut. Vissa stunder var önskan att ge upp sånär på att besegra viljan att fortsätta. Andra stunder infann sig en rofylld lycka som sopade bort alla tvivel och all smärta. Efter nästan tolv timmar av smärtsam kamp är plötsligt allt över. Totalt utmattad ser jag min älskade Å i ögonen och kan inte riktigt tro att det är sant - jag gjorde det!




Väntan på Val di Suga är också den över. Länge har listorna sagt 2004, men något slags rekord slogs nog innan den nya årgången även dök upp i hyllan.
I glaset är vinet vackert transparent brunröd. Doften inleder försiktigt men trevligt. Söta körsbär, plommon, röda äpplen, lite fatkrydda och en frisk floral ton jag ofta hittar i brunello. Angenämt snarare än häpnadsväckande.
I munnen framträder en ganska finlemmad sötfrukt. Anslaget spelas i mezzo-forte med tillsnyggade tanniner och stöttande syror. Genom ett ganska omedelbart diminuendo tonas dock allt ner mot det medellånga och avrundat bittra avslutet. Å ger omdömet ”Gud vad gott!” och gissar en kostnad på 70% av inköpspriset. Själv undviker jag de religiösa referenserna, men håller både med om den trevligt slanka stilen, hur gott det smakar till pappardelle med portobello – och vad vinet kanske borde kosta (utan att trampa för långt in på den infekterade prisvärdesdebatten). En välkommen inledning på nollfyrorna från Montalcino.

ps. Ja, detta vinbloggen som citerar Kenta Gustafsson! ds.

2006 Nebbiolo d'Alba Rocca Giovino

När SVT bjuder på öringfiske från världens alla hörn är det få saker som kan hålla mig och min svärfar ifrån tv-soffan. Mellan kvällsdoppet och programstart inventeras källaren på drickfärdiga rödtjut med nedslående resultat. Kvällens vin skulle troligen vinna på att få sova i fred ytterligare en tid, men i brist på annat får det duga.
Vinet köptes på plats hos Gigi Rosso i den del av Castiglione Faletto som med lite god vilja kan beskrivas som modern, men knappast som charmig. Denna del var också den första vi mötte på våra irrfärder i Piemonte och gav oss en liten klump i halsen innan kullarna började rulla och resan genom det magiska pärlbandet av byar som viskar sina magiska namn "Laaa Moooorra" "Seerraluunga" och slutligen juvelen "Mooonfortee" på allvar började. Hos Gigi blir man väl mottagen av en expatrierad brittisk ung kvinna med betyg från charmkurs. Om man pressar henne berättar hon motvilligt historien om hur Gigi blev hovleverantör av husets frizzantetjut Dolcino (!) till den amerikanska flottan.

Nåväl, kvällens nebbiolo kommer från huvudsakligen från lägen i Serralunga och har fått ett år på ek innan det når marknaden. I glaset har vinet en lovande transparens med en svag antydan till tegelkant. En något parfymerad doft av ros(envatten) drar jämt med toner av mognande körsbär och vildhallon. En svag ton av aceton gör sig också gällande.
I munnen bjuds på friska nebbasyror och en trevlig örtbitterhet men tyvärr också en aning uttorkande tanniner. Jag tror mig kunna tolerera, och uppskatta, rejält med garvsyror men här står de tyvärr inte helt i paritet med den något klena frukten. Årgången är det inget fel på, så vad det är som fattas är inte helt klart. Kanske är fatbehandlingen något omild, eller så krävs helt enkelt mer tid. Till en opastöriserad Brie, Saint Agur och Morbier kliver dock vinet fram och harmonierar fint.
/E

Bloggtorka, semester och källarbygge

Utan att hänfalla allt för mycket åt nostalgi och klyschor så har de senaste dagarnas höstliknande väder givit en viss känsla av att sommaren trots allt lider mot sitt slut. Att sakta närma sig foldrarna märkta "Jobb" på datorn ger samma känsla ytterligare bränsle. Nåväl, tid att minnas de viner som under de senaste veckorna intagits under uppsluppna och okomplicerade former. Oftast i ett sällskap som av olika anledningar inte dricker vin eller som inte hyser något större intresse. Ledorden har med andra ord varit drickbarhet och publikfrieri.

E. Guigal Cotes du Rhone (2005)
Det var ett tag sen sist, men Guigals basröda med prenumeration på fyndstämpel från vinjournalister fortsätter att leverera! Detta exemplar har legat till sig i snart ett år och viss mognad kan skönjas. Kryddörter, mogna plommon och välintegrerade tanniner jobbar gott ihop. Som en smäck till mjuka ostar och tillika korvar. Ett par flaskor läggs undan för att se vad som händer.

Fontanafredda Langhe Nebbiolo (2006)
Ytterligare en trotjänare i sortimentet från giganten i Serralunga. Förhållandevis ursprungstypisk med viss grusighet och mörka bär. Saknar dock en del syror och en gnutta för mycket vanilj och sötfrukt för min smak. Lite samma invändningar som jag tidigare haft mot firmans basbarolo. Men snyggt och välgjort är det.

Schwaab-Kiebel Erdener Treppchen Riesling Auslese (1994)
Ett av SBs släpp av gammelmosel från i våras. Detta är tredje flaskan och hittills har flaskvariationen varit imponerande låg. Honung och tropiska frukter dominerar, och man saknar en del mineralitet som gärna hade fått presentera sig i form av form av diesel eller gummi. I munnen hålls sötfrukten i schack av fortfarande vitala, om än snälla, syror. Trevligt bersåvin och man kan bara hoppas att SB fortsätter att leverera tyska restlager.

Alpha Zeta A Amarone (2005)
Jag skall villigt erkänna att Amarone inte är någon paradgren för mig. Denna flaska var således att likna vid ett barmhärtighetsmord. Tankar fanns om att lagra för att se ifall lagrad Corvina skulle vara min påse, men tålamodet tröt och en tanke om Amaronens påstådda publikfrieri fick råda. Mycket riktigt blev flaskan också väl mottagen av svärfamiljen. Själv kan jag föstås inte neka till att det är väldigt mycket vin, i både färg doft och smak men den bestående känslan är att vinet saknar harmoni, att det inte är sammansatt. Doften presenterar först en pust av söta övermogna körsbär, som sedan ersätta av syntetisk vanilj som i sin tur lämnar stafettpinnen till automatkaffe med chokladpulver. I munnen upprepas historien. Först en rejält sötfruktig smocka som hinner dö ut innan den klena syran tar vid för en kort sejour och som sen ersätts av en smula uttorkande tanniner. På pluskontot så klarade vinet av en grillad kotlett i snålblåst med bravur, men där någonstans går gränsen för förfiningen hos detta vin.

Gadais Pere et Fils Muscadet Sèvre et Maine sur lie (2008)
Ahh, äntligen kindsnörpande syror och jästfällning! Ett favoritvin som upptäcktes på förra sommarens irrfärder i Bretagne där snabbmaten bestod av en sexa Fine de Clair-tvåor och ett glas Muscadet. Här finns det gott om äppliga syror och våt sjösten men också en viss komplexitet som nog får tillskrivas sur lie lagringen och som ofta saknas hos liknande viner som Petit Chablis. Som sagt lysande till allehanda skaldjur men klarade också kvällens, numera pk, inkokta torsk med äggsås på ett bra sätt. Även här läggs flaskor undan. Någon som har tips om andra producenters Muscadet?

Under de senaste veckornas vistelse på Tjörn har det även funnits tid att utrymme ett av de gamla saftförråden (den nyaste flaskan var från 1986) och där inreda en anspråkslös vinkällare. Viss isolering kvarstår men potentialen finns för goda lagringsmöjligheter. Tills man flyttar till en bostad med egen källare känns det som en ynnest att ha denna möjlighet även om flaskorna än så länge är få.

Slutligen ser jag fram emot en höst med mycket intressant, härligt och gott vindrickande. Både i sällskap med övriga amatörönologer och andra.
/E

Semester!

Nedräkningen är över, välkommen ljuva ledighet! C bjuder på grillning och bubblor från André Clouèt att att skåla in den blomstertid med. Senaste smakprovet blev tämligen hårt granskad, men ikväll får njutningen överrösta kritiken. Trevlig brödighet och bokna äpplen håller hungern i schakt i väntan på snabbmat à la högsommar – quinoasallad och snabbgrillad ryggbiff.



2007 Domaine La Barroche Terroir är det första efterlängtade smakprovet från Julien Barrots nya årgång. 95% grenache från yngre rankor, vinifiering i betongtankar och lagring i gamla foudres.
Doften infriar förväntningarna. Här bjuds det på ung grenach av härlig valör. Massor av sötfrukt med hallon som främsta språkrör. Rör därtill ihop en smuldeg och grädda i 200 grader ca 20-25 minuter. Semesteryran spelar en kanske ett spratt, men här serveras det somrig efterrättspaj! Lakrisen och de sydfranska örterna finns också där om man letar i den röda sörjan.
I munnen är vinet krämigt mjukt. Massor av sötfrukt pushas på av de 15 procenten, men känslan är dock tillräckligt fräsch för att klara livhanken. Så pass balanserat och mjukt i avslutet att vinet är njutbart redan idag. Det sista glaset var dock det klart godaste och med tiden lär förhoppningsvis sötfrukten backa något till förmån för mer finlemmad elegans. Befintliga flaskor kan dock avnjutas i sommar med gott samvete, nya flaskor lanseras nämligen på SB i November.

Reims

Att välja den akademiska banan kan vara en börda. Långa arbetsdagar, tveksam avkastning på utbildning och en minst sagt svårdefinierbar gräns mellan ledighet och arbete. Ibland lättas dock bördan något. Någon där ute inser att man behöver en paus, ett avbrott, lite själslig spis. Denna någon var tidigare under våren den ärofyllda sammanslutningen The American Association of Wine Economists som tillkännagav att deras årliga möte skullas hållas i Champagnes huvudstad Reims och att alla och envar som skrivit något intelligent om vinets ekonomi var välkommna att deltaga. Lyckligtvis har jag och en kollega skrivit något som åtminstone med lite god vilja kan sägas vara intelligent och som blev vår inträdesbiljett. För den som är intresserad en nationalekonomisk analys av svenska vinkonsumenter kan arbetet hittas här. Sammanfattningsvis en mycket trevlig konferens med mycket trevliga drycker som återges i korthet nedan. Poängen är mest ett sätt för mig själv att inbördes sortera och bör inte ses som något mer. Ursäkta avsaknaden av länkar, google och CT är din vän.

NV Pommery Blanc de Blancs Summertime
Mycket gula äpplen och smörkola. Något enkelt fruktig. (87)

NV Pommery Blanc de Noir Wintertime
Ganska dova toner. Bränd knäck och mysiga havstoner. Klockren julmust i munnen och bra mousse. (89)

NV Pommery Rosé Springtime
Mycket koncentrerad Herrljunga blandsaft på näsan. I munnen örtbittert och köttigt. Behöver en lammkotlett! (88)

1998 Pommery Millésimé Brut
Som ett musselkok på en brasa av spilloljedränkt vrakvirke. Flintig rökighet och läder. Trots detta friskt! (90)
2002 Pommery Cuvée Louise
Även här mycket hav och skaldjur, men alldeles för ungt och knutet. (89)

NV Mailly Blanc de Noir
Bokna äpplen och nötigt. Matchar mat på trevligt sätt! (88)

NV Henri Abéle Brut
Kärva syror och något kort. Osnygga akvarietoner och järnigt slut. (83)

NV Jacquesson Cuvée 733
Mysigt pinotfruktig, med tiden kommer nyöppnat cigarettpaket och trevliga rotfruktstoner. Bra! (90)

NV Henri Goutorbe Cuvée Prestige
Whiskeylikör, bokna äpplen lååång mousse! Mycket bra för priset på plats (16 euro). (90)

NV Duménil Blanc de Blancs
Äpplig, något kort och rund. (85)

NV Duménil Rosé
Röda bär, men saknar kropp och pinotdriv. Kort. (85)

NV Duménil Cuvée Prestige
Russin, mandelmassa, gröna toner, bra mousse, lite kort. (89)

NV JL Vergnon Extra Brut Grand Cru
Som att bita i ett kolsyrat Granny Smith pudrat med skolkrita. Fina havstoner men behöver tid. (89)

NV Penet Chardonnet Grand Reserve Extra Brut Grand Cru
Jästig, nötig, något sur. Lång och bra mousse. (86)

NV Penet Chardonnet Reserve Brut Grand Cru
Gula äpplen, något kartig och kort. (85)

NV Penet Chardonnet Rosé Brut Grand Cru
Rödbärig med trevliga svamp och sous bois toner. Något kort. (86)

NV Penet Chardonnet Cuvée Special Diane Claire Grand Cru
Stor pinotfrukt, höga syror, bra mousse, jästig och lång. (88)

NV Taittinger Cuvée Brut
Mineralig med musseltoner. Äppligt sötfruktig och drickvänlig. (88)


Som sagt. Trevlig helg. Även vinbutikernas utbud granskades och de få flaskor som bagaget tillät inhandlades. Källarbesök gjordes hos Pommery och Taittinger gjordes och framförallt Pommery rekommenderas då källaren innehåller en modern konstutställning som ger en extra krydda!
Nästa år i Napa Valley, det akademiska har sina goda stunder.

2000 Nino Negri Mazér Inferno

Fem dagar i sydostitaliens pärla Bari innebär allt för många timmar instängd i universitetets lokaler som får en att utbrista i spontana talkörer för det svenska högre utbildningssystemet och nordiskt juniklimat. Medelhavsklimat innebär dock en välsignelse i form av varma kvällar som lämpligen spenderas i sällskap av goda kollegor och en aldrig sinande ström av antipastitallrikar.
En snabb överblick av vinlistan ger en radda av halvintressanta syditalienare och en riktigt respektabel uppställning från Lombardiets stolhet Nino Negri. Som gruppens tveksamme vinauktoritet tar jag mig friheten att beställa två flaskor av husets La Tense som prövats ett flertal gånger med betyget "A+ basnebb" som utgång. Kyparen åtekommer dock snart med ett stort Scusi! på läpparna och meddelar att dessa flaskor blivit uppdruckna. Hon föreslår istället Mazér Inferno för samma pris och tydligen med en liknande druvsammansättning och jag är inte den som spottar i glaset då det erbjuds moget från norditalien. Denna utgörs till allra största delen av Chiavennasca som är det lokala namnet för Nebbiolo och mindre delar av bland annat pinot noir.
Den första flaskan vi får har något för hög temperatur men visar ändå hur fantastiskt trevligt norditaliens lilla svarta kan bli efter viloläge ett par år. Härliga, druvtypiska toner av varmt grus, violpastiller och multnande rosor möter i glaset. Till detta en färg liknande solnedgångsupplysta tak i Monforte d'Alba. I munnen är det slankt, elegant och med fortfarande vitala syror. Tanninstrukturen är så där perfekt avvägd som bara en mognande Nebbiolo kan bli. Dock märks den höga temperaturen på lite slapp helhet och något bittra toner.
Nästa flaska har helt rätt källartemperatur och nu faller verkligen bitarna på plats. Detta är inget komplicerat vin, men till syditalienska antipasti och ragu di cavallo (i Italien har de heder nog att inte dölja hästköttet bakom larviga eufimismer som "Hamburgerkött") så är det fantastiskt! Med nio år på nacken så är detta vinet fullt drickfärdigt, men kroknar säkert inte än på ett par år även om frukten nog lär vara det första som blir lidande. Kostade 20 euro på restaurant vilket får sägas var ett bra pris. Den svenska importören tycks inte ta in, men de som har husets la Tense i källaren kan förmodligen glädja sig åt liknande upplevelser då de börjar mogna.

Ps. Flaskdesignen har tydligen ändrats sedan 2000, och CT länken gäller 2001.

2007 Domaine Hubert Lamy Saint-Aubin 1er Cru Les Frionnes

Det är lätt att bli kallad doldis när grannbyarna heter Chassagne-Montrachet och Puligny-Montrachet. Också svårare att förlita sig på etiketten när kvaliteten sviktar kan man anta. Saint-Aubin i södra Côte de Beaune består av 156 hektar vingårdsareal. Huvudfokus ligger på Chardonnay, Pinot Noir utgör endast 20 procent av rankorna. Här huserar Domaine Hubert Lamy, grundad 1973 men med familjetradition av vinodling från 1600-talet. Sedan 1991 är det sonen Olivier som driver verksamheten och har under sina år vid rodret dubblat firmans odlingsareal. Idag uppgår firmans egna och arrenderade mark till 16.75 hektar, vilket genererar en produktion på runt 8400 lådor vin om året.

2007 Saint-Aubin 1er Cru Les Frionnes kommer från 25-75 år gamla stockar som växer på en brant sydsida ovanför byn. Doften är inledningsvis knuten och bjuder inte på annat än en påminnelse om hur nyss året kallades 2007. Lite tid hjälper till och tillsist släpper vinet retfullt små ledtrådar av gråpäron och mineraler. Smaken är rejält kartig, på ett sätt som väcker minnen av de små äpplen man ibland fick för sig att äta som barn, trots att man egentligen visste att de i det närmaste var oätbara. Med tiden tillkommer även en viss rondör och en bitter knorr i avslutningen. Vad som nästan helt snor all uppmärksamhet i smaken är dock syrorna. Som tio små gummisnoddar längs benet på en Partille-Johnny – fixerade, hårt åtsittande och en odiskutabel definition av juvenil särprägel.

Visst kallar vi vinet oförlöst, purungt och knutet. Men ointressant, icke. Det finns ändå något svåruttalat där, som gör det till en fröjd att dricka i all enkelhet. Kanske är det bara syrorna som tvingar våra smilgripar att dra ihop sig. Kanske är det förnimmelsen av att något större döljer sig bakom de ungdomliga dragen. Vi håller på vidare analyser och bokar in ett kärt återseende om några år.

Georg Breuer 2007: Nonnenberg vs. Rottland

Så har de anlänt – Breuers nollsjuor. Nyfikenheten övervinner tålamodet och vi beslutar att en omedelbar matchning av två representanter är på sin plats.

2007 Rauenthaler Nonnenberg Riesling skimrar av ljust guld och gröna reflexer. Så frestande att skriva ung, frisk och fruktig om doften. Men det vore en grav förenkling av intrycken. Tropiska frukter dominerar och backas upp av eleganta mineraler. Harsyra och färsk ananas bidrar till syrligheten. Ja, bäst beskrivs nog doftupplevelsen av den transparent gula godisklubban med syrlig vit kärna. En riktig höjdpunkt bland lördagsgodiset!
Smaken är relativt bjussig, med den kylskåpskalla färska ananasen som fruktkomponent. Anslaget är som friskaste källvatten – kristallklart och otroligt läskande. Syrorna är naturligtvis påtagliga och precisa, men ändå timida nog att inte välta den balanserade elegansen. Framtiden känns utstakad för det här vinet och det råder inga som helst tvivel om dess utvecklingspotential.

2007 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling har en ljus gyllene ton i glaset. Inledningsvis är doften kartig, med något bittra toner av gräs, sötmandel och omogna äpplen. En väldigt angenäm fet underton anas jämsides med den närmast rökiga mineraliteten. Med tid och luft ges fruktsötman mer och mer plats i det för kvällen intressantaste doftspektrat.
I munnen återkommer den något feta känslan, mandelolja är nog en teoretisk liknelse. Syrorna är kraftfulla och ihärdigt närvarande. F påpekar likheter med ung chardonnay då syrorna, till skillnad från Nonnenberg, högljutt ropar på uppmärksamhet. Detta bidrar även till att vinet i sin helhet upplevs som det yvigare av de två.

Naturligtvis är likheterna större än skillnaderna mellan dessa två närliggande vingårdslägen som dessutom vinifieras på identiskt vis. Men, parallellt som ikväll uppvisar vinerna ändå hur Breuer skapar otrolig särprägel på sina olika crus. Att utse en favorit av de två är inte helt lätt, och handlar mer om vilken stil man föredrar än om faktisk kvalitet. Inledningsvis höll samtliga vid bordet Rottland som favorit, för sitt yvigare anslag och sin kraftigare textur. Mot slutet tappar vinet dock lite av sin charm när slutet vattnas ur och kortas av något. Nonnenberg behåller kraften och den omutbara elegansen loppet ut och går om strax innan målsnöret.


och... Panerad bergstunga, svensk grön sparris och hemrörd hollandaise smakar underbart (för)sommrigt, men klarar inte riktigt av de unga vinerna. Framförallt den något mer excentriska Rottland tar ovillkorligt över showen under måltiden.

2006 Musella Valpolicella Superiore + X-faktor

Hanöbukten bemästras och kycklingsalladen i Amigo 23:an toppar många restaurangbesök.

Corvina och barbera i synnerligen trevligt samspel. Med eller utan X-faktor - prova, det är väldigt gott!